Lois McMaster Bujold – The Sharing Knife

Igår kom jag tillbaka efter en vecka i Kina. Hela familjen var och hälsade på svägerskan som bor och pluggar i Beijing. Jag brukar alltid ha med en bok när jag reser, för flygplanstimmarna och för sena kvällar. Denna gång föll lotten på den sista delen i The Sharing Knife, betitlad Horizon.

Lois McMaster Bujold är en av mina favoritförfattare. Hon är hon något så intressant som en 60 årig tant som skriver scifi och fantasy. Hon är mest känd för den underbara serien om Miles Vorkosigan. För mig personligen är hon en stor inspiration. Hon förstår verkligen författandets hantverk. Jag har lärt mig mycket av att studera hennes teknik. Hon är en mästare på att skapa karaktärer man bryr sig om, placerade i storslagna och märkliga, men ändå trovärdiga universum. Sedan strukturerar hon alltid texten på ett fantastiskt sätt, med bra balans mellan aktion, humor och karaktärsutveckling.

Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig en känsla av besvikelse efter att ha avslutat Horizon. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att de två första böckerna var så otroligt bra, med ett högt tempo och sköna karaktärer, och Horizon når inte riktigt upp till deras nivå…

The Sharing Knife består av fyra böcker: Beguilement, Legacy, Passage och Horizon. Man får följa Fawn Bluefield en ung bondflicka som rymmer hemifrån då hon blivit olovligt gravid, och nu flyr hon problemen för att försöka skapa sig en ny framtid i stan. Men på vägen möter hon en patrull av Lakewalkers. De är ökända bland vanligt bondefolk som farliga och opålitliga nekromantiker, men egentligen är de soldater i ett hemligt mångtusenårigt krig mot en näst intill ostoppbar ras. Malice. En Malice är odödlig. De kan suga själva livskraften ur allt omkring dem och förslava sinnet hos människor. De förvränger djur till fruktansvärda monster. De går inte att förhandla eller resonera med, när de väl har vaknat ur jordens dunkel för de ett konstant krig mot allt levande. De måste dödas tidigt, helst innan de hinner vakna i mörkret. Det räcker med att en enda undkommer, för att allt ska vara förlorat, allt liv förintat.

Fawn blir kidnappad av en ung Malice och tagen till dess grotta för att den ska kunna tillgodogöra sig livskraften i hennes ofödda barn. Det är Dag, en gammal sliten Lakewalker, som kommer till hennes räddning, och de överlever, men får betala ett fruktansvärt pris. Helt oväntat är det också detta som binder dem samman, i en historia om fara, glädje, fördomar, samarbete och i slutändan kärlek så stark att den kan förflytta världar.

De två första böckerna är helt suveräna. Man gillar verkligen både den näpna, men väldigt pragmatiska och intelligenta Fawn och den äldre, råbarkade, men ändå gentlemannamässiga Dag. McMaster Bujold väver en hjärtevärmande kärlekshistoria i en fascinerande fantasyvärld. Det starkaste temat genom serien är detsamma som i Vorkosiganserien, nämligen det obönhörliga behovet av förändring för att möta framtidens utmaningar och det pris som förändring kräver hos människorna i dess mitt. På sätt och vis handlar alla hennes böcker om förändringens psykologi och dess sociologiska effekter.

Men förutom intressanta karaktärer, en hjärtevärmande kärlekshistoria och en otroligt cool odödlig ras av fiender så fastnade jag också för magisystemet. McMaster Bujold har nämligen lyckats med konststycket att uppfinna något så fräscht som ett nytt slags magisystem! Det är inte det lättaste inom fantasygenren. Visst har jag stött på varianter med liknande drag, men det är ändå mycket som skiljer och hon har så pass många unika idéer att jag gillar det från första stund.

Men varför då denna känsla av besvikelse? Efter de två första böckerna, som ju var helt suveräna, så slog hon plötsligt av på takten. De två sista är inte på något sett dåliga. De är bara lite långsamma. Det är för mycket prat, relationer, mer prat, diskussioner, mer prat, grubbel och funderingar, mer prat och till slut, efter kanske halva boken, lite handling. Hon tappar helt enkelt tempot. Och de sista Malicarna som de stöter på i Horizon plockas lite för enkelt för min smak. De känns inte lika livsfarliga längre. En ombalansering av den boken, där man minskade den första delens dialoger och utökade konflikten på slutet, gjorde den mycket mer desperat, skulle ge slutet en större känslomässig laddning. Nu blir det istället lite av antiklimax.

Ändå vill jag starkt rekommendera serien! Speciellt de två första böckerna, de är ju så underbart bra! Och antagligen kommer ni, precis som jag, att vilja veta hur det går, och läsa de två sista av bara farten.

Nu ser jag fram mot nästa bok i serien om Miles Vorkosigan.

Allods Online – nytt snyggt och gratis! MMORPG

Wow var det första mmorpg som jag riktigt fastnade för. Det var så snyggt och fungerade så bra. Fantastisk design, underbara miljöer, rolig stridsteknik, och så klart, det roligaste momentet, att gå på stora äventyr tillsammans med andra spelare. Nu är det över ett år sedan jag senast var inne på mitt Wow-konto, och även om det känns som en helt rätt prioritering, så kurrar det nu och då i mmo-tarmen.

Så härromdagen hittade jag Allods Online! Det är ett nytt gratis mmo, som faktiskt fungerar riktigt, riktigt bra! Jag har nu testkört det i några timmar och jag kan bara säga att det är extremt roligt, nästan lika roligt som Wow. Det kan ju bero på att de i princip har snott både grafisk design, menysystem, användargränssnitt, spelmotor, questsystem och stridssystem rakt av från Wow.

Det hela utspelar sig på resterna av planeten Sarnaut som efter en enorm katastrof sprängdes i bitar. Dessa kallas för ”Allods”, vilket också ger spelet dess namn. En Allod kan vara allt från några meter i omkrets till stora som kontinenter. De svävar omkring i etern (the Astral) och olika raser har börjat strida om resurserna.

Precis som i Wow har du två stridande fraktioner, på ena sidan i ”The Leauge” finns Älvor, Gibberlings (små håriga björnliknande varelser) och människor från Kania. På andra i ”The Empire” har du Orcer, Odöda och människorna från Xadagania. Man kan färdas mellan olika Allods med hjälp av stora skepp eller via teleportrar. Om man möter ett skepp från den andra sidan kan man dessutom har värsta skeppsslagen där man pucklar på varandra med kanonbatterierna. Egentligen är spelet ett ganska typiskt fantasypaket, men med en och annan scifi tvist.

Det hela ser väldigt trevligt ut, och för att vara ett gratisspel så är det helt fantastiskt! gPotato som skapat spelet har tänkt att tjäna sina pengar, inte på månadsavgifter, utan på att man som spelare kan får köpa guld och häftigare vapen med riktiga pengar. Alltså slipper man förhoppningsvis alla dessa goldfarmers som förpestade Wow. Samtidigt går det utmärkt att gå ut och questa och grinda ihop sina egna pengar och egen utrustning utan att betala ett öre.

På sätt och vis tror jag att detta är framtiden för online-gaming. Frihet att betala eller inte, beroende på vilken spelarstil man väljer.

Sedan finns det två orsaker till varför jag inte tror att detta kommer att bli lika beroendeframkallande som Wow (i alla fall inte för mig). För det första så är det som sagt gratis att spela. I Wow kände jag hela tiden pressen att jag skulle utnyttja den tid jag faktiskt betalat för, och så spelade jag mer än vad som egentligen var riktigt bra. Men när det är gratis så finns det ingen stress. För det andra så har gPotato implementerat en ”soft-cap” på hur mycket man kan vara ute och grinda en dag. Efter en viss mängd XP så blir nämligen ens karaktär trött och får bara 50% XP från quests och kills. Så då är det bara att gå och lägga sig och fortsätta en annan dag.

Supersmart tycker jag!

9

Igår natt såg jag Shane Ackers 9. Den var perfekt att se under nattens småtimmar när verklighet och dröm flyter samman.

9 är en underbar upplevelse! Och då talar jag inte enbart om animationstekniken, som känns tekniskt fulländad, utan om hela den atmosfär som filmen skapar. 9 är en väldigt märklig, ödslig och lite skrämmande film, men trots det får man också en sån där varm känsla inombords.

Man får följa en liten trasdocka som heter 9. Han vaknar upp ensam i ett märkligt laboratorium. Utanför det till hälften raserade huset finns bara ruiner kvar av den mänskliga civilisationen. Allt är öde och tomt. Städer är jämnade med marken. Skrotet ligger överallt och rostar. Mänskligheten är utrotad.


I en tidslinje nära vårt eget fyrtiotal, skapar en brilliant vetenskapsman en tänkande maskin. Militären tog omedelbart maskinen och lät den skapa fler tänkande maskiner. Med dessa krigade de framgångsrikt mot sina grannländer till dess att maskinerna vände sig mot sina skapare. Ingenting överlevde, förutom vetenskapsmannens sista gåva, nio små trasdockor.

Väckt till liv vandrar 9 omkring i den ödsliga staden. Men så blir han funnen av en annan trasdocka, som introducerar sig som 2. 9 får hjälp av 2 att finna sin röst och de ska precis ta sig i säkerhet när de blir avbruten av ett ilsket råttliknande mekaniskt odjur. 9 är nära att fångas, men 2 distraherar odjuret och blir istället bortförd i dess käftar. Förkrossad stapplar 9 vidare, men snart hittar han fler trasdockor. Det är en grupp som överlevt genom att hålla sig gömda sedan kriget. Dockorna styrs av den ansvarskännande men räddhågade 1. Där finns också 6, som är skvatt galen och målar märkliga saker på väggarna, samt den store och brutale 8. 9 får dock en god vän i den enögde 5 som liksom 9 drömmer om något mer än att gömma sig. 9 bestämmer sig för att följa efter odjuret och försöka försöka rädda 2. Men 1 vägrar att lyssna. Till slut ger 9 och 5 sig av på egen hand över de ödsliga vidderna.

Det som stannar mest i sinnet efteråt är den underbara designen. Allt osar fyrtiotal, som om det hela utspelades i efterdyningarna av ett alternativt och totalt förödande Andra Världskrig. Trasdockorna är underbart designade, med tydliga karaktärer, och de tänkande maskinerna för tankarna till både Matrix och War of the World, men med sin egen touch av fyrtiotal.

Designen fick sin förklaring i eftertexterna när jag såg att Tim Burton varit producent. Designen i 9 stämmer mycket väl överens med flera av hans tidigare arbeten, som Edward Scissorhands, The Nightmare before Christmas och Corpse Bride.

Filmen har potential att bli riktigt episk, men låter bli. Den blir aldrig mer än småmysig och allmänt märklig. Men faktum är att det inte gör någonting! Filmen gör det den sätter ut för att göra, och gör det bra. Den kommer aldrig att bli någon kultklassiker, men förblir en pärla för de som har turen att finna den.

Och det är något riktigt fräscht med en post-apokalyptisk film utan människor. 🙂