Enslaved: Odyssey to the West, var en helt fantastisk resa, från början till slut. Under eftertexterna satt jag en lång stund och bara tänkte tillbaka på det äventyr jag just fått vara med om. Det var samma känsla som när man kommer ut ur biosalongen efter en riktigt bra film. Att man fått ta del av en helt annan värld. Jag kan bara likna det med när jag för länge sedan såg Star Wars första gången, eller som den där kvällen, någon gång under högstadiet, när jag satt uppflugen i min bästa väns soffa och såg på Bladerunner.
Det är inte många spel som ger mig den känslan, som faktiskt berör. Ärligt talat kommer jag inte ihåg senast det skedde. Men Enslaved lyckades. Det finns två stora orsaker till detta:
För det första är berättelsen väldigt stark. Det märks att den är komponerad av en riktig författare. Jag har personligen aldrig läst något av Alex Garland, men jag har förstått att han är en kult-författare för vissa. Berättelsen tar omedelbart tag i en, presenterar karaktärerna, deras mål och motiv samt något om världen och dess mysterier. Detta fungerar så bra att man sugs med genom hela spelet, för man vill veta hur det slutar. Dessutom har berättelsen ett bra tempo och växlar mellan humor, allvar och aktion med perfekt taiming. Sedan har grafikerna och designfolket överträffat sig själva. Den värld de skapat är ödemättande karg och hård, fylld med sorg och melankoli, men där finns också sprakande färg, lust och ljus! Ibland är sceneriet direkt hissnande. Jag bara drömmer om hur det skulle kunna se ut i 3D. Det är en upplevelse att få vandra genom detta universum. Allt är ackompanjerat av stämningsfull musik, komponerad av en av mina favoritartister: Nitin Sawhney. Musiken passar perfekt, och utan att någonsin ta över, ges allt en drömsk känsla.
Sedan är Andy Serkis, som också regisserat spelet, suverän på att göra Monkey till en trovärdig karaktär. Hon som spelar Trip och han som spelar Pigsy (som dyker upp efter ett tag) gör likaså ett lysande jobb. Jag vet inte vad de båda senare heter. Men de är väldigt, väldigt bra. Spelstudion måste ha haft samma teknologi som Peter Jackson använde när Andy Serkis spelade Gollum, för man kan, enbart genom att studera ansikten och kroppsspråk, läsa mycket mellan raderna. Egentligen är det en ganska klassisk historia. Pojke möter flicka, flicka förslavar pojke (okey, förslavandet är lite inovativt… 😉 ), pojke skyddar flicka, tycke uppstår, o.s.v… Men det fungerar. För det är så bra skrivet, med välskrivna dialoger, och skådisar som levererar dem med total övertygelse.
För det andra så är gameplayet helt underbart. Det är egentligen inget superrevolutionerande. Redan i min första post jämförde jag Enslaved med Prince of Persia, och likheterna består. Det är mycket klättrande och hoppande. Dock har jag förlåtit utvecklarna att handgreppen blinkar. (Egentligen skimrar de snarare.) Efter ett tag så vande man sig och tänkte inte mer på det. Faktum är att det var ganska skönt ibland då man slapp springa runt och leta i de stora miljöerna. Det var bara att se var det skimrade. Istället utsätts man för andra utmaningar. Ofta klättrar man under tidspress, eller så måste man taima ett flertal moment samtidigt.
Precis som i PoP så är det mycket strider. Dessa har en nivå av taktik som jag sällan sett i ett actionspel. Monkey har, precis som i den kinesiska sagan, en “magisk” stav, med vilken han kan blocka och attackera. Men vissa fiendemechs kan bara slås ut av en viss sorts attacker. Andra mechs har sköldar som man först måste få bort. Vissa mechs undviker man bäst genom att ducka, andra genom att blocka. Vissa mechs kan man skada och sedan ta över och använda som bomber, och andra kan man få att avge en EMP som fryser alla mechs under några dyrbara sekunder. Och det finns mer, mycket mer… Detta ger striderna ett väldigt djup. Om man bara går rakt på och trycker på slå-knappen, så dör man ganska omgående. Istället måste man noggrant observera fiendernas konfiguration och planera sina strider, så man kan utnyttja deras svagheter mot dem. Alla fiender ger dig Tech-orbs, som du kan använda för att uppgradera din arsenal och få nya färdigheter. Det är ett måste. Annars är man snart rökt.
Utöver striderna och klättrandet får man också lösa pussel, slåss mot stora feta bossar, skjuta turret, bli jagad av monster, jaga monster, skratta åt Pigsy och surfa EM-moln. Spelet är faktiskt mycket varierat, och så fort man börjar bli trött på ett spelmoment, så slängs man in i något nytt.
Det är helt enkelt ett suveränt spel! Jag försöker komma på något som inte är bra, men det finns inget. Möjligtvis att det blir lite träligt i längden att springa omkring och plocka alla dessa Tech-orbs. Men jag förlåter dem denna lilla oförrätt och tänker för första gången deklarera att detta är så nära perfektion man kan komma 2010.
(Spelet släpps den 8:e oktober.)
Låter ju lite betryggande. LEVEL gav det ju också finfin kritik. Men jag hör mycket om sladdriga kontroller från de som testat demot. Jag ska ladda ner det från Live ikväll och se om jag förstår vad de talar om.
Jo det är sant. Jag hade helt glömt bort det.
För nu när du säger det kommer jag ihåg att jag också tyckte kontrollen var sladdrig precis i början. Men jag vande mig efter fem minuter.
Det hela handlar om att man kan variera Monkeys springhastighet beroende på hur hårt man drar i spaken. Drar man full fart när man bara vill komma en meter så blir det lite sladdrigt. Då ska man bara dra lite försiktigt. Men man vänjer sig snabbt.
Jag gick precis från att vara nyfiken på Enslaved till MYCKET nyfiken! 🙂
Hjälp!
Att ta sig igenom Dead Rising 2 blev just nu något tyngre när detta finns på horizonten. Inte för att det är såvärst hemskt, men för att detta vankas…
Det var intressant. Enligt svampriket så är Dead Rising 2 riktigt, riktigt hemskt.
http://www.svampriket.se/27/recension-dead-rising-2/
Ska bli kul att läsa din recension senare.
Smaken är ju ändå olika…
Kan inte säga att jag älskar det direkt. Det är typ medelmåttigt med en hel del irritationsmoment. Men det är också rätt så kul ibland också.
Föresten, vilket platform har du spelat på?
Correction: Dead Rising 2 är ett riktigt sktispel. *Sliter håret*
Oh vad tråkigt… Du har min fulla sympati. 🙁
Correction #2: Ibland är DR2 ett riktigt skitspel. Ibland är det helt OK.
Enslaved körde jag på min Xbox360.
Jag spelar nästan uteslutande på Xbox360, då jag inte äger en PS3a. Ibland lirar jag på min gamla PS2a. Den fungerar fortfarande förvånansvärt väl. Lite låg upplösning bara i dessa HD dagar.
Egentligen är jag en gammal PC-gamer, men har väl konverterat på gamla dar.
Jag vet inte riktigt. Det låter väldigt lovande, men samtidigt får alla texter jag läst mig att tänka på Uncharted 2, som också lovordades, men för mig mest var en snygg uppvisning i stark regi. Första halvan fullkomligt fantastisk, men andra relativt svag. Och alldeles för mycket en block-buster från Hollywood.
I och för sig var Uncharted 2:s största problem aldrig dess berättarteknik, utan bandesignen och upplägget mot slutet. Och när allt kommer omkring älskar jag de första banorna. Bara inte lika mycket som alla andra tydligen gjorde.
Så om Enslaved får ihop det på de punkterna Uncharted misslyckades med så kan det mycket väl vara värt att införskaffa tidigt. Jag är nog onödigt kritiskt lagd när det kommer till mellansekvenser och detta med att ta spelen åt filmens håll bara.
Jag har bara spelat demon av Uncharted 1. Så jag har inte så mycket att jämföra med. Men visst finns det släktdrag. Fast för min del känns nog Enslaved mycket närmare Prince of Persia. Det beror väl på var man har sina referenser.
Men jämfört, bara med Uncharteds demo, så har Enslaved ett mycket bättre stridssystem. Dessutom klättrar han smidigare och de filmiska sekvenserna är mycket snyggare…
Jag får väl testa Uncharted 2 vid tillfälle.. 🙂
[…] förlåt mig Oskar Källner och Familjenspel att jag inte kan känna samma känsla av att det är ett ”suveränt spel” […]
[…] gärna: Min recension, mina första intryck, samt den utmärkelse det vann under Årets […]