Bionic Commando

Igår klarade jag Bionic Commando. Och det var, trots en viss frustration, ett väldigt roligt spel.

I höstas förra året så kom nyheten att en av Sveriges största spelstudios GRIN hade gått i konkurs. 2009 skulle egentligen bli året då de på riktigt klev in på den internationella arenan som en stor studio. De hade tre stora spel på gång. Två filmlicensspel, Wanted: Weapons of Fate och Terminator Salvation. Samt uppföljaren till en av Capcoms stora klassiska NES titlar Bionic Commando. Det var tre förväntade storsäljare, men det blev tre floppar. Trist, och det var också slutet för GRIN som begärdes i konkurs i augusti.

Men människor med talang och drivkraft för skapande försvinner ju sällan bara. De finner ofta istället nya ställen att arbeta. Häromdagen kom nyheten att några ur GRINs team har bildat en ny studio, Might and Delight. Får bara önska dem lycka till.

Så till själva spelet Bionic Commando, man spelar som Nathan Spencer, en teknologiskt förstärkt supersoldat med en bionisk arm. Jag startade utan några höga förväntningar, då jag läst vissa recensioner som sågat spelet. Och jag ska erkänna att de första 30 minuterna var ganska frustrerande, då det var svårt att få grepp om styrkontrollen. En av de viktigaste sakerna i spelet handlar nämligen om att hantera den bioniska armen. Handen kan skickas iväg som gripklo och mycket av spelmekaniken går ut på att lära sig att svinga fram genom landskapet. Det handlar om exakt tajming, när man ska kasta ut gripklon, och när man ska släppa taget för att få till ett långt hopp och ett jämnt svingande framåt. Men när man väl lärde sig kontrollera griparmen, så öppnades plötsligt en hel värld. Och det var fruktansvärt kul!

Storyn är en direkt uppföljare på den gamla klassiska NES titeln (som GRIN också gjorde en remake på till XBOX LIVE, Bionic Commando: Rearmed.) Detta är så klart ett plus för de som spelat originalet eller remaken, men för mig som inte gjort det så blev ibland historien luddig då den refererade till saker som jag inte visste något om. Berättarstrukturen kändes egentligen väldigt japansk. Man kastas in i ett skeende, utan riktig pejl på vad som hänt förut, och utan riktig pejl på vad som egentligen pågår.

Det dyker upp en massa folk som man inte riktigt vet vilka det är, som säger saker man inte riktigt förstår. Det är också ett sätt att berätta, att man får pussla ihop bitarna själv, men tyvärr så är allt för många av mellanscenerna riktigt B-films aktiga, och fyller inte direkt ut världen och dess story med något speciellt interesant. Det hjälper inte heller att röstskådespeleriet stundtals är riktigt uselt. Nathan Spencer låter ibland som en gnällig tonåring, och flera av de andras röster känns som karikatyrer på sig själva. Allt detta är väldigt synd, för det verkar vara ett fascinerande universum där ute, men man utnyttjar inte möjligheterna till att berätta en riktigt episk historia.


Allt utspelar sig i en alternativ tidslinje där det inte finns ett USA utan ett FSA (=Federal States of America). Nazisterna vann tydligen andra världskriget och har nu ett stort imperium som sträcker sig över Europa och en del av Asien. I det första NES spelet så skickas Nathan in bakom fiendens linjer, in i imperiet för att stoppa dem. Han lyckas självklart. Men efter att ha återvänt hem mottas han inte som hjälte, utan folket har blivit rädda för sina egna bionics, och många dödas. Nathan själv blir av med sin arm och hamnar i fängelse.

Tio år senare så spränger några terrorister ett atomvapen ovanför en av FSAs största städer, Assencion City, varefter de invaderar. Nathan skickas in för att se vad som är på gång och om möjligt stoppa dem. Och här är ett område där jag tycker att spelet glänser. Staden som man färdas genom ser verkligen otroligt häftig ut, söndersliten, fylld med radioaktivitet och till hälften fylld med vatten. Byggnader och broar har kollapsat. Bara väldiga ruiner står kvar. Det är ett fascinerande landskap att färdas genom, och jag tycker att GRIN verkligen har lyckats med att göra banorna vackra, intressanta och varierande. De är helt enkelt roliga att spela. Men även här finns det ett stort irritationsmoment, den just nämnda radioaktiviteten.

Bionic Commando är inte, som man kan tro, ett sandlådespel, där man tar sig fram lite hur man vill i en enorm övergiven stad. Tvärt om är det extremt linjärt. För att få spelaren att gå dit de vill, så finns det navpoints att följa. Det är ett klassiskt system som fungerar bra. Men problemet är att man inte kan ta några alternativa rutter. Säg att man t.ex. vill slinka runt terroristerna och attackera dem bakifrån, och man ser några perfekta hus att hoppa runt, för att göra det. Ändå går inte det! GRIN använder nämligen den där förbannade radioaktiviteten som ett sätt att hålla spelaren på sin utstakade väg, långt bort från områden där de anser att man inte ska vara. Och radioaktiviteten är extremt dödlig. Två sekunder och du är död och får börja om på en savepoint långt, långt bort.

Det andra frustrationsmomentet är de långa avstånden mellan savepoints. Jag vet inte hur många gånger jag har dödat en massa terrorister, slagit ut både mechs och flygplan, bara för att missa ett hopp precis på slutet av banan. Skrikande faller man ner i avgrunden, och anländer vid en savepoint i början av hela banan. Det är lite väl hård bestraffning, och jag är inte riktigt så hardcore. Det var flera gånger man hade lust att slänga kontrollen i väggen.

Ändå är det något med Bionic Commando som är så kul att man varje gång tänker ”Bara ett försök till”. Det är en mäktig känsla att svinga sig fram genom raviner, trädgårdar, industriområden och höghus. Det är ännu roligare att möta stora tuffa mechs, eller horder med terrorister, bara för att ta tag i en bil med sin bioniska arm, lyfta upp den i luften och kasta den på dem. Eller att hoppa från toppen av en skyskrapa och göra en Death from Above rakt ner i en klunga med terrorister som flyger åt alla håll av shockvågorna.

Bossstriderna är också roliga, framförallt gillar jag den med en stor mekanisk mask. De känns på något sätt väldigt hardcore och oldschool, som att GRIN verkligen har inspirerats av NES förlagan, fast den här gången på ett positivt sätt.

Så det är ett spel som är väldigt svårt att sätta betyg på. De har gjort några missar vad gäller speldesign och story, som skapar oproportionerlig frustration, och om de hade rättats till, så hade det lyft spelet något enormt! Samtidigt är banorna fint designade, och fienderna är roliga att slåss mot. Den bioniska armen är ett fantastiskt verktyg, och när man får till tekniken och lugnt svingar sig fram genom staden så lyfter plötsligt spelet.

 

Dr Horrible

Jag vet att jag inte direkt är först i världen att skriva om det här guldkornet. Dr Horribles Sing-Along-Blogg kom ut redan 2008, signerat mästaren Joss Whedon, men själv upptäckte jag den först i julas.

Enligt legenden började det under författarstrejken i Hollywood för två år sedan. Joss hade ingenting att göra, och gick och skissade på ett litet musikalprojekt. Han kopplade in sina bröder, Jed och Zack Whedon, (vilka namn föresten Josh, Jed och Zack. 😉  ) och drog med dem i projektet. Jed är nämligen kompositör och tillsammans skrev de ihop en helt fantastisk liten lågbudgetmusikal.

De hade inte mycket pengar, utan lånade ihop utrusning och finansierade det ur egen ficka. Sångerna spelade de in i en liten studio på Joss Whedons vind. När det kom till distributionen ville Joss testa något nytt, nämligen att släppa hela musikalen över Internet. Gratis! Den släpptes i tre delar, och när första delen kom var det så många som ville se att servrarna kraschade.

Men vad handlar då Dr Horrible om? Själv tycker jag att det är ett berättarstrukturellt mästerverk. Niel Patrick Harris (mest känd från How I met your mother), spelar Billy, en ung desillusionerad man, som ändå vill göra något för sin omvärld. Men han har insett att man aldrig kommer att komma någonstans om man spelar enligt reglerna, så han har sitt mörka alter ego, den fruktansvärda superskurken, Dr Horrible! 🙂

Han är dock olyckligt kär i Penny, spelad av Felicia Day (mest känd från sin sköna internetserie The Guild) som han brukar träffa i tvättstugan med jämna mellanrum. Annars drömmer Dr Horrible om att bli accepterad in i ”the evil leauge of evil.,” en grupp bestående av världens största superskurkar.

Men för varje superskurk finns det också en superhjälte. Captain Hammer, spelad av Nathan Fillion (mest känd som Malcolm Reynolds i en annan suverän Joss Whedon produktion: Firefly.) Han är en superhjälte med ett superego. Till skillnad från Billy som i grunden är en ganska schyst kille, så är Captain Hammer ett riktigt as. Han gör bara sina hjältedåd för att folk ska beundra honom och för att få kvinnor till sängkammaren.

Problemet blir när Dr Horrible av misstag utsätter sin älskade Penny för fara, och hon ve och fasa räddas av Captain Hammer! (Fast egentligen var det tvärt om.) Nu är striden ett faktum! För sin älskade Penny och för att kunna komma in i ”the evil league of evil” så måste han nu en gång för alla besegra Captain Hammer.

Det är fantastiskt kul att se en historia som vänder upp och ner på alla de klassiska ramarna om vem som är god och vem som är ond. Man sitter verkligen och hejar på Dr Horrible! Och allt ackompanjeras av lysande sång och musik, med låtar som verkligen sätter sig i hjärnan. Jag gick runt och trallade i veckor efteråt. “A mans, gotta do what a mans, gotta do…”

Och sedan har vi slutet. Jag ska inte säga något om det, för jag vill inte spoila. Men slutet är på snudd så nära briljant man kan komma i en sån här produktion. Det är så otroligt bra! Det gör hela musikalen oförglömlig.

Se Dr Horrible! Och se den gärna på DVD. Allt det sköna extramaterialet är värt det.

Föresten… Dr Horrible har vunnit en massa priser, bl.a. en Emmy. Här är ett litet roligt klipp från när Dr Horrible kapar hela Emmy-sändningen.  🙂

Han älskade min bok! :-)

Jag har under snart ett år försökt hitta ett förlag som vill ge ut mitt bokmanus ”Skogens Hjärta.” Det är inte det lättaste. Egentligen inte så märkligt då bara 2% av alla insända manus ges ut.

Men efter ett tag då man läst tillräckligt många refuseringsbrev för att veta ungefär vad de säger innan man ens öppnat dem, så blir man trött. Och så börjar man fundera, kanske var inte boken så himla bra ändå.

Nu har jag låtit lite vänner läsa den under året och de har verkligen gillat den! Jag har en kompis jag brukar bolla idéer med, han är precis som jag teolog och fantasyfantast. Och han gillar verkligen manuset. Jag tror det beror mycket på berättelsens historiska och mytologiska djup (men också inbillar jag mig, dess fängslande karaktärer och häftiga intrig! 😉 ) Och det är ju jättekul att han gillar den, men min främsta målgrupp är inte 30 åriga teologer, utan tonåringar.

Min mamma läste hela boken på 1½ dag. Hon skulle egentligen ha förberett inför kvällens syjunta (mammor! smiley ) men kunde inte slita sig och läste istället. Och det är ju jättekul. Men återigen, så är inte min målgrupp snart 60 åriga damer. (Och så är hon ju min mamma, så det kan ju hända att hon inte är helt objektiv i sin bedömning… 😉 )

På samma sätt har ett antal personer läst boken och gillat den. Men jag hade ändå inte fått ordentlig feedback från en riktig bona fide tonåring. Men för lite över två veckor sedan gav jag manuset till en skön kille i 16årsåldern, och sa att han hade resten av våren på sig. Men det tog bara en vecka. Sedan fick jag följande sms.

Nu när jag har kommit in i
boken ordentligt så är jag
väldigt glad att säga att den
är faktiskt riktigt bra, bättre
än fantasy böckerna jag har
läst hittills faktiskt 😀

Och det gjorde mig så klart väldigt glad! Så ringde han en vecka senare, för han hade läst ut den sent föregående kväll. Han sa ungefär: ”Den var bara grymt bra! Slutet var helt galet! Hade aldrig väntat mig det! Jag kan inte vänta på att få läsa fortsättningen!

Vi ska träffas nu i veckan. Ta en fika och snacka karaktärer, tempo, längd, olika scener, allt sånt där som jag är extremt nyfiken på hur han har uppfattat (eller om han inte tänkt på det alls, vilket också säger en hel del i sig självt. Då funkar det ju!).

Just nu känner jag hur inspirationen och skrivarlusten bara väller upp. Så kan det gå när man får lite positiv kritik! Jag ska se till att få mina böcker publicerade! Förr eller senare. I värsta fall fixar jag det själv.

För jag har tro på mitt eget material. Och just nu är tron förnyad.

Varifrån kommer idéerna?

Igår hade vi besök av en av min frus väninnor. Jag visade henne mitt bokmanus till “Skogens Hjärta” och hon tyckte det var riktigt häftigt att jag faktiskt tagit tiden och skrivit en hel bok!

Hon frågade mig “Varifrån får du alla idéer?” Så jag tänkte skriva något kort om det.

Många författare, t.ex. Stephen King får sina bästa idéer av sitt undermedvetna när de sover. Det har hänt att jag också fått bokidéer ur drömmar. Men det sker inte så ofta. Mina idéer kommer istället oftast när jag är ute och promenerar (vilket jag gör en hel del med barnvagnen nu när man är småbarnsförälder.)

Ofta är det spridda tankar som plötsligt bara samlar sig till en helhet. Jag kan inte riktigt förklara det. Men man kanske har sett en riktigt bra film, och så går man och tänker på den, men så kommer man på att “vore det inte bättre om man istället gjorde så här…” och plötsligt kommer man att tänka på en bok man läste för en massa år sedan, som man sedan associerar med en bok i mytologi man hade som studielitteratur, som i sin tur kombineras med…

och plötsligt står man där. De olika delarna smälter samman till en idé! Så börjar hjärnan strukturera idén. Letar efter en stämning. Det börjar blixtra av bilder, starka symbolbilder, som börjar vävas ihop till någon form av narrativ struktur.

Ofta vet jag slutet först av allt.
Sedan kommer början. Sedan kommer stolparna därimellan.

När jag så kommer hem från promenaden skriver jag ner idén på min idélista, och ber Gud om hjälp att finna tid så att jag en dag faktiskt kan skriva en bok av den. Jag kommer aldrig att hinna göra böcker av hela listan. Det kommer ständigt nya idéer. De är helt enkelt för många.

Men kanske kan jag ändå skriva något på de bästa! 🙂