Month: January 2010

Är Avatar en film fylld med New Age? Är det till och med så att James Cameron med Avatar vill slå ett slag för en nyandlig världsbild? För att ta reda på hur det förhåller sig måste vi först undersöka ett antal saker. Till en början behöver vi en grundläggande definition av New Age.

I tidigare inlägg har jag ju lekt en del med den narrativa strukturen i Avatar. Men i denna betraktelse tänkte jag fokusera på vad jag tror att James Cameron faktiskt vill ha sagt med sin film.

Till en början med tror jag att han helt enkelt ville göra en riktigt rejäl brakrulle som återigen slår rekord (både i budget och intäkter världen över.) Detta är viktigt för Cameron då han faktiskt inte har gjort speciellt många filmer för bioduken (6st på 25 år), och därför måste se till att bevara och stärka sitt varumärke som manusförfattare och regissör.

Men om vi lämnar Camerons karriär därhän och ser på Avatars politiska ställningstaganden, vilka beröringspunkter finns det då med vår egen värld.

Värna miljön.

Till en början med så är det övergripande budskapet att vi med vår kapitalistiska rovdrift förstör jordens klimatet, miljön, ja hela vår värld. Människorna i Avatar är alla anställda på gruvföretaget RDA, som helt tydligt är ett företag som släppt på de moraliska riktlinjerna och räknar profiten först. (Vilket händer allt för ofta i vår värld också.) RDA´s platschef Parker Selfridge förkropsligar attityden med kommentarer som:

“Att döda infödingar ser inte bra ut, men det finns en sak som aktieägarna hatar mer än dålig publicitet, och det är en dålig kvartalsrapport.”

Där har vi budskapet i ett nötskal. Och på något sätt så kändes tajmingen av filmens premiär i mitten av december inte som en slump. Precis i de dagarna kom ju nyheten om hur klimatmötet i Köpenhamn till slut kollapsade totalt. Det var helt enkelt för dyrt, och man kunde inte komma överens om vem som skulle betala. Så det strandade på pengarna igen. Allt verkar alltså ha slutat i ett fiasko, utan några bindande avtal för världens nationer.

(Det kan också vara så att Cameron o Co bara ville casha in maximalt på filmen under julveckorna då folk är lediga. 🙂 men tajmingen är ändå oklanderlig.)

Na´vi folket får här spela rollen som en slags romantiserat indianfolk som lever i total harmoni med naturen. Jag menar inte att romantiseringen är något fel i sig, det gör bara kontrasten ännu mer uppenbar mellan dem och människorna. De anser att människor är vansinniga, som förstör världen omkring sig för profit. För pengar. Som för dem är luft. Ingenting. När Jake Sully i början av filmen får en chans att stanna kvar hos Na’vi folket så utbrister deras prästinna: ”Så skall vi se om du kan bli botad från ditt vansinne.”

Och han blir botad …

Efter att ha spenderat tre månader i stammen (som han upplever som en hel livstid) så inser han att det inte finns något som människorna kan erbjuda Na´vi. Hela människornas livsstil är bara galenskap för dem. Na’vi har allt de vill ha och skulle kunna önska sig i sitt djungelparadis.

Och det är väl här som det verkligen framstår hur romantiserade Na´vi är. Verklighetens indianer var människor, och därför inte över känslor som girighet, maktbegär och pengahunger. Det var också delvis därför som de europeiska nybyggarna kunde spela ut olika stammar mot varandra.

Men det finns en fråga vi måste ställa oss i vår verkliga värld, angående vår verkliga framtid. Kan människan lära sig att bemästra sitt begär? Kan vi stoppa rovdriften på vår planet och få den globala kapitalismens hjul att snurra lite långsammare istället för snabbare? Eller kommer världen att gå under nu när resten av världen (helt rättmätigt) vill ha samma levnadsstandard som vi har i det rika väst. Eller finns det ett sätt att göra det på med nya miljövänliga tekniker, så att de inte behöver göra samma misstag som vi gjort?

Det är svårt att sia. Speciellt om framtiden. 😉 Men Avatar ställer frågorna, och gör det högt och ljudligt. Nästan övertydligt, kan man tycka. Men för min del gör det inget. Det kanske behövs…

Krig och det amerikansk utrikespolitik.

Sedan är det ju inte bara den konsumtionshetsande kapitalismens rovdrift som får sig en känga. Även den amerikanska krigsmentaliteten och imperialistiska girigheten får smisk.

RDA är ju som sagt det gruvföretag som driver verksamheten på Pandora. De liknar i hög grad det enorma amerikanska oljebolaget Halliburton. De blev kända 2003 för att med hjälp av kontakter högt upp i den amerikanska regeringen ha lyckats kapa åt sig enorma oljefält i krigets Irak.

RDA har i sin tur också en stor militär närvaro på Pandora, via deras privata säkerhetsföretag SecOps. Det är denna privatarmé som får bli den ondskefulla krigshär som likt Saurons orcher måste besegras i filmens avgörande slutstrid.

”SecOps” är med stor sannolikhet en direkt känga mot företaget Blackwater. De är ett privat militärföretag som genererat enorma vinster i bl.a. Irak, då USAs militär betalat dem för att lösa sina ”säkerhetsproblem” istället för att sända in sina egna rekryter. Även detta har självklart väckt stor uppmärksamhet och resulterat i ett antal stora skandaler i Irak.

Kritik mot Blackwater är inte något nytt i Hollywood. I den postapokalyptisk tv-serien ”Jericho” som utspelar sig i en liten amerikansk stad efter ett atombombsanfall finns ”Ravenwood”, ett Blackwaterliknande företag som en av seriens farligaste och hänsynslösaste organisationer. Och i säsong sju av 24 med Jack Bauer, så kämpar de mot det onda privatmilitära företaget ”Starkwood”.

Sedan har vi ett antal intressanta citat från filmens största antagonist, Colonal Miles Quaritch, där han lite läskigt ekar ord och attityder som den förre amerikanske presidenten George W Bush hade som policy i sina militära äventyr i mellanöstern. Dessa policys som brukar kallas för Bushdoktrinen, fastslår bland annat att USA har rätt att slå till först (preemptive strikes) mot vem fienden än må vara, var fienden än må vara. Quaritch säger nästan exakt samma sak, när han talar om hur de måste krossa Na´vis motstånd nu, innan fler stammar samlar sig kring Jake och de växer sig allt starkare.

Andra visdomsord som Quaritch släpper från sig är citat som: ”We must fight terror with terror.” eller ”We will blast a crater in their racial memory so deep that they won’t come within a thousand clicks of this place ever again.”

Låter väl som en trevlig kille!? 🙂

Ändå måste jag erkänna att man får en slags motvillig respekt för honom genom filmen. Han är verkligen lika stenhård som han ser ut, och ger aldrig, aldrig upp. När han i filmens sista minuter hoppar i sin AMP suit, (en slags mech robot) och ger sig ut på Sullyjakt, så är han så brutal att man inte längre är övertygad om att filmens hjälte kommer att överleva till slutet.

Sammanfattningsvis är alltså Avatar en svidande uppräkning med det enorma amerikanska militära industrikomplexet, den amerikanska imperialismen och den amerikanska kapitalistiska girigheten. Man kan även se det som en kritik över lag mot västerländsk kolonialism, men det finns vissa markörer som resonerar extra väl mot just amerikansk utrikespolitik.

Fascinerande att filmen faktiskt är gjord i USA, och att så många amerikaner verkar gilla den.

Biologisk rikedom

Mot slutet av filmen avslöjas det att hela planeten, med alla sina träd, verkar vara en slags gigantisk hjärna, eller organisk dator. Det som kallas för ett neuralt nätverk. När människorna så vill avverka all skog med sina stora maskiner, för att komma ut malmen som ligger under deras rötter, så förstör de egentligen en mycket större rikedom, för att komma åt något mindre värdefullt. Men de inser inte detta, utan ignorerar historier om biokemiska synapser i trädrötterna och skrattar åt Na´vis gudinna Eywa som sägs bo däri. De är alltså korkade i sin kortsiktighet.

Samma sak sker ju ständigt i vår värld. Jag kommer inte längre ihåg hur många arter som dör ut varje dag för att regnskogarna skövlas. Men jag har för mig att det är tusentals. Varje dag. Forskare kämpar en ojämn men tapper kamp mot tiden och skogsbolagen för att försöka kartlägga och hämta så mycket biologiskt material som möjligt, innan skogarna är borta för evigt. Ingen vet nämligen vilka mediciner som kan dölja sig hos blommor i slammiga träsk och på ryggen hos färggranna grodor. Det är en oerhörd mångfald och en biologisk skatt som snart är borta.

Att förstöra den för att kortsiktigt få virke och betesmarker, som sedan måste överges för ständigt nya marker, det är bara korkat. Vi är korkade i vår kortsiktighet.

New Age och panteism.

Sedan har vi ju det här med Avatars påstådda New Ageighet och panteism. Detta är ett så pass intressant ämne att det skriver jag en helt egen betraktelse om.

Men det blir en annan dag.

Medan Avatar har fått människor världen över att häpna över sina banbrytande specialeffekter och fantastiska detaljrikedom, så har den också fått utstå mycket spe för att själva historien egentligen är ganska enkel och förutsägbar. Southpark hade ett riktigt elakt (och väldigt roligt) avsnitt där de travesterade Avatar som ”Dances with smurfs.” 🙂

Avatar har en väldigt grundläggande narrativ struktur. Den följer en slags standardmall 1A för historieberättande. Så där finns inga överraskningar. Men samtidigt måste jag erkänna. Inte sedan Star Wars IV har standardmall 1A glänst så fantastiskt i all sin kraft!

Joseph Campbells momomyt.

Det jag kallar för standardmall 1A har ett lite finare namn. 🙂 Det var en forskare vid namn Joseph Campbell som gav den namnet ”monomyt”. Han undersökte all världens mytologier och hjältehistorier och fann något intressant. I alla kulturer så innehöll hjältehistorierna liknande drag. Man kunde till och med bocka av punkt efter punkt som sammanföll mellan de olika historierna.

Joseph Campbell publicerade sina fynd i boken ”Hero with a thousand faces”. Och även om den har fått utstå en hel del kritik, så är det ändå intressant att se hur väl hans teorier stämmer överens med nästan varenda hjältemyt som produceras. Speciellt inom Fantasygenren.

Campbell definierar monomyten så här:

“En hjälte bryter sig ut från den vanliga världen och in i en region av övernaturliga under. Där möter han fantastiska krafter och vinner slutligen en avgörande seger. Hjälten återvänder från sitt mystiska äventyr med makten att ge gåvor av välsignelse till sina medmänniskor.”

Detta är den klassiska sagoberättelsen. Samma mönster som vi sett återupprepas tusen gånger om. Du kan applicera den här strukturen på Star Wars, Harry Potter, Sagan om Ringen, Matrix, Eragon, Avatar och tusentals andra historier.

Låt oss fläska ut monomyten en aning:

Protagonisten är ofta en underdog, ensam och utsatt, kanske föräldralös. Han bryter sig ut och möter en magisk värld. Han får ett magiskt svärd eller annan motsvarande manlighetssymbol. Han möter och kämpar mot den onde härskaren (svarte riddaren). Han möter också kärleken och vinner prinsessans hjärta. Han får hjälp och ledning av än fadersgestalt, som slutligen måste dö eller röjas ur vägen för att han själv ska kunna växa till sann manlighet. Han skapar ett goda vänners lag som går med i kampen. Blir ofta själv ledaren för någon form av rebellrörelse. Frestas av ondskan, men övervinner den och vinner slutligen en avgörande seger. Kan sedan dela ut välsignade gåvor till sina medmänniskor.

Nedan har vi fyra kolumner där vi enkelt och åskådligt kan bocka punkterna i Campbells monomyt. Som jämförelse har vi Star Wars, Harry Potter och Avatar.

Visst är det kul! 🙂

Bara för skojs skull. Testa att fylla i en kolumn till för Frodo i Sagan om Ringen, eller för Neo i Matrix.

”Vit-mans-dåliga-samvete-fantasi”

Utöver att följa Campbells monomyt, så har också Avatar en liten extra tvist som Star Wars och Harry Potter saknar. Det är också en typisk variant av ”vit-mans-dåliga-samvete-fantasi” 🙂

Detta delar Avatar med flera andra filmer som den också blivit jämförd med. Avatar delar ju stora strukturella delar med historier som ”Dansar med vargar” och Disneys ”Pocahontas” eller till och med ”Den siste samurajen.” Alla har de gemensamt att huvudpersonen är en ”varje man”, alltså en representant som vi som publik kan identifiera med. I vårt fall blir det därför alltid en vit europeisk man. (Eftersom vi fortfarande är så tragiskt etnocentriska och patriarkala.)

Denna ”varje man” tvingas av olika skäl att lämna sin trygga hemmiljö och istället ge sig ut på äventyr i ”vildarnas land.” Vildarna har rykte om sig att vara farliga och blodtörstiga barbarer, men snart upptäcker han så klart att det är totalt felaktig. Istället är de (på ett typiskt västerländskt överdrivet romantiserat sätt) ett mycket vist och ädelt folk som lever i harmoni med sin värld och miljön. När så hans eget folk kommer för att kriga mot ”de ädla vildarna” så byter han sida och kämpar mot de hemska vita förtryckarna.

Det har argumenterats, och jag tycker att det låter vettigt, att hela Avatar är en enda stor allegori för europeisk rovdrift och kolonialism. Framförallt verkar filmen använda bilder från design som kan associeras med Nordamerikas urbefolkning. Under flera hundra år av utrotningskrig kom ju de europeiska nybyggarna att sakta men säkert förinta och förskjuta den nordamerikanska urbefolkningen. I Avatar får vi uppleva historien på nytt, men denna gång går det annorlunda och vi kan som åskådare och moderna människor säga till oss själva: ”Om jag hade varit med på den tiden så hade i alla fall inte jag varit med och slaktat indianer. Nej jag hade kämpat på den goda sidan!”

Men det intressanta är att det inte är nog för den vite mannen att bara bli erkänd och upptagen som en av de ädla vildarna. Han vill också bli deras ledare. För någonstans finns fortfarande en baktanke kvar att vi som civiliserade människor ändå är de bäst lämpade för att styra världen. Så den vite mannen vill fortfarande utöva inflytande på vildarna, och styra dem, men inte ovanifrån med våld och förtryck, utan innefrån med visdom och styrka.

Detta är en ”vit-mans-dåliga-samvete-fantasi” i ett nötskal. 🙂 Man känner sig bättre än sina mördande och koloniserande förfäder, samtidigt som man klättrar till toppen i ”vildarnas” hierarki. (Klicka här för en större och mer utförlig artikel på detta ämne.)

Allt detta lämnar så klart inte någon trevlig eftersmak. Men förhoppningsvis kommer människor att tröttna på berättelser som följer dessa standardiserade mönster och låta andra berättare få komma till tals i framtiden. Förhoppningsvis kommer det nya böcker och filmer där man bryter med den etnocentriska och patriarkala narrativa strukturen Förhoppningsvis kan vi få se och läsa helt nya historier och inte längre uppleva så ofta att: ”Vänta lite… jag har sett den här filmen förut.”

Jag föredrar historier där båda sidor är grå. Där världar ställs mot varandra, inte för att den ena är god och den andra är ond, utan för att man tvingas in i konflikt för att man har olika synsätt eller för att man måste kämpa för sin existens. Vill ni se en mycket intressant film där de ”ädla vildarn” inte är romantiserade, utan bara kämpar för sin överlevnad, och där de industrialiserade människorna inte är onda, utan likaså bara kämpar för sin överlevnad? Se då den japanska animemästaren Hayao Miyazakis film Princess Mononoke. Där finns det både gott och ont på båda sidorna.

Hoppas att ni fann denna lilla reflektion intressant. Återkommer snart angående New Age, neurala nätverk och annat smått och gott i Avatar.

Efter att ha sett Avatar kom jag nästan omedelbart i diskussion med några kompisar. Vi var alla överens om att det var en tekniskt sett fantastisk film och en riktig upplevelse! Men vi var inte helt överens om vad filmen egentligen hade för bakomliggande teman och ideologi.

En av mina vänner, som liksom mig är kristen, menade att hela Avatar var en enda New Age-trädkramarfilm. Jag kunde hålla med om trädkramandet, men jag hade lite svårt att svälja att New Age skulle ha en så stor och framstående roll i filmen. Jag såg så många andra möjliga tolkningar. Jag kommer senare att skriva en betraktelse över det som jag anser vara ”New Ageigt” i Avatar och varför jag menar att filmen egentligen är konstruerad så att den faktiskt kan tolkas på ett materialistiskt reduktionistiskt sätt, utan ett enda litet uns andlighet i sig.

Men i denna betraktelse tänker jag göra något annat. Något som kanske kan ses som lite provocerande. Jag ska göra en exposé över Avatar som en kristen allegori. Nu tror jag inte för en sekund att det är så som James Cameron menade filmen. Men saken är den att han använder ett stort antal narrativa standardformler som är så allmängiltiga i mytskapande att man kan använda strukturen för nästan vad som helst. Det är en av styrkorna men också svagheterna med att göra en så allmän allegori.

Och Avatar är en allegori! Eller den har i alla fall starka allegoriska drag, och det är bara en tidsfråga innan kyrkor (antagligen framförallt i USA) kommer att börja använda den i evangelisationssammanhang, precis som de använde en annan film med starka allegoriska drag för tio år sedan, nämligen Matrix

Allegorin.

Jag vill påstå att Avatar kan ses som en modern Kristens Resa. Det är en allegori om en människas färd från en förlorad värld, genom omvändelse, till relation med Gud och gemenskap i den kristna församlingen. Dessutom sker det i en miljö där församlingen är utsatt för förföljelse av en regim. (Som t.ex. under de första 250 åren i Romarriket, eller i Japan på 1700-talet, eller i Sovjets östblock under 1900-talet, eller nuvarande Eritrea, Nordkorea eller Iran, m.fl.)

Främlingen, en ”every man” som brottas med Gud (Jake Sully) är soldat i regimens armé. Regimen har problem med de kristna församlingar som finns i landet., de fruktar att de kan ge upphov till fritänkande och instabilitet. (som t.ex. skedde i Östtyskland strax innan muren föll, eller i Sydafrika strax innan Apartheid skrotades.)

Regimens specialutbildade informerare har misslyckats med att kartlägga församlingarnas nätverk och istället testar regimens hemliga polis att skicka in främlingen, en enkel soldat. Han träffar en kvinna som han vet är med i nätverket, och hon förstår omedelbart vem han är och tänker visa bort honom. Men Den Helige Ande uppenbarar för henne att Gud har en tanke med främlingen och att hon ska ta med honom till den underjordiska kyrkan.

“Främlingen som brottas med Gud” förs inför församlingens äldste, som undrar om han verkligen har kommit för att lära sig om Guds rike. För i Guds rike ställs saker och ting i ett helt annat perspektiv och man måste vara villig att lämna sina gamla tvärsäkra svar. Främlingen är bara en enkel soldat, och inte utbildad av regimens hemliga polis, så han kan ärligt bedyra att hans ”kopp är tom” och att han gärna vill bli fylld. De äldste är nöjda med svaret och tillåter honom att stanna så att han kan ”bli botad från sitt vansinne.”

Så börjar Främlingens undervisning och hans andliga utveckling skjuter fart. Mot sin vilja blir han kär i kvinnan som nu undervisar honom om riket, och han börjar mer och mer känna sig som en i gemenskapen. Samtidigt samlar han information om församlingarnas nätverk och rapporterar regelbundet till regimens hemliga polis och deras ledare Soldaten (Colonel Miles Quaritch).

Han lär sig att bruka sina olika andliga gåvor, som att rida med bönens kraft och att hantera hoppets båge och ordets pil. Förutom kvinnan, vägleds han också av Guds moderliga omsorg, av hans kärleksfulla stora nåd. (Grace Augustine). Det dröjer inte länge innan hela hans verklighet skiftar perspektiv. Regimens torra, hårda värld ser sig allt mer avlägsen och han säger i en rapport att ”Jag har nästan glömt mitt gamla liv.”

Slutligen är det dags för ett avgörande. Främlingen bestämmer sig för att försöka göra det nödvändiga Kierkagaardiska hoppet till tron. Att kasta sig ut i trons avgrund och se om Gud bär. Han är förskräckt, men tämjer rädslans odjur, och flyger sedan ut över avgrunden. Tron håller.

Han har nu tagit det sista steget till att vinna en komplett kristen identitet och tas också upp av församlingen som en fullvärdig medlem av kyrkans folk. Kärleken demonstreras i förbönerna när hela församlingen lägger sina händer på honom.

Men det är för sent. Regimen har nu fått så pass mycket information av Främlingen att de gör en kraftfull attack mot kyrkans nätverk. De dödar och förintar. Rädda och chockade drar sig resten av församlingen undan. Främlingens förräderi avslöjas och han stötts ut av kyrkans folk.

Rädd och förtvivlad försöker han rädda det som räddas kan, men regimen låser in honom. Men kanske är ändå inte allt för sent, inte ens för regimen. Kanske kan de alla räddas. De har fortfarande Guds stora nåd (Grace Augustine) ibland sig. Men istället för att lyssna till nådens röst, så dödar de henne, varpå nåden återvänder till Gud. Främlingen får hjälp av en Ädel krigarinna (Trudy Chacon) som vill kämpa den goda kampen. Han kan nu återvända till kyrkans folk. Men hur ska han kunna återvända när de ser honom som en förrädare?

Men Främlingen vet vad han måste göra. Så han tar ett slutgiltigt kliv ut i trons avgrund. Kastar sig utan återvändo, utan säkerhetslinor och med total överlåtelse. Återigen så bär tron. Gud möter honom och återupprättar honom. Han återvänder till församlingen, som en Guds rikes profet, fylld med Hans kraft. Församlingen tvekar inte, utan känner omedelbart igen honom för det han nu är i Gud.

Tillsammans med de överlevande äldste samlar Främlingen nu nätverkets sista krafter för att konfrontera regimen en gång för alla. För de vet att Soldaten nu har fått blodad tand och vill utplåna dem fullständigt.

Kristna från hela landet sluter så upp för en sista gigantisk konfrontation. Regimen gör allt de kan för att kontrollera folket, men slutligen förlorar de greppet när själva landet reser sig upp mot dem. (Som skedde i östtyskland när muren rasade.)

Slutligen får kyrkans folk leva i fred i Guds Rike, och de som tillhörde regimen, och inte vill omvända sig, får återvända tillbaka till den torra och döende värld de kom ifrån.

Filmen slutar med att Främlingen till slut får dö från sin gamla människa, och återuppstå till ett nytt liv i Kristus.

😀

Vad sägs? 🙂

Som jag redan sagt så vet jag mycket väl att James Cameron inte alls tänkte att detta budskap skulle kunna dölja sig i Avatar. Men när en text lämnar en författare så är den inte längre bara författarens egendom. Den förvandlas till något i läsarens (eller åskådarens) sinne och blir till en gemensam ägodel öppen för tolkning.

Och om jag kan se de här allegoriska parallellerna så är jag säker på att andra kristna världen över också kommer att kunna göra det.

Men bara för att vara rättvis så lovar jag att återkomma i en senare betraktelse om vad jag tror att James Cameron egentligen menade med Avatar.