Igår natt såg jag Shane Ackers 9. Den var perfekt att se under nattens småtimmar när verklighet och dröm flyter samman.
9 är en underbar upplevelse! Och då talar jag inte enbart om animationstekniken, som känns tekniskt fulländad, utan om hela den atmosfär som filmen skapar. 9 är en väldigt märklig, ödslig och lite skrämmande film, men trots det får man också en sån där varm känsla inombords.
Man får följa en liten trasdocka som heter 9. Han vaknar upp ensam i ett märkligt laboratorium. Utanför det till hälften raserade huset finns bara ruiner kvar av den mänskliga civilisationen. Allt är öde och tomt. Städer är jämnade med marken. Skrotet ligger överallt och rostar. Mänskligheten är utrotad. 
I en tidslinje nära vårt eget fyrtiotal, skapar en brilliant vetenskapsman en tänkande maskin. Militären tog omedelbart maskinen och lät den skapa fler tänkande maskiner. Med dessa krigade de framgångsrikt mot sina grannländer till dess att maskinerna vände sig mot sina skapare. Ingenting överlevde, förutom vetenskapsmannens sista gåva, nio små trasdockor.
Väckt till liv vandrar 9 omkring i den ödsliga staden. Men så blir han funnen av en annan trasdocka, som introducerar sig som 2. 9 får hjälp av 2 att finna sin röst och de ska precis ta sig i säkerhet när de blir avbruten av ett ilsket råttliknande mekaniskt odjur. 9 är nära att fångas, men 2 distraherar odjuret och blir istället bortförd i dess käftar. Förkrossad stapplar 9 vidare, men snart hittar han fler trasdockor. Det är en grupp som överlevt genom att hålla sig gömda sedan kriget. Dockorna styrs av den ansvarskännande men räddhågade 1. Där finns också 6, som är skvatt galen och målar märkliga saker på väggarna, samt den store och brutale 8. 9 får dock en god vän i den enögde 5 som liksom 9 drömmer om något mer än att gömma sig. 9 bestämmer sig för att följa efter odjuret och försöka försöka rädda 2. Men 1 vägrar att lyssna. Till slut ger 9 och 5 sig av på egen hand över de ödsliga vidderna.
Det som stannar mest i sinnet efteråt är den underbara designen. Allt osar fyrtiotal, som om det hela utspelades i efterdyningarna av ett alternativt och totalt förödande Andra Världskrig. Trasdockorna är underbart designade, med tydliga karaktärer, och de tänkande maskinerna för tankarna till både Matrix och War of the World, men med sin egen touch av fyrtiotal.
Designen fick sin förklaring i eftertexterna när jag såg att Tim Burton varit producent. Designen i 9 stämmer mycket väl överens med flera av hans tidigare arbeten, som Edward Scissorhands, The Nightmare before Christmas och Corpse Bride.
Filmen har potential att bli riktigt episk, men låter bli. Den blir aldrig mer än småmysig och allmänt märklig. Men faktum är att det inte gör någonting! Filmen gör det den sätter ut för att göra, och gör det bra. Den kommer aldrig att bli någon kultklassiker, men förblir en pärla för de som har turen att finna den.
Och det är något riktigt fräscht med en post-apokalyptisk film utan människor. 🙂
