Halo3:ODST – bättre än sitt rykte!

Så fick jag till slut händerna på en kopia av Halo3:ODST. Jag hade verkligen hört blandade rykten om det här spelet. Jag gillar ju starkt de tidigare delarna i serien (speciellt tvåan) och hade hört att ODST var halvtråkigt och alldeles för kort.

Jag håller inte med. Men kanske är det just för att jag gick in med ganska låga förväntningar som jag också hela tiden blev positivt överraskad. Rent kronologiskt utspelar sig ODST mellan Halo 2 och Halo 3. Den stora alliansen som kallar sig för Covenant har funnit vägen till jorden. De kämpar sig förbi jordens försvar och landsätter trupper.

Man får följa några ODST (=Orbital Drop Shock Troopers) som dödsföraktande kastar sig ner i sina små pods mot New Mombasa i Afrika. Covenant har nämligen intagit staden. De söker efter något. Och de har en hemlighet.

Det finns ett flertal spelartekniska nyheter i ODST. Framförallt så spelar man inte längre som Master Chief, utan man är en vanlig ODST Rookie. Plötsligt är man alltså inte längre en övermäktig mördarmaskin med återgenererande sköldar, utan en liten tanig soldat som måste förlita sig på snabbhet och healthpacks. Men man har också något som inte ens Master Chief hade. Nämligen en riktigt fin night vision som även kontrastmarkerar fienderna med rött åt dig. Nästan för enkelt! smiley Och det bästa av allt. Här finns ingen jobbig Flood att tampas med. Bara alla de supersöta Covenantsoldaterna.

Men det skönaste är nog ändå det intressanta sätt på vilket de lägger upp storyn. Något går fel när plutonen kastar sig ner mot staden och man kraschar så hårt att man inte vaknar upp förrän sex timmar senare. Då är staden redan förlorad. Natt råder och de tomma gatorna patrulleras av Covenants. Även om jag fann stadens design totalt ologisk (inte en chans att en stad, designad som New Mombasa skulle kunna vara funktionell) så är ändå atmosfären på topp! Man kryper sakta fram längs med de mörka gatorna. Den ensliga musiken ekar i öronen. Plötsligt smäller det till av plasmaeld, och efter en kort strid är man återigen ensam…

Men plötsligt hittar man en sönderslagen hjälm. Den tillhörde en annan soldat i ens pluton och med ens förs man tillbaka sex timmar i tiden och får spela som den karaktären. Se vad den upplevde, och kämpa mot Covenants i sin del av stan. När man sedan klarat den karaktärens bana/story så förs man tillbaka till sin Rookie, ensam i mörkret. Så finner man nästa artefakt, som gör att man får spela som nästa karaktär i plutonen, och så vidare. Så man får se väldigt många olika vinklar av kampen mot Covenant, och göra många olika saker. Flyga Banshee, spränga broar, åka tank, invadera hemliga underjordiska militärbunkrar, och mycket, mycket mer. Slutligen kommer ens Rookie ikapp de andra, natten övergår i dag, och man får tillsammans med sina plutonskompisar kämpa sig ut ur staden.

Detta upplägg gör spelet väldigt varierande och underhållande. Karaktärerna är roliga, och deras dialoger är överlag välskrivna. Det var en stor glädje att upptäcka att inte bara en, utan tre av mina favo-skådisar från Firefly lånade sina röster åt några av huvudkaraktärerna. Framförallt är det Nathan Fillion som på ett fantastiskt sätt ger hela spelet karaktär.

Och visst var ODST bra mycket kortare än Halo3. Men det var minst lika kul! Får mig att se fram emot Reach när det väl kommer.

(Och jag vet att ODST framförallt handlar om den stora multiplayerkomponenten. Att få lira matcher med och mot sina kompisar. Men jag är tyvärr mer en singleplayer-gamer nu för tiden.)

Caprica – vilken otrolig besvikelse

Jag såg det senaste avsnittet av Caprica igår, ”End of the Line” som också är det sista avsnittet på ett tag då serien tar paus. För min del blir det nog sista avsnittet någonsin.


Jag älskade Battlestar Galactica (BSG). Det var en fantastisk serie med mänskliga karaktärer som var och en drevs till den yttersta gränsen, och bortom. Det var en skitig, mörk och märkligt realistisk scifi serie som fokuserade mer på de mänskliga relationerna än på elaka mördarrobotar (Cylons). Den bearbetade samtidigt mycket intressanta teman som hopp, förtvivlan, tro, fanatism, självuppoffrande och sökande efter någon typ av frälsning. Serien höll genom alla fyra säsongerna (förutom möjligtvis några avsnitt i mitten av tredje) och även om det finns de som kritiserat seriens slut för att den inte knyter ihop alla trådar, så tycker jag själv att den är helt lysande.


Så det var med glädje som jag hörde att de skulle göra en spin-off, en prequel till BSG, vid namn Caprica. Den skulle utspela sig på just Caprica, en av mänsklighetens tolv kolonier, 50 år innan den atombombades av Cylons. De sa att man i Caprica skulle få följa två familjer, Adamas och Greystones och deras relation till skapandet av Cylons och vilka implikationer artificiell intelligens skulle få för Capricas samhälle. Alltsammans lät riktigt intressant.

Piloten var bra. Faktiskt riktigt bra! Och jag såg fram mot ett nytt mästerverk. Men nio avsnitt senare är jag otroligt besviken. Caprica är totalt värdelöst! Och det är så trist för piloten hade verkligen potential.


Låt mig lista det jag stör mig på:

1. Knappt inga karaktärer man egentligen bryr sig om. (Förutom Joseph Adamas gangster till bror. Jag gillar honom.) Om man sett nio avsnitt, men ännu inte fångats emotionellt av någon karaktär, så är det ju ett monumentalt misslyckande av författarna.

2. Knappt inga karaktärer som beter sig intelligent. Och det stör mig extremt att tvingas kolla på avsnitt efter avsnitt med folk som beter sig korkat.

3. Knappt ingen egentlig handling. Visst gillade jag att BSG var karaktärsfokuserat, men där fanns också en otrolig spänning och nerv. Det fanns gott om action som pressade karaktärerna framåt, eller action som karaktärerna pressade fram. Det var en positiv och balanserad cirkel mellan karaktär och action. I Caprica står de bara och snackar blaj… och inget… absolut inget… händer.

4. Den virtuella värld som de besöker ganska flitigt känns totalt platt och intetsägande. En VR värld borde ju vara en plats där fantasin får leka fritt! Istället är det nästan alltid en grå, tråkig, grå, och grå… (sa jag grå) femtiotalspastisch utan någon som helst originalitet. Alla man möter där är dessutom onda, ondare eller superonda. Och hur intressant blir det.

5. Samma sak gäller egentligen planeten Caprica.
Hur annorlunda är Caprica egentligen? De har nästan allt som vi har. Bilar, höghus, vägar, tåg, tidningar… Allt ser ut och verkar fungera precis som i dagens USA. Det finns inget i designen som skriker ”Det här är en annan värld!” Man skulle lika gärna kunna tro att serien utspelade sig på jorden år 2015.

6. Det finns en terrorgrupp som heter STO = Soldiers of the One, som är en grupp monoteister. Man fick en viss inblick i dem i piloten. Och man hade ju väntat sig att författarna skulle sätta lite mer kött på benen och fördjupa deras roll. Men fortfarande, efter nio avsnitt, så vet vi knappt inget mer om dem. Jag förstår fortfarande inte varför STO bombar oskyldiga civila, samtidigt som de påstår att Gud är kärlek. Visserligen är resten av samhället polyteister, men man lär ju knappast få sympati för sin rörelse om man bombar ihjäl de andra. Vi har inte fått utforska deras motiv, varför de gör vad de gör, eller om de ens brottas med det moraliska dilemmat. De är bara endimensionella monster. Otroligt tråkigt.

7. Det samma gäller Taurons, den folkgrupp som Adamas tillhör. De beskrivs som en slags italienmaffiosos, och är en kraft att räkna med i den undre världen. De verkar ha en helt fascinerande kultur. Synd bara att man nästan aldrig får veta något mer om dem.

8. Historien om den första Cylonen är ologisk, tråkig, och känns allmänt meningslös.

9. Det finns mer… men jag orkar inte…

I det sista avsnittet försökte de få till en massa dramatik, med en karaktär som hoppade från en bro, andra som var nära att dödas av bilbomber, och dessutom försökte en viss Cylon fly från sitt labb bara för att krascha in i en militär vägspärr. Allt under smäktande musik, menat att få till en emotionell reaktion.

Och jag brydde mig inte ett smack! Jag kände rakt igenom att jag faktiskt struntar fullständigt i hur det går för dem. Och om inte det är ett totalt underbetyg på en serie, så vet jag inte vad det är.

Old Mans War av John Scalzi

Jag är en stor älskare av science fictionböcker. Egentligen gillar jag science fiction bättre än fantasy, för som genre har ofta scifi lättare att finna nya vägar och berätta nya historier än fantasy, som lättare faller i gamla standardiserade mönster. Dock tycker jag att fantasy har en annan allegorisk kraft och det är lättare att leka med symboler och arketyper. Så båda genrerna har sina styrkor och svagheter…  🙂  Men det var inte det jag skulle skriva om… 😉

Jag har i dagarna läst ut ”Old Mans War” av John Scalzi. Den är från 2004 och var Scalzis debutroman och början på hans författarkarriär. Nu har han publicerat fem böcker till, varav tre uppföljare till ”Old Mans War.”

Man får följa John Perry, en 75 årig gammal man från ett framtida USA. På sin 75 års dag gjorde han två saker, besökte sin döda frus grav, och gick med i armén. Jorden och alla hennes kolonier skyddas av CDF (=Colonial Defense Forces). De rekryterar inga unga till sin militär, de vill ha gamla människor, som levt några decennier och samlat på sig lite erfarenhet och emotionell mognad. Det ryktas att CDF, som har teknologi långt överlägsen jordens, har förmågan att göra sina rekryter unga igen. För även om de vill ha gamla sinnen, så är ju gamla skröpliga kroppar totalt värdelösa i de fruktansvärda strider som väntar.

Det kryllar av liv i galaxen. Det mesta är fientligt. Flera raser anser dessutom att människokött är en sällsynt fin delikatess. Det finns knappt inga beboliga planeter som inte redan är koloniserade av intelligenta varelser, och väldigt få raser är intresserade av diplomati eller samexistens. Så kampen är igång, att försvara det man har, och att erövra det man vill ha.

På framsidan av boken fanns det en liten reklamtext som löd: ”Though a lot of SF writers are more or less efficiently continuing the tradition of Robert A Heinlein, Scalzi’s astonishingly proficient first novel reads like en original work by the late grand master.” Det är helt sant. Under mina tidiga tonår fanns det tre scifi författare där jag läste allt jag kunde komma över: Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein. En av de starkaste upplevelserna kom från Heinleins ”Starship Troopers” eller ”Stjärnsoldat” som den hette i svensk översättning.

Scalzi lånar sannerligen mycket av Heinlein. Här har vi ett myller av rymdvarelser, stora rymdslag och brutala strider utförd med avancerad teknologi. Här finns rolig och rapp dialog, en hel del sex, en stark förbrödring bland soldaterna då de kämpar för mänskligheten mot universums olika monster, och en känsla, både av vemod inför krigens oändligt höga pris, betalat i blod, och av triumf när man vinner seger. Allt är väldigt Heinleinskt, speciellt sexet och triumfalismen.

Scalzi gör också ett bra jobb med den spekulativa teknologin, och de olika raserna. Men tyvärr ställs aldrig de stora frågorna. För här finns utrymme att diskutera vad det egentligen är att vara människa, och vad människan blir för en varelse i extrema situationer, Men det tas inte vara på ordentligt. På samma sätt är de flesta av karaktärerna ganska platta och lite intetsägande. Men fokus för berättelsen ligger inte där, utan i militärlivet. Det är en kul bok för lite avslappnad underhållning, men saknar några större djup. Men vem vet, detta var ju Scalzis första bok. Djupen kanske kommer i uppföljarna. Och jag är sugen på att läsa dem för att ta reda på vad som händer, och det är väl ett gott betyg.

Lost Planet 1 och Apotheosis

Jag klarade Lost Planet igår. Ettan alltså. Tvåan har precis släppts i dagarna och tyvärr inte fått så bra recensioner. Jag minns hur jag för många år sedan såg en artikel i Gamereactor, när Lost Planet var helt nytt, och tyckte att de gigantiska glödande insekterna såg så otroligt coola ut. När jag väl skaffade mig en Xbox 360 stod Lost Planet på införskaffningslistan.

Min första reaktion var att det var väldigt snyggt. De vackra snötäckte fälten sträcker ut sig framför mig, bergen tonar upp sig, en bit bort ser jag några ruiner, och mitt i alltsammans kommer glödande insekter vällande mot mig. Jag avfyrar en raket, och explosionen med efterföljande rökmoln ser fantastiska ut. Min andra reaktion var att kontrollen kändes skum, det var liksom svårt att sikta ordentligt i början. Den tog ett tag att vänja sig vid, men fungerade till slut riktigt bra. Men tredje reaktionen var en känsla av ren glädje när jag upptäckte hur oerhört kul det var att plocka upp bizzart stora miniguns och granatkastare och meja ner hundratals elaka, glödande rymdmonster.

Spelet utspelar sig på planeten E.D.N. III (vilket ju för övrigt är en övertydlig anspelning på Eden) men E.D.N. är långt från något paradis. Hela planeten är en frusen isboll, och klimatet är så extremt att man hela tiden håller på att frysa ihjäl på banorna, man måste ständigt fylla på sin portabla värmedepå. Dessutom kryllar planeten av Akrid, en ras av mestadels insektoida monster. Några ser även ut som steroidpumpade ödlor, eller som flygande trilobiter, eller andra skumma saker. Som tur är så lämnar dödade Akrid efter sig värmepölar som man suger i sig när man kommer nära, så överlever man ytterligare några minuter i kylan…

Storyn är inget speciellt, men fungerar ändå helt okey. Man får följa Wayne, en ung man som tappat minnet. Det enda han vet är att hans far, som tydligen var en viktig man, blev förråd och mördad av sina arbetsgivare, (även om en enorm Akrid vid namn Greeneye också hade del i hans bortgång). Så Wayne slår sig samman med några snöpirater, ättlingar till de första kolonisatörerna, och ger sig ut för att ta reda på vad som hände med farsan och om möjligt hämnas honom. Halvvägs in i spelet får man också möta Greeneye, som är en av spelets svåraste bossar. Men storyn fortsätter bortom hämnden, för tydligen håller faderns gamla arbetsgivare, ett helmilitariserat företag vid namn NEVEC på med ett projekt som antingen kommer att frälsa hela planeten, eller döma den till undergång. Wayne vet inte riktigt. Han vet bara att hans far hade upptäckt något och därefter vänt NEVEC ryggen. Så Wayne måste nu slutföra sin fars arbete och stoppa NEVEC.

Det är aldrig så att man känner speciellt mycket för Wayne och hans vänner. Berättelsen försöker verkligen vara dramatisk, men det mesta faller ganska platt. Den följer ett antal japanska standardklichéer, så om man har sett en del anime är allt extremt förutsägbart. Men historien hänger i alla fall samman, och ger spelet någon typ av ram att hänga upp banorna på.

En sak som skiljer Lost Planet från mängden är möjligheten att kunna hoppa in i en massa olika mechs (eller VS= Vital Suit som de kallas i spelet.) De står ofta övergivna lite här och där i snön. Sedan är det bara att plocka upp en minigun eller två på varje arm och röja loss! smiley Råkul! smiley Det finns totalt 11 banor, och de avslutas alltid med någon typ av boss. Egentligen är banorna ganska korta, men det tänker man på först vid andra genomspelningen. Första gången känns de långa, för man är så upptagen med att peppra bly i allt inom synhåll.

Ett irritationsmoment är ändå att banorna har väldigt få, om ens några savepoints. Så om man stänger av nära slutet av en bana, så får man oftast börja om från början nästa gång. Lite irriterande, men som sagt så är egentligen banorna ganska små, så det kunde vara värre. Bandesignen är över lag bra, men vissa är klart bättre än andra. Det samma kan sägas om bossarna. Vissa är smart designade, speciellt gillade jag Akrid-bossarna, där man ofta med stor precision måste skjuta bort glödande fläckar, eller lemmar, innan de blottar sina svaga punkter. Sådana bossfigher gillar jag, för de kräver ofta både strategi och vaksamhet. Men flera av bossarna, framför allt de som bestod av fiende VSar, besegrade man enklast genom att lasta på största vapnet man kunde finna på sin egen VS och sedan göra ett hjärnlöst frontalanfall. Tråkigt… riktigt tråkigt. Men vissa bossfigher var som sagt underbara, den med Greeneye är t.ex. helt fantastisk, och väldigt, väldigt svår.

Nu ska jag skriva några rader om apotheosis i Lost Planet, och jag vill varna för en liten, liten storymässig spoiler. Inför sista banan så får Wayne en liten teknisk grunka som han använder för att integrera sig själv med sin fars gamla VS. Då släpps plötsligt VSens totala kapacitet lös och den förvandlas från en ganska tråkig metalklump till en nästan änglalik uppenbarelse, komplett med stora himmelska ljussvärd och allt. Detta är ganska intressant. Jag vet inte hur många japanska dataspel och animeserier jag sett där huvudpersonen mot slutet förenas med en teknisk eller biologisk entitet (ofta en robot) och förvandlas till något gudomligt. Listan kan göras lång. Drakengaard II, Zone of the Enders, Rah Xephon, Neon Genesis Evangelion, Akira, Ghost in the Shell, The vision of Escaflowne, Scrapped Princess, Outlaw Star, Macross Frontier, Vandread m.fl.

Men apotheosis ligger också mycket närmare till hands i den japanska kulturen, präglad av sitt shintoistiska arv, än i den västerländska som är präglad av kristendom. Inom shintoismen genomströmmas allt av ande. Allt är ande. Det är ande av samma slag. Det finns alltså ingen skillnad i art mellan en människa eller en gud, en Kami. Ända skillnaden är att en Kami är mycket starkare. Men även stora människor, kungar eller lärda män, kan transendera sin existens och bli Kami när de dör. Inom kristen tro så betonas istället Guds oändliga helighet, som är så total att den placerar honom i en helt annan kategori än den värld som han skapat. Visserligen genomströmmar hans Ande allting, men allting ÄR inte Gud. Däri ligger en stor tankeskillnad. I vårt kulturella tänkande finns alltså en artskillnad mellan mänskligt och gudomligt, medan det i japansk kultur bara finns en gradskillnad. Därför är det intressant att se hur ofta apotheosis dyker upp i japansk populärkultur, nästan som om det var en underliggande kollektiv längtan. Och det är minst lika intressant att vägen dit ofta verkar gå genom hyperavancerad teknologi… och stora robotar… smiley Även inom kristendom finns det en apotheosis, men då är det Gud som inbjuder människan till gemenskap med sig, så att hon kan få bli förhärligad, inte genom sin egen kraft (eller teknologi) utan genom Guds kärlek och nåd.

Men tillbaka till Lost Planet. Det var ett relativt kul spel med en massa action! Dock når det inte upp till toppen då det var klara irritationsmoment kring dåliga savepoints, bitvis slöa reaktioner i kontrollen, för dålig jämnhet i bosskvaliteten, samt en ganska platt story.