Gears of War vs Bad Company

Hittade den här gamla trailern på Gears of War. Kommer ihåg att jag såg den för länge sedan och blev sugen på att testa spelet. Musiken “Mad World” är väldigt stämningsfull och passar perfekt till bilderna.

Sedan hittade jag också en parodi på den gjord inför spelet Battlefield: Bad Company. Otroligt rolig! 🙂 Själva spelet är ju gjort av svenska DICE, frågan är bara om det också är de som gjort trailern. Skulle nästan tro det. Gott jobbat i sådana fall! 🙂

Gears of War 2

För några dagar sedan klarade jag Gears of War 2.

Wow! Vilken ride! smiley

Jag körde genom ettan förra året och tyckte inte att det var något speciellt. Visst var det en bra shooter, och det var intressant hur stort fokus de la på taktik vid striderna. Om man bara rusar fram mot fienden och öppnar eld så är man död inom några sekunder. För att överleva måste man ducka, ta skydd bakom (väl utplacerade) skydd och använda sina vapen med urskiljning. Dessutom hade ettan lysande vacker grafik. Allt detta gjorde att det var en kul shooter, men inte mycket mer.

Tvåan är mycket mer intressant. Och som vanligt är det för att de tagit sig i kragen och gjort en riktigt intressant story. (Tydligen tog de hjälp av en kille som heter Joshua Ortega, som i vanliga fall skriver manus till serietidningar.) För det första så avslöjas väldigt mycket mer om den värld man befinner sig i, dess historia och bakgrunden till mänsklighetens bittra fiende, Locust. Dock gör de inte misstaget att avslöja för mycket, så att mysteriet försvinner, utan tar det i lagom takt och lägger ut tillräckligt mycket motstridig information, så att man inte riktigt vet vad man ska tro. Lysande!

Sedan känns det som om karaktärerna fått mer… just det…  karaktär. I ettan var de bara ett gäng standardiserade stridsnissar. Men i tvåan så utgår de visserligen från standardfigurerna men de får chansen att bryta lite grann med sina ursprungsmallar. Ta Marcus Fenix till exempel. I ettan var en typisk (amerikansk) stridsnisse, stor, brutal och med tuffa one-liners. I tvåan har han plötsligt fått ett känsloliv, han är eftertänksam, förstående och stundtals ganska sorgsen, som att kriget har slitit på hans själ. Vi har hans (latino) kompis Dom Santiago som desperat söker efter sin försvunna fru Maria, och fruktar det värsta. Och killarna är inte osårbara. En i gänget, den store (asiatiske) krigaren Tai Kaliso blir fångad och torterad så illa av Locusts att han han begår självmord, till sina vänners sorg och förfäran.

Allt detta gör att karaktärerna plötsligt är mänskliga. De har krypt ur sina standardskal och blivit något mycket intressantare.

Något jag la märke till som jag inte tänkte på i ettan var det att EPIC har gjort allt de kunnat för att få in karaktärer med så många olika etniska bakgrunder som möjligt. Ur ett nutida amerikanskt perspektiv! smiley

Det blir lite löjligt med tanke på att detta ska utspela sig i en obestämd framtid på en planet hundratals ljusår bort. Som ni antagligen redan sett så har jag markerat Dom som latino och Tai som asiat. Sedan har vi Augustus Cole, som är en standardiserad afro-amerikansk footballspelare. Han är stor, svart, muskulös och talar helt rätt ”lingo”. smiley Så har vi Damon Baird, som är en typisk blond överintelligent tysk. Det är alltid han som reparerar maskinerna, bygger bomber, och fixar med datorerna. Jag vet inte om det är ett arv från andra världskriget, eller vad det är, att så fort vi ska ha en intelligent teknolog i populärkulturen så ska det vara en tysk. Läste någonstans att ärkebilden av den galne vetenskapsmannen med vit rock, kommer från de tyska raketforskare som USA la beslag på efter andra världskriget och lät bygga NASAs raketer under kalla krigets kapplöpning mot månen. Slutligen så har vi så klart huvudpersonen Marcus Fenix, som är en typisk tuff, vit. amerikansk man, med no nonsense attityd.

Men tro inte för en sekund att det bara har blivit så av en slump. Det är genomtänkt strategi från EPICs sida. När de skapade spelet ville de ha en huvudperson som majoriteten av deras målgrupp kunde identifiera sig med. Men med hjälp av Dom, Cole, Baird och Tai så är de dessutom smarta nog att skapa ett team där det i alla fall finns minst en karaktär som även de stora minoriteterna i USA kan identifiera sig med.

Egentligen är det lite tråkigt att det alltid är den vite mannen som är identifikationsobjektet. Det hade verkligen brutit mot normen och på sätt och vis varit myckte intressantare om de t.ex. hade haft Cole som huvudkaraktär. Men hur ofta är svarta män identifikationsobjektet i dataspel? Ibland klagar man på hur sällan dataspel har vettiga kvinnliga huvudpersoner, men det är ännu värre när man börjar tänka kring “ras”. Men detta ämne är egentligen värt en egen artikel.

Annars så märker man också att EPIC har hämtat en hel del inspiration från Halo 3. Man får köra tank! smiley Släpa med sig bärbara turrets och sno fiendens riddjur. Just detta att få flyga en Reaver, eller som i den bombastiska slutscenen, att få rida en gigantisk Brumak, är en fantastisk känsla! smiley Det känns som om de tagit mycket av det som fanns redan i första spelet, men skruvat det ett eller några varv till! De har dessutom verkligen lyckats med att göra en mycket bättre bandesign. Där ettan bitvis kunde kännas repetitiv, så sker det alltid något nytt i 2:an, och det verkar som om de fått släppa loss sin kreativitet mycket mer i designen av miljöerna. Totalt ger detta en väldigt rolig spelupplevelse! smiley

Sedan är spelet mycket våldsamt, blodigt och brutalt. Det är ingenting för barn. Knappt ens för tonåringar. Det är också därför det har en 18 års gräns.

 

Nu ser jag fram mot 3:an som ryktas släppas i April 2011.

LocoRoco till PSP

För lite över en månad sedan slog jag till och köpte mig ett PSP (=PlayStation Portable) på Tradera. Fick det riktigt billigt med tanke på hur många spel som följde med. smiley

Det var ju ett antal år sedan PSPn lanserades, och nu hade det kommit ut ett antal spel som verkade så pass bra och unika att jag verkligen ville testa dem. Detta var spel som: Patapon, Final Fantasy Crisis Core, Final Fantasy Dissidia och inte minst det undersköna LocoRoco.

LocoRoco är något så vanligt som en platformare i 2D. Men spelet gör det på ett helt unikt sätt. Istället för att du styr en gubbe med något standardiserat skjutvapen så rullar du en stor gul blobb! Och det är egentligen inte blobben du styr, så mycket som att du lutar hela världen åt ena eller andra hållet. Då rullar blobben! smiley Sedan kan du med en enkel knapptryckning få blobben att hoppa vid väl tajmade tillfällen.

Du börjar varje bana med en väldigt liten blobb. Sedan, genom att äta röda jordgubbsliknande bär, så växer blobben sig allt större. Ditt mål är att bli så stor som möjligt, och det finns gott om hemliga gömställen med extra godsaker att söka reda på. Ibland kommer man till en trång passage, allt för trång att ta sig igenom. Då kan man splittra blobben i ett gäng småblobbar, som glider genom hålet och smidigt tar sig vidare.

Spelet är helt vansinnigt kul och direkt vanebildande. Men det är den supersöta designen som suger mig in. Grafiken är egentligen extremt enkel, men ändå så gränslöst charmig. Alla objekt består av enkla platta enkla färger, men de rör sig så mjukt och organiskt att man omedelbart glömmer hur enkelt det egentligen är. Sedan har vi musiken. Som kanske faktiskt är den viktigaste komponenten i spelet! Blobben sjunger sig nämligen igenom varje bana. Och beroende på vilken blobb det är (genom spelet låsar man upp fler blobbar med olika färg) så talar och sjunger de på olika språk. Min favorit var den svarta soul-blobben. Så grymt skön! smiley

LocoRoco är inte speciellt svårt. Man skulle till och med kunna kalla det för ett barnspel. Men även vuxna kan spela och leka sig igenom det med god behållning.

Spelet är verkligen något unikt! Rekommenderas.

 

 

Lamb av Christopher Moore

Jag har precis läst ut Lamb av Christopher Moore. Jag fick boken rekommenderad av en vän och hade själv aldrig hört talas om författaren förut, men tydligen är han en storsäljande författare av humoristiska böcker i USA.

Lamb är något så pass intressant som en berättelse om vad som hände från det att Jesus föddes till dess att han blev korsfäst runt år trettio. Man får följa hela historien ur ögonen på Jesu barndomsvän Biff. Så glöm Matteus, Markus, Lukas och Johannes, nu är det ”Evangelium enligt Biff” som gäller. 🙂

När jag började läsa boken blev jag glatt överraskad över hur mycket Moore måste ha studerat tiden och kulturen, för han har ganska bra pejl på hur det judiska samhället antagligen såg ut runt år 0. Det var både här och där som jag log ett litet leende när han beskrev små kulturella detaljer som folk som inte studerat teologi inte brukar ha en aning om.

Hela boken är annars centrerad kring Jesus och Biff. Eller rättare sagt Joshua och Biff. För er som inte vet så är ”Jesus” den grekiska översättningen av det arameiska/hebreiska Joshua. Jesus hette alltså med största sannolikhet Joshua bar Joseph, (Josua son av Josef.) Biff är för övrigt en skönt oborstad karaktär, levnadsglad och väldigt ”street smart”, med ett ohämmat intresse för tjejer och sex. Detta ger upphov till en komisk spänning mellan honom och Joshua, då han är allt igenom god, och dessutom ganska naiv. Sedan har Joshua tyvärr fått veta av en ängel att han inte får ha sex, eftersom han är Messias Guds son! Detta komplicerar självklart saker och ting när en ny flicka från Magdala vid namn Magdalena (Maggie) flyttar in i grannskapet.

Tillsammans upptäcker Biff och Joshua vänskap, tjejer, sex och vad det innebär att växa upp och tvingas ta ansvar, inte bara för sina närmaste, utan som messias för hela mänskligheten. Biff är en sann vän och gör allt han kan för att stötta en från början osäker Joshua i hur han ska kunna bli en sann messias. En av de vackraste sakerna i boken är just den obegränsade kärlek som Biff visar Joshua ända från barndomen hela vägen fram till korset.

Mycket av boken tar plats långt borta i Asien. De reser österut i jakt på de tre vise männen (magi), Baltasar, Gaspar och Melkior. Joshua vill nämligen söka upp dem, för de kanske kan hjälpa honom att lära sig det han måste för att kunna bli messias. Detta följer ju den gamla klassiska myten om att Jesus skulle ha studerat sina läror i Indien eller någon annanstans. Detta är såklart nonsens då allt material för det han undervisade fanns i den miljö där han växte upp. (Där fanns förutom ett myller av olika judiska sekter och rabbiner även greker och romare, alla med sina kulter och trossystem.) Men resan skapar ju onekligen förutsättningar för en intressant historia. (Annars hade det blivit en mycket tunnare bok.) Och då resan görs med en sådan humor och berättarglädje så är det inte något man riktigt bryr sig om.

Resan går först till magikern (magi) Baltasar i nuvarande Afghanistan. Här byter boken genre från att ha varit en historisk satir till ren och skär fantasy, en genre den stannar i till dess de kommer tillbaka till Judéen igen. Efter Baltasar och en ruggig kamp mot en stor ödleliknande demon bär det vidare till Gaspar i Kina där de lär sig meditera, umgås med en Yeti och fightar Kung-Fu! Slutligen drar de ned till Melkior i Indien och hinner på vägen befria en massa barn från en blodtörstig Kalikult innan de (med en av Biff införskaffad Kama Sutra under armen) åter drar hemåt.

Väl tillbaka i Judéen börjar Jesu tjänstgöring så som man kan läsa om det i de vanliga evangelierna. Det är väldigt roligt att se hur Moore leker med bibeltexterna och använder dem ur nya och roliga perspektiv. Tyvärr är denna del väldigt kort. Det känns nästan som att han mot slutet insåg att sidorna började dra iväg och att det var bäst att avsluta så snabbt som möjligt. Boken känns alltså lite disproportionerlig i sin struktur. Dessutom kan alla sexskämten ibland bli osmakliga och lite tröttsamma. Men förutom dessa negativa bitar så var det en rolig och läsvärd upplevelse.