by Oskar Källner -

Moon

Vill tipsa om en film jag såg för ett tag sedan. Den heter rätt och slätt Moon och är en av de mest intressanta SciFi filmerna från 2009.

Detta är klassisk gammal “hard scifi”. Det är alltså så långt man kan komma från “fantasy scifi” som t.ex. Star Wars. Här finns inga konstiga aliens, inga laserpistoler, enorma rymdkryssare eller hopp genom hyperrymden.

Vad man däremot bjuds på är lysande skådespeleri och en historia som i det närmaste är teater, ett kammarspel, fast förlagt till en liten rymdbas på månens baksida.

Sam Bell (spelad av Sam Rockwell) har ett treårskontrakt med ett gruvföretag som utvinner Helium-3 på månen, (som behövs i en typ av fusionsreaktorer). Hans ända sällskap är roboten GERTY (som får sin röst av den alltid brilliante Kevin Spacey.) Men hans kontrakt börjar lida mot sitt slut och snart ska han få komma hem till sin älskade fru. Han har inte kunnat prata direkt med henne sedan han lämnade jorden, då kommunikationssateliten är trasig, men han utväxlar ständigt videopost med henne.

Men så råkar han ut för en olycka. Han fastnar medvetslös ute i en av månbilarna, många mil från stationen. När han vaknar upp är han tillbaka på stationen, utan att veta hur han hamnat där. Och något är annorlunda. Och så möter han sig själv. Bokstavligt talat.

jag vill inte avslöja mer än så.
Se filmen!

by Oskar Källner -

Halo Legends (2010)

Halo Legends är en två timmar lång kavalkad av kortare animefilmer som alla utspelar sig i Halouniversumet. (Baserat på Halospelen till Xbox.) Totalt är det åtta småfilmer, (eller sju då två hänger ihop.) De är alla gjorda av olika regisörer och tecknare, med olika stil och känsla.

Vissa var direkt usla. Men några var faktiskt väldigt bra. Min favorit var “The Duel” som utspelade sig för hundratals år sedan på “The Elites” hemplanet. Man får följa den första Arbitorn, i hans kamp mot profeterna. Det hela ser ut att vara tecknat i vattenfärg (!) och ser helt fantastiskt ut. Själva historien är en väldigt typisk japansk “samurai-hämnd-heder&död” historia. Men den är väl utförd, har till och med en gnutta humor. “He´s a demoooon! Schlurf.”

Till sitt upplägg och de enormt skiftande stilarna påminner det mig mest om Animatrix som släpptes för några år sedan och på samma sett utvidgade Matrixuniversumet. Liksom Halo Legends var även Animatrix en blandad kompott med väldigt skiftande kvalitet.


Gillar du Halospelen och vill veta mer om universumet, så är detta något för dig. Är du bara ute efter lite skön anime så ska du kanske se något annat. Den utmärkta serien Valkyria Chronicles kanske? 🙂

by Oskar Källner -

Fungerande fusion? För bra för att vara sant?

Kan det verkligen vara nära? Genombrottet som jag inte trodde skulle komma under min livstid:

Fusionskraft!

Om det verkligen fungerar så kommer det att förändra hela mänsklighetens förutsättningar. Kol och olja blir ett minne blott. Hela den ekonomiska och politiska världskartan måste ritas om. Vågar man hoppas på fred? Eller blir de rika rikare och de fattiga fattigare?

Fusion ger också helt nya förutsättningar för framtida rymdprogram m.m.

Kolla in denna länk till den intressanta artikeln i DN.

by Oskar Källner -

Final Fantasy IV – och JRPGernas utveckling

Jag har ju en ”soft spot” i mitt hjärta för retro-gaming. För min del har det aldrig varit grafiken i spelen som varit det viktigaste, utan speldesignen och den berättelse som den ger upphov till. Det är därför jag fortfarande älskar mitt XCOM – UFO Enemy Unknown.

Bara för skojs skull plockade jag fram Final Fantasy IV som en gång i tiden släpptes till SNES. Har nu spelat ett större antal timmar och kommit ungefär halvvägs genom spelet.

Man kan göra några intressanta noteringar. FFIV släpptes 1991 och var på många sätt banbrytande i genren. Det var det första FF som använde ”Active Time Battle”. Där allt alltså sker i ”realtid” och när det är din tur att göra något så gäller det att bestämma sig snabbt, för medan du funderar så kan fienden attackera. ATB blev så populärt att de behöll det hela vägen till FFX.

Det anses också vara ett av de första JRPGerna som hade en komplex story med många olika trådar och karaktärer. Huvudpersonen är en ”Dark Knight” vid namn Cecil. Han försöker desperat stoppa en ond trollkarl vid namn Golbez att samla in alla elementarkristaller med vilka han sedan kan förgöra världen. På vägen träffar han många olika karaktärer och lämnar mörkret för att istället bli en ljusets krigare, en ”Paladin”.

Det finns mycket som är intressant med FFIV och som är värt en eloge. T.ex. har det (för den tiden) snygg grafik. Stridssystemet fungerar bra. Storyn för ständigt med sig nya överraskningar. Man kan faktiskt inte räkna ut i förväg hur det ska gå. Ändå kommer jag nog aldrig att spela klart det. Orsakerna är dessa.

Vännerna i ditt team byts ut hela tiden. Du hinner precis vänja dig vid en ny karaktär och mejsla fram ett bra stridssystem, innan de plötsligt försvinner och byts ut mot nya karaktärer. (Och de tar med sig all den dyra utrusning som du köpt åt dem.) Detta gör att det hela känns väldigt hoppigt och man har svårt att fästa sig emotionellt vid dem. I moderna RPGs brukar man få följa ett och samma team av karaktärer under en längre tid, och se hur de utvecklas under resans gång.

Dessa ständiga byten kombinerat med en oerhört cheesy dialog gör att alla karaktärer känns tunna som playwoodskivor. Även här har man lärt sig något nästan tjugo år senare. Idag försöker man ofta göra karaktärer mångbottnade med många olika aspekter i sin personlighet.

Sedan finns det rent tekniska begränsningar. Skulle önska att man lättare kunde hålla reda på sina trollformler och sitt inventory. Men det finns inga beskrivande texter någonstans för några objekt. Det är trial and error som gäller.

Slutligen, det som tar knäcken på spelglädjen, är att bossarna ofta är alldeles för starka jämfört med resten av fienderna. De första bossarna är enkla. Men halvvägs in i spelet måste man nästan alltid gå och harva fiender i en timme eller två för att levla upp sig så man kan besegra bossen. Och så kul är inte stridssystemet.

Det problemet kvarstår i vissa moderna spel, men även här försöker man att finna en bättre balans genom att ge bossarna någon svag punkt så att man kan besegra dem, om man bara använder hjärnan och räknar ut tricket, eller helst tricken. (i en riktigt bra bossfight tycker i alla fall jag att det ska vara en hel sekvens av olika saker man måste lyckas med för att ens taktik ska fungera. (Det fyller en med en oerhörd känsla när man med smart taktik lyckas besegra en annars överlägsen fiende.)

Kanske har det att göra med att jag inte spelade FFIV 1991 när det begav sig. De som gjorde det verkar av nostalgiska skäl älska spelet.

Men jag tror att jag själv lämnar FFIV nu och beger mig framåt i tiden. Kanske till FFVII?? 😉

by Oskar Källner -

Klarade spel 2009

2009 blev ett år av mycket retrospelande, en upptäcksfärd med Final Fantasy och så köpte jag en ny konsol, en Xbox 360.

Till en början med så fick jag tag i episode 2 till Half Life 2. Och då Valve tyvärr inte gett ut episoderna speciellt snabbt så var det ju flera år sedan jag spelade själva HL2 senast. Och det är ett så otroligt bra spel. Så bara för att ep2 skulle få rätt känsla och sammanhang så spelade jag om HL2 och ep1 igen. Det tog några timmar, men det gjorde mig inget alls. Tillsammans bildar de här delarna en av de största historier som någonsin har berättats i en FPS. Tvärt om kände jag mig nästan lite sorgsen när det hela var över. Precis som när en riktigt bra bok tar slut för fort. Var är episode 3 någonstans egentligen!? Och jag bara älskar G-man, hur bara gör man för att skriva monologer som hans!? 🙂

Jag experimenterade också lite med DOSBox, en fantastisk liten DOS-emulator för den som vill återuppleva barndomens höjdpunkter. Jag började så klart med att starta upp några av Sierras underbara äventyrsspel. Men det slutade med att jag kopplade in joysticken och återigen flög igenom Wing Commander 3, 4 och 5. Jag minns så väl när jag spelade dem som tonåring och inte kunde få nog av att spränga elaka Kilrathi i luften. De hade (för den tiden) fantastisk grafik. De hade riktiga hollywoodskådespelare Malcolm McDowell, Mark Hamill, Tom Wilson m.fl (sådana spel görs inte längre) där man genom sina val och handlingar själv kunde påverka historien. Historien om det galaktiska kriget med Kilrathi och de problem som uppstod när freden slutligen kom var både episka och ibland riktigt tänkvärda (3:an och 4:an, 5:an är mer bara pangpang.) Allt detta fick en som tonåring att känna sig som hjälten i ens egen SciFi film! Nu, mer än 15 år senare, så känner jag faktiskt fortfarande samma vingslag. Visserligen ser man nu tydligare de brister som faktiskt fanns där, men man har överseende med dem i den oerhörda rush av nostalgi och spelglädje som spelen bjuder på. Och jag anser fortfarande att 3:an är bäst. 🙂

Sedan tog jag fram ljuspistolen till PS2an. Där fanns nämligen ett flertal spel som jag kommit en bra bit i, men aldrig skjutit mig igenom. Så bestämde jag mig för att jag skulle minsann klara dem allesammans! Så under en veckas tid sköt jag mig igenom alla Time Crisis, Dino Stalker och Vampire Night. Hur kul som helst!

Och så var det dags för mitt livs första Final Fantasy. Det blev FFX som jag satte tänderna i. Det var en fantastisk upplevelse, som förtjänar sin egen artikel. Nog att säga att spelet, fast det börjar bli lite tekniskt omodernt, fortfarande förmådde att få mig engagerad i karaktärerna och följa med dem på deras hisnande resa för att rädda en märklig och främmande värld.

Körde också klart God of War 2. Fortfarande lika fantastisk action. Fortfarande lika brutalt. Och historien var faktiskt ännu bättre än ettan. Om man dessutom kan sin grekiska mytologi en smula så kan man inte låta bli att skratta med jämna mellanrum över hur komiskt oförskämt de använt sig av de klassiska karaktärerna. Man får möta (och slå ihjäl) stora delar av den grekiska mytologiska världen, ofta på ganska dråpliga vis. Eller så ges bara en liten skojfrisk indikation om vad som har hänt, som när man t.ex. är på jakt efter det gyllene skinnet så finner man bara de blodiga resterna av en viss kung Jason. Och hela äventyret var otroligt snyggt. Trodde inte att man kunde krama så mycket grafik ur den gamla PS2an.

Testade också några spel på min nya Xbox 360. Sköt mig genom Gears of War. Kul och stämningsfullt, men inget speciellt. Lirade också genom alla tre Halospelen. Börjar nästan vänja mig vid att köra FPS med handkontroll nu, även om jag fortfarande föredrar mus och tangentbord. Halo är en fantastisk serie. Första spelet var bra, mycket bra, men egentligen inget speciellt berättarmässigt. Det är andra spelet som på ett extremt snyggt sätt expanderar universumet och ger det mer djup och liv. Trean slutför sedan berättelsen i en bombastisk final. Men jag måste nog erkänna att jag gillade tvåan bäst, även om trean var överlägset snyggast grafiskt. Tvåan hade helt enkelt bäst story.

Så till själva listan:

Spel jag klarade under 2009

Half Life 2 (PC) (igen)

Half Life 2 – Episode 1 (PC) (igen)

Half Life 2 – Episode 2 (PC)

Wing Commander 3 – Heart of the Tiger (PC) (igen)

Wing Commander 4 – The Price of Freedom (PC) (igen)

Wing Commander 5 – Prophecy (PC) (igen)

Time Crisis: Crisis Zone (PS2)

Time Crisis II (PS2)

Time Crisis III (PS2)

Dino Stalker (PS2)

Vampire Night (PS2)

God of War 2 (PS2)

Prey (PC)

Star Wars the Force Unleashed (PS2)

Prince of Persia The Two Thrones (PS2)

Final Fantasy X (PS2)

Gears of War (Xbox360)

Halo (Xbox360) (igen)

Halo 2(Xbox360)

Halo 3(Xbox360)

by Oskar Källner -

Klarade spel 2008

2008 var ett väldigt bra spelår. Till en början med så upptäckte jag We Love Katamari. Aldrig kunde jag ana att det skulle vara så kul och vanebildande att rulla en klibbig boll genom den ena världen sjukare än den andra. Saker och ting klibbar alltså fast på bollen, som växer och blir större, så att ännu större saker kan fastna på den. Man börjar med gem, och på slutet så rullar man upp världens kontinenter! Så extremt sjukt roligt! Allt ackompanjerat av psykedeliska färger, glada poprefränger, samt ett karaktärsgalleri som bokstavligt talat inte är av denna värld. Slukade sedan det första spelet Katamari Damacy av bara farten

Det var också det år då jag slutförde min genomfart av God of War. Av någon orsak hade jag kommit halvvägs och inte tagit mig vidare. Ett fantastiskt actionspel med otroligt känslig spelkontroll och en grafisk brutalitet vars like jag aldrig sett tidigare i spelvärlden. Men intressant nog passar det med hur huvudkaraktären Kratos gestaltas. Han är en man som i jakten på makt bokstavligt talat sålt sin själ till gudarna, och som slutligen också fått betala det ultimata priset. Nu är han ute efter hämnd. Han vill nedkämpa sin forne herre, krigets gud, Ares, och han skyr inga medel. Kratos personlighet är den av en plågad och kompromisslös man som inte känner några gränser i sin brutala jakt. Men han söker också något mer än bara hämnd, han söker någon sorts förlossning, att till slut få bli förskonad från mardrömmarna, befriad från sin egen ondska. Det är något just i denna karaktär som är så fascinerande att man trots allt blod vill följa med på hans resa.

Testade också Devil May Cry. Småroligt, men nådde för min del inte alls upp till hypen. Kanske för att jag lirade God of War först.

Sedan var det tre spel som bjöd på fantastiska historier. Beyond Good and Evil, Prince of Persia – The Sands of Time, och slutligen Square Enix rollspelet Grandia III. Var och en av dem är värda en egen artikel och jag kan bara konstatera att de alla berikade mig med sina sköna och underbara historier. De hade inte bara minnesvärda karaktärer, utan BGaE och Grandia hade dessutom en fantastisk världsdesign och en grafik som gjorde att man ibland undrade om det fortfarande verkligen satt en gammal PS2:a där under tv-bänken.

Sedan hade jag lite retro-kul. Hittade en emulator till min Sony Ericsson mobil som kunde spela gamla LucasArts spel och andra spel som fungerade på deras SCUMMprotokoll. Så jag la in några gamla favoriter och med hjälp av en pekpinne och touchskärmen körde jag igenom både Money Island 1 och 2 igen. Det var många år sedan sist och jag skrattade gott åt den komiska grafiken och de underbara slagkraftiga dialogerna. Vilka författare LucasArts måste ha haft på sitt team när de skapade de spelen för så länge sedan!

Så till själva listan:

Spel jag klarade under 2008

Katamari Damacy (PS2)

We Love Katamari (PS2)

God of War (PS2)

Devil may Cry (PS2)

Ratchet & Clank 3. Up your Arsenal (PS2)

Beyond Good and Evil (PS2)

Prince of Persia – Sands of Time (PS2)

Grandia III (PS2)

Guitar Hero 3 (PS2)

Timesplitters Future Perfect (PS2)

Monkey Island 1 (igen) (ScummVM på en Sony Ericsson P1)

Monkey Island 2 (igen) (ScummVM på en Sony Ericsson P1)

by Oskar Källner -

Klarade spel 2007

Egentligen spelade jag många fler spel under 2007, men det var dessa som höll hela vägen genom. Något annat som skedde var att jag bytte plattform från PC till Playstation 2. Hösten 2006 köpte jag nämligen en begagnad PS2a på tradera och fick upp ögonen för alla de sköna spel som funnits till den konsol i åratal.

Förutom alla roliga dans- och musikspel som Dancing Stage Max och Guitar Hero, så kom jag att älska actionduon Ratchet & Clank. Sällan har det varit så kul att att skjuta robotar och slemmiga monster med en så väldig variation av knäppa och underhållande vapen.

Jag spelade också Drakengard 2. Min första spelupplevelse signerat Square Enix. De är ju annars kända för Final Fantasy serien, som jag inte hade spelat då. Men Drakengard 2 var faktiskt otroligt bra. Det var en helt grym historia som lämnade spår i mig när allt var klart. Och hur ofta lyckas spel med det?

Annars älskade jag Startopia som är ett litet guldkorn till strategispel till PC. Allt utspelar sig på en väldig rymdstation i klassisk “donut” tappning. Man öppnar en liten handelsfilial och jobbar sedan hårt på att få fler kunder genom att ständigt bygga nya faciliteter i ett klassisk SimCity manér. Men rymdstationen var inte öde. Där fanns konkurrenter. Om man behöver mer yta att bygga på, så får man efter ett tag helt enkelt kriga till sig det. Väldigt roligt med massor av glatt pyssel och underbara små aliens.

Och så var det Guitar Hero så klart. Inte kunde man ana att det skulle vara så roligt att svänga på sig en plastgitarr och ge sig hän till gamla rockdängor. Ärligt talat kände man sig ganska töntig första gången man stod där med gitarren kring halsen. Men det glömde man så fort musiken strömmade genom högtalarna. Lysande underhållning…

Så till själva listan.

De dataspel jag klarade 2007:

Ratchet & Clank (PS2)

Ratchet & Clank 2. Locked n Loaded (PS2)

Rayman Raving Rabbids (PS2)

Startopia (PC)

Drakengard 2 (PS2)

Guitar Hero (PS2)

Guitar Hero 2 (PS2)

Guitar Hero: Rock the 80s (PS2)

by Oskar Källner -

Spel jag klarat: 80talet – 2006

Jag var nyligen inne på en blogg där bloggaren skrivit en lista på alla spel han hade klarat de senaste åren. Det gjorde mig lite sugen på att skriv en liknande lista för mig själv. Jag började ju spela på 80-talet, så det har hunnit bli en hel del. Listan går fram till år 2006 och innehåller bara de som jag klarat. Jag har ingen aning hur många spel jag bara kört halvvägs under alla de åren. Men de man kört igenom minns man bättre. ..

När jag skrev listan så upptäckte jag något om mig själv. Nästan alla spel jag klarat har haft en stark narrativ struktur. Det har funnits en berättelse som huggit tag i en och gjort en villig att fortsätta genom spelet hela vägen till slutet. Så tydligen är berättandet och berättelser inte ett intresse som kommit för mig på ”äldre” dagar, utan en attraktion alltid måste ha funnits där

Det började med de fantastiska äventyrsspelens epok på 80- och 90talet och fortsatte sedan med FPS som Wolfenstein och Half-Life som även de fick en allt starkare berättande funktion ju längre tiden led.

Inte att förglömma är rymdsimulatorernas era med X-Wing och Wing Commander serierna som de största och med inflytelserika. Att spela Wing Commander 3: Heart of the Tiger år 1994 var som att spela en dröm. Man fick själv vara huvudpersonen i en otroligt häftig SciFi film (Jag var femton då, men jag måste erkänna att jag idag, trots att jag nu ser bristerna, fortfarande gillar WC3 skarpt.)

Värt att notera är att jag har tagit med flera 4X spel, så som Master of Orion 2. Dessa är inte strikt berättande spel, då man spelar olika varianter av ett ”erövra galaxen” scenario om och om igen. Men samtidigt är det kanske just de spelen, där allt var möjligt, som fick mig att drömma ihop berättelser om interstellära imperier och främmande alien-kulturer. Så på ett sätt så har även de en stark narrativ struktur.

I alla fall, här kommer listan. Alla är PC-spel om inte annat nämns.

Spel jag har klarat fram till 2006

Äventyrsspel:

Kings Quest 1

Kings Quest 2

Kings Quest 4

Kings Quest 5

Kings Quest 6

Quest for Glory 1

Quest for Glory 2

Quest for Glory 3

Quest for Glory 4

Quest for Glory 5

Police Quest 1

Police Quest 2

Space Quest 1

Space Quest 2

Space Quest 3

Space Quest 4

Space Quest 5

Larry 1

Larry 2

Larry 3

Larry 4

Larry 5

Monkey Island 1

Monkey Island 2

Monkey Island 3

Zak McCracken and the alien mindbenders

Indiana Jones and the last Crusade

Indiana Jones and the Fate of Atlantis

Day of the Tentacle

LOOM

The Dig

Sam & Max Hit the Road

Flight of the Amazon Queen

Simon the Sorcerer

Simon the Sorcerer 2

Beneath a Steel Sky

Gobliins 2

The Neverhood

Rymdsimulatorer:

Wing Commander

Wing Commander 2: Vengeance of the Kilrathi

Wing Commander 3: Heart of the Tiger

Wing Commander 4: The price of Freedom

Wing Commander 5: Prophecy

Wing Commander: Privateer

X-Wing

Tie Fighter

Tachyon

Descent 1

Descent 2

Terminal Velocity

Action:

Another World

Alone in the Dark

Bubble Bobble

Cyberia

Cyberia 2

Black Thorne

Lost Vikings

Duke Nukem 1-3

Commander Keen 1-6

Jazz Jackrabbit

Prince of Persia 2

Raptor

Sonic The Hedgehog (Sega Mega Drive)

Hugo 3D

FPS:

Wolfenstein 3D

Spear of destiny

Return to Castle Wolfenstein

Duke Nukem 3D

DOOM

DOOM 2

DOOM 3

Quake

Quake 2

Heretic

Heretic 2

Hexen

Unreal

Unreal 2

Unreal Tournament

Heavy Metal: FAKK2

Star Wars Dark Forces

Dark Forces 2: Jedi Knight

Jedi Knight 2: Outcast

Half Life

Half Life – Opposing Force

Half Life – Blue Shift

Half Life 2

Half Life 2 – Episode 1

Halo (PC versionen)

Red Faction

Harry Potter 2

Harry Potter 3

Aliens vs Predator

Call of Duty

Call of Duty: United Offensive

Rollspel:

Baldurs Gate 1

Baldurs Gate 2

Ice Wind Dale 1

Ice Wind Dale 2

Ultima Underworld 1

Ultima Underworld 2

The Elder Scrolls III: Morrowind

Morrowind: Tribunal

Diablo 1

Diablo 2

Drakan: Order of the Flame

World of Warcraft (Hur man nu ska kunna definiera att man “klarat” det spelet.)

Strategi-Narrativ:

Dune 2: Battle for Arrakis

Syndicate

X-com UFO – Enemy Unknown (säkert 30 gånger)

X-com UFO 2 – Terror of the deep

UFO: Aftershock

Warcraft 1: Orcs and Humans

Warcraft 2 Tides of Darkness

Warcraft 2 Beyond the Dark Portal

Warcraft 3 Reign of Chaos

Starcraft

Starcraft Broodwar

Sacrifice

Homeworld

Total Annihilation

Strategi-Scenario:

Civilisation (säkert hundra ganger)

Master of Orion 2 (säkert hundra ganger)

Ascendancy

Warlords 1

Warlords 2

SimAnt

SimCity

Settlers

Heroes of Might and Magic 2

Pussel:

Lemmings