Caprica är död, länge leve BSG!

Tydligen var det inte bara jag som tyckte att Caprica var ett totalt slöseri med tid. Syfy har beslutat att lägga ner serien. Inte en dag för tidigt! Jag älskade verkligen Battlestar Galactica och har samtliga DVDboxar hemma. Men Caprica kommer jag att förskjuta från mitt minne. Det har aldrig existerat.

Syfy verkar vara desperata att bli av med Caprica. I januari tänker de visa alla återstående avsnitt i ett enda långt marathon. De verkar ha insett hur illa det gått. Nu vill de bara bli av med serien så de kan fylla tablån med serier som faktiskt har tittare.

Men för den som vill ha nytt BSG material är ändå inte hoppet ute. Syfy har gett tillstånd att börja produktionen av en ny feature på totalt 90 min. Denna ska sedan klippas ner till 10st 9min avsnitt och släppas som webisodes. Namnet på den nya featuren är ”BSG: Blood and Chrome.” Man får följa en ung William Adama som stridspilot under det första Cylonkriget. De ska fokusera mer på action och äventyr. Ryktet går, att om den blir populär, så kanske de gör en ny tv-serie utifrån den.

Det ska bli intressant att se om de lyckas. Men jag vet inte om jag vågar hoppas på något. Caprica var ett totalt misslyckande, och jag är rädd för att ytterligare försök att mjölka guldkon bara kommer att förstöra BSG-franchiset. Titeln: ”Blood and Chrome” är inget som inger förtroende. Låter inte som något i nivå med det vi kommit att vänta oss av BSG, utan snarare som något riktat mot pubertala pojkar.

Nu ska jag inte bli allt för pessimistisk. Blood and Chrome kanske blir något riktigt bra. Saken är bara den att när de filmade BSG så hade de lyckats samla ihop en enastående grupp talanger: skådespelare, regissörer, författare, specialeffektfolk. Alla var väldigt duktiga och i den gemenskap de skapade blev något till som var mer än de inbördes delarna. De fick en synergieffekt…

Bara för att man sätter en berättelse i BSG-universumet så innebär inte det att det automatiskt blir lika bra som originalet. Det krävs det där lilla extra…

Men vi får vänta och se. Det kanske trots allt blir riktigt bra. Man får ju hoppas.

Årets spel 2010 enligt spelbloggosfären

Tillsammans med ett antal andra bloggar har jag blivit inbjuden att medverka i ”Årets Spel 2010.” Under ledning av Spel-Malmer (som kom med idén och organiserat det hela) så kommer vi varje dag i december fram till jul att publicera våra egna GOTY favoriter. (GOTY = Game of the Year.)

Jag kommer själv inte att kunna vara med i precis alla kategorier. T.ex. har jag inte spelat ett enda bilspel i år. (Av den enkla orsaken att jag helt enkelt inte gillar bilspel.) Men jag kommer att ha inlägg om: Årets överraskning, trend, kontrovers, innovation, rollfigur, story, musik, äventyr, shooter och mycket mer…

Det kommer att bli väldigt kul att se vad de andra skriver och jämföra sina spelupplevelser. Så välkommen tillbaka i december. Då blir det full rulle. 🙂

Comboys & Aliens – Vad ska de komma på härnäst?

Ibland undrar jag hur folket i Hollywood får nya idéer. Kanske kastar de tärning. Eller kanske finns där en stor anslagstavla, fylld med lösryckta ord, som de kastar dart på.

Jag kan se det framför mig:

Steven Spielberg, James Cameron,  George Lucas, Ridley Scott och de andra grabbarna (för detta är tyvärr fortfarande en grabbklubb) är samlade kring ett stort pokerbord. Cameron puffar över sin kortlek. Scott försöker hålla sitt pokerface. Lucas gör sin Darth Vader imitation. Spielberg tröttnar, ställer sig upp och kastar iväg en pil mot anslagstavlen. Den fastnar på “Aliens.”

“Den filmen har jag redan gjort,” säger Scott.

“Du menar Alien,” säger Cameron. “Aliens gjorde jag.”

“Vi har alla gjort filmer med aliens,” säger Lucas. “Ärligt talat står det mig upp i halsen. Det var knappt jag överlevde de nya Star Wars filmerna.”

“Det märktes,” säger Scott.

Lucas tittar surt ner i sin kortlek och mumlar något om “…bara för att jag ville bygga en ny svimmingpool.”

Spielberg kisar på lappen och tuggar sitt skägg. “Jag har redan gjort filmer om aliens som blinkar med stora lampor, aliens som ringer hem, aliens som jagas av män i svart, aliens i kristallskallar, robotaliens… Vad mer finns det?

“Undervattensaliens?” säger Scott.

“Den har jag gjort,” säger Cameron.”

“Jaja… blåmålade aliensmurfar då?”

“Den med.”

Spielberg kastar iväg ännu en pil. Den fastnar på “Cowboys.” Han gnuggar sig om näsan.

“Vad tror ni om det här grabbar? Cowboys & Aliens, kan det vara någonting?”

“Jag tror det finns en serietidning som heter så,” säger Lucas.

“Bra! Då behöver jag inte uppfinna hjulet själv. Var är min telefon, måste ringa och köpa rättigheterna.”

“Vem ska du ha i huvudrollen då?” säger Scott.

“Jag ringer väl Harrison Ford. Efter senaste Indiana Jones är han desperat nog att ta vad som helst” Med ett elakt flin lämnar Spielberg rummet.

“Varför ska alltid han få alla bra idéer?” säger Cameron, griper två pilar och kastar iväg dem. De hamnar på “delfiner” och “cybernetisk.” Ett plötsligt leende sprider sig över ansiktet.  “Jag måste dra grabbar!” säger han och slänger sig ut genom dörren.

“Oj vad han fick bråtton,” säger Lucas. “Behöver han också en ny pool?”

Tro det eller ej. År 2011 är den här.

Regisserad Jon Favreau och producerad av Steven Spielberg:

Cowboys & Aliens.

författande

Författande: Vad ska boken heta?

Skrivandet börjar närma sig sitt slut. Jag har fortfarande revideringar kvar att göra. Jag kom så sent som idag på en ny idé jag bara måste implementera. Det kommer att styrka huvudstoryn något grymt, men samtidigt måste flera scener skrivas om. Ändå känns det som att jag kan se horisonten.

Snart är det klart. Eller klart och klart. Det finns många författare som säger – och jag tror att de har rätt –  att man slutför aldrig en bok, till slut överger man den.

Men vad ska babyn… nej förlåt, jag menar så klart boken heta? Jag har hela tiden haft ett arbetsnamn. Men då jag fick klyva boken i två och strukturera om historien så hamnade arbetsnamnet på del två. Frågan är vad jag ska kalla del ett. Jag har några alternativ. En av dem är min klara favorit. Men jag säger inte vilken.

Jag skulle nämligen vilja ha lite hjälp med att välja en bra titel. Det är inte alltid lätt att göra det själv. Man är liksom för nära sitt arbete.  Jag har fyra alternativ än så länge:

  • Drakhornet
  • Dryadens kyss
  • Arvingen
  • Bäckahästen

Till höger har ni möjlighet att rösta på den som ni tyckte var bäst. Kommentera gärna också. Huvudsaken är att jag ser vilka som funkar och vilka som inte funkar.  Jag är även öppen för förslag. (Kan vara svårt utan att ha läst manus, men ändå.)

Det är nämligen inte helt lätt att fixa en bra titel till en fantasy, det är alltid en balans mellan det riviga och det klyschiga. (Som hela genren i sig skulle man kunna säga, om man var lite elak, vilket jag inte är, så det säger jag inte. 😉 )

Det finns otaliga exempel på titlar där man undrar vad förläggarna egentligen tänkte på. För det är ofta förläggarna och inte författaren som slutligen bestämmer titeln. Klyschorna står som spö i backen. Men samtidigt som det inte får bli klyschigt så måste ändå titeln ringa “fantasy” i öronen på prospektiva köpare. Därför kan inte boken heta vad som helst. Skulle jag kalla den för “Din olidliga närvaros lättnad,” skulle alla tro att det var en Twilight ripoff, eller i värsta fall en Harlequin. 😀

Det finns även generatorer för fantasytitlar. Som den här. Väldigt roligt, men inte speciellt användbart.

Så snälla lägg din röst, och hjälp mig sortera bland alternativen.

The Walking Dead – första avsnitten

Nu har jag sett de tre första avsnitten av AMCs nya serie The Walking Dead. (Baserad på serietidningen med samma namn.) Jag måste erkänna att jag är imponerad. Egentligen är jag ganska trött på hela zombiefenomenet. Det känns överexploaterat och lite banalt. Men The Walking Dead bevisar att man faktiskt kan använda en kliché och göra något intressant av det.

Det är stilistiskt filmat, med bra karaktärer och höga produktionsvärden. De har valt att lägga större fokus på överlevarnas relationer och konflikter, än på zombieslakt, vilket är helt rätt val. Zombieapokalypsen får istället fungera som en spänningshöjande fond till det mänskliga dramat.

Miljöerna är fantastiska i sin ödslighet och de vandrande döda är tillbörligt motbjudande. Rekommenderas!

Klicka här för trailern.

Mass Effect 1 – Några första intryck.

Jag vet att jag spelar Mass Effect väldigt sent. Speciellt med tanke på att jag älskar scifi i alla dess former. Men det har helt enkelt inte blivit av tidigare. Nu har jag kommit några kapitel in i spelet och känner att jag kan lämna några första omdömmen. Mass Effect är intressant nog både ett väldigt bra och väldigt dåligt spel. Det finns aspekter som är helt lysande och andra där man undrar hur de egentligen tänkte.

Det som är riktigt bra:

Historien.

Jag sugs snabbt in i universumet med alla dess historia, politik och fraktioner. De har skapat ett ganska smart system där man som spelare kan nöja sig med den info man får i dialogerna, eller så kan man gå in och titta i sin codex, för mer detaljer. Då jag är en sucker för världsbyggen så har jag så klart lyssnat igenom varenda litet codexinlägg.

Egentligen är det en ganska standard B-scifi story, med uråldriga varelser som återvänder för att utrota allt liv i galaxen, bla, bla, bla. Har sett det tusen gånger förut. Men det gör inget. För det är kul och snyggt berättat.

Karaktärerna.

Även om inte alla karaktärer har fått tillräckligt med tid för att fläskas ut, så är det ändå ett ganska intressant gäng. Människorna är som väntat de tråkigaste, medan alienkompisar som Wrex och Tali är väldigt underhållande.

Dialog och moralsystemet.

Jag gillar den valfrihet som finns i dialogsystemet och hur mycket de olika valen kan påverka vad som sker i spelet. Det är också väldigt roligt att man kan spela som en riktig badguy (Renegade) och inte alltid måste vara en typisk goody goody (Paragon).

Man är egentligen inte ”ond” som Renegade. Det handlar mer om hur hänsynslös man är för att uppnå sitt mål. Jag har haft väldigt kul med att ta ut svängarna som Renegade, och Jennifer Hale som gör rösten till min kvinnliga Shepard är helt fantastisk i sin tolkning. Också skönt att de poäng man får för Paragon och Renegade inte tar ut varandra, utan har två helt olika staplar. Sedan straffar inte spelet en för att man kör mer hänsynslöst. (Som många andra rollspel gör.) Det finns t.ex. gott om tillfällen då man kan skrämma fiendesoldater att lägga ner vapnen, bara för att man har ett sånt brutalt ryckte, och så kan man den vägen undvika onödig blodsspillan.

Jag ska nog ändå köra igenom det en gång till. Då ska jag testa som en manlig Paragon. Men jag undrar om det blir lika kul utan Jennifer Hales röst i mitt öra.

Designen.

Det är väldigt snyggt. Både miljöerna, alla dessa underbara aliens. Wrex är en av de coolaste aliens jag sett. Och jag älskar att lyssna till hans djupa vibrerande basröst. Här har verkligen designteamet lyckats långt över förväntan.

Dock undrade jag i början varför bilden flimrade. Det störde mig riktigt ordentligt. Men så upptäckte jag att man kunde stänga av ”film-grain”, och plötsligt blev allt skarpt.

Det dåliga.

Hissarna.

Jag förstår att de måste ladda spelet någonstans. Och visst åker jag hellre hiss än ser en laddningsskärm. Men så stora är faktiskt inte banorna! Jag har spelat många spel som helt friktionslöst laddar in hela världar utan så brutala avbrott. Det finns t.o.m. En hiss på ens lilla skepp, Normandy! Det skeppet är pyttelitet! De kunde verkligen ha optimerat koden för laddning bättre. Om man ändå måste ha alla hissresor så hade de varit mer underhållande om man fått lite radionyheter, eller om karaktärerna småpratade med varandra. Men istället är det helt tyst i 98% av fallen. Usch!

Klicka för större bild.

Att köra Mako

Vem designade styrningen på Makon? Den ska alltså föreställa ett terränggående stridsfordon med kanon och automatvapen. Problemet är att styrningen är helt värdelös. Till och med värre än Warthogen i Halo: Reach. (Och då är det illa.)

Jag försökte flera gånger köra lite lagom långt fram och skjuta ner mina fiender. Men blev bara racketbombad. Nu har jag lärt mig två taktiker som fungerar. Båda lika tråkiga. För större fiender ställer man sig på extremt långt avstånde. Backar fram och tillbaka medan man sänder iväg kanonskott på de stillastående fienderna. Tråkigt, men effektivt. För mindre enheter så gasar man helt enkelt upp i full fart och kör över dem. Blä! Tackar vet jag bilen i Brutal Legend. Den hade känsla!

Striderna

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar striderna eller inte. Vissa fungerar väldigt bra. Som när man ligger och pressar (a la Gears of War) bakom ett skydd och sträcker sig ut då och då för att snipra lite Geth. Men när bandesignen blir mer öppen känns det ofta rörigt. Som en FPS som inte riktigt vet vad den vill. Sedan är ens allierade ibland så urbota korkade. Hur många gånger man än säger åt dem att söka skydd, så står de kvar, mitt i fiendens eld, och dör ibland med överraskande snabbhet. Irriterande. Striderna känns lite… meh. Men jag har hört att det gjorts om rejält till tvåan. Så antagligen insåg BioWare sina misstag och rättade till dem.

Utrustningsmenyerna

Att utrusta sina sex följeslagare och hålla dem med nya vapen, rustningar och uppgraderingar, är ett jobb bara i sig. Dessutom är användargränssnittet faktiskt inte det enklaste. Tog mig ett tag innan jag räknade ut hur det fungerade. Kunde ha gjort mycket enklare och smidigare.

Allt som allt är det ändå ett bra spel. Men jag kommer nog inte att göra vartenda litet sidouppdrag utan gå ganska hårt på huvudstoryn. Jag vill helt enkelt inte köra mako för mycket i onödan. 🙂

författande

Författande: Spännande tider.

Jag har inte spelat så mycket senaste veckorna. Det är för att jag lägger nästan all ledig tid på min andra stora passion, skrivandet. Jag håller på och skriver på en fantasyserie förlagd till det tidiga 1800-talets Sverige. Mer exakt börjar historien 1809 när Sverige precis har förlorat Finland, hela riket står inför kollaps och kungen avsätts.

Mitt i natten, under mystiska omständigheter, förs Erik Mariasson, en ugn stallpojke, ut från Stockholm. Han vet inte riktig vad som händer. Men han förstår att han inte har något annat val än att fly. Han hamnar hos Kyrkoherde Kloo uppe i ett litet brukssamhälle i Kilsbergen. Snart får han nya vänner, och nya fiender. Där bor också Hanna som ska giftas bort med en tre gånger så gammal man. Hon söker sin frihet, men vet att priset kommer bli högt. Samtidigt är de är inte ensamma. Det finns varelser i skogen, och alla är inte vänligt inställda. Snart är Erik och Hanna indragna i en kamp på liv och död med krafter de inte riktigt förstår.

Mitt första manus var klart för lite mer än ett år sedan. Men det är verkligen en ödmjukande (för att inte säga förkrossande) process att skicka in till förlag efter förlag, och bara få refuseringsbrev tillbaka. De flesta breven var bara de vanliga standardformuleringarna. ”Vi måste tyvärr meddela att ditt manus inte passar in i vår utgivning för tillfället.” Men det var några som faktiskt skrev personliga brev med lite konstruktiv kritik.

Jag förstod till slut att boken hade två problem. Den var för lång, och för komplicerad. Jag tyckte själv inte det. För den var på 150 000 ord, ganska exakt samma storlek som Tolkiens ”Sagan om kungens återkomst.” Men när jag grunnade på det lite mer så insåg jag att Tolkien inte skrev för tonåringar, utan för vuxna. En vanlig bok för den yngre publiken ligger på mellan 90 000 till 100 000 ord. Det är t.ex. ganska exakt längden på den första Harry Potter boken.

Sedan analyserade jag berättarstrukturen. Det är inte lätt att ta ett kliv tillbaka och skärskåda sitt eget manus. Men jag var tvungen. Då insåg jag att jag hade ungefär sex olika trådar i berättelsen. Alla var inte parallella med varandra. Vissa påbörjades när andra avslutades. Men det var ändå för mycket. Jag hade helt enkelt, som tydligen ofta händer när man skriver sin första bok, blivit överexalterad och försökt klämma in alla idéer på en gång. Men så fick jag en kommentar av min pappa (som trots att han egentligen inte gillar fantasy ändå läst manuset).

”Men om den är för lång. Kan du inte dela den? Det händer ju en hel del där i mitten.”

Jag insåg att han hade rätt. Det fanns nog med material för att kunna konstruera ett nytt slut i mitten. Då kunde man dessutom på ett bättre sätt knyta ihop de första trådarna, utan att förändra utgångspunkten för del två. Jag hade redan en skön, lätt psykotisk, antagonist i första delen. Så det var inga problem att bygga historien mot ett klimax . Allt jag behövde göra var att förstärka min antagonists karaktärsdrag och ge hans historia mer utrymme.

Så nu är mitt gamla manus uppdelat i två. Av de sex gamla historietrådarna har de båda manusen fått tre var. Det blev en hel del plockande med scener, och en rejäl revidering av hela texten för att få allt att hänga ihop. Men det fungerar. Och det känns som att del ett blir en mycket starkare bok.

Och den är mindre. Jag är inte riktigt klar än. Men jag tror att jag landar på 90 000 ord. Perfekt för en tonårsfantasy.

Gamex – Jag hade helt enkelt väldigt kul…

Igår lördag, var jag på Gamex, Sveriges första riktiga spelmässa, och jag hade fruktansvärt kul. Det berodde egentligen inte så mycket på allt som visades på själva mässgolvet. Inte så att utställarna gjorde ett dåligt jobb. På många områden tycker jag att de lyckats mycket bra. Men det överlägset roligaste var självklart att få träffa alla sköna människor.

När man skriver och läser på varandras bloggar får man ju efter ett tag en slags känsla för varandra. Men det är bara vissa aspekter av den verkliga personen som syns bakom text och ikoner. Det är inte samma sak att mötas ansikte mot ansikte. Så det var väldigt kul att se vilka som dolde sig bakom alla namn och nicks. Det visade sig ju vara ett väldigt skönt gäng!

Efter Gamex stängde för dagen var vi en större grupp som drog till Bishops Arms för lite nattliga förfriskningar. Vi lyckades samtala om allt från: World of Warcraft, Game of the Year, 3Dgrafik, spotifyteknik, bokförlagens nära förestående kollaps inför ebook revolutionen samt olika bloggstrategier till blöjbyten, bebisfoton, Teletubbies och den kroniska sömnbrist som ofta uppkommer under småbarnsåren. Det var verkligen jättekul och ett stort tack till Emmy, SpelMalmer, SpelgubbsHenke, SvampriksLudde, Joon, Micke och alla andra som var där för en riktigt trevlig kväll.

Men tillbaka till själva Mässan. Emmy och jag testade vid tillfälle ett fäktningsspel till Sony Move. Detta filmades av SpelMalmer på Emmys videokamera och hamnade bara ett dygn senare på youtube. All cred till SpelMalmer och Emmy för denna filmsnutt. Se Emmys andra Gamexfilmer här.

Annars då? Gamex i korthet:

Det var väldigt roligt med:

  • Den goda atmosfären i mässhallen. Det kändes som om folk var glada och hade roligt.
  • Spelradions Live-inspelning av sitt avslutningsavsnitt. Det var kanske lite trångt och en aning långt. Men samtidigt var det väldigt familjärt och liksom en värdig final. Fram för mer sånt här!
  • Allt trevligt folk i Scifi-bokhandelns monter. (Har alltid haft en soft spot för den bokhandeln. Bästa i stan, om inte i Sverige.)

Mest förundrad inför:

  • Alla dessa tonåriga killar (för jag såg faktiskt inte till en enda tjej) som stod i en säkert hundra meter lång kö för att få spela några minuter av Call of Duty Black Ops. Spelet släpps ju på tisdag!

Intressantast:

  • KTH´s microsoft surface bord där de spelade ett egenutvecklat avancerat towerdefense spel med fysiska spelpjäser. Det fanns i princip ingen fördröjning alls mellan spelpjäserna och vad som skedde på bordets bildskärm. Mycket imponerande, och ett till synes väldigt kul spel.

Lite besviken på:

  • Kinect och Move. Både Microsofts och Sonys olika rörelsesystem är helt enkelt lite för slöa och oprecisa.
  • Kinect hade en fördröjning på kanske 200 till 300 millisekunder. Det är nästan en evighet i reaktionsspel. Dance Central verkade roligt. Men för övrigt var spelutbudet till Kinect på ungefär samma nivå som PS2:ans EyeToy för fem år sedan. Faktum är att flera spel var orimligt lika de jag spelade för fem år sedan, med den skillnaden att med EyeToyen upplevde jag aldrig någon fördröjning. Nu är jag kanske lite elak. Kinect kan ändå läsa av din kropp i 3D på ett helt annat sätt, och den kan också sortera bort ovidkommande information. Men det hjälper liksom inte när den är så slö och oprecis.
  • Move kändes som om det hade mindre fördröjning, kanske bara på mellan 100-150 millisekunder. Men det är ändå för slött, och man fick aldrig någon riktig känsla av precision.
  • Jag tror inte att de här alternativen kommer att slå. Kanske för casualmarknaden, men inte för hardcore gamers som kräver både hög precision och snabb reaktion av sitt kontrollinterface.

Vad jag skulle vilja se mer av inför nästa år:

  • Fram med mer gräsrotsmedverkan, som t.ex. årets inslag från spelradion. För efter några timmar har man ändå vandrat runt det mesta av mässgolvet och sett de flesta båsen. Då vore det inte fel att gå in till de bakomliggande rummen och gå på seminarier.
  • Man skulle kunna ha seminarier med speldesigners som tar upp olika aspekter av spelskapande. Det finns hur många ämnen som helst att debattera: karaktärsdesign, grafisk design, genderfrågor, historieberättande kontra gameplay, indiescenen o.s.v. Och vi har ju många spelstudios i Sverige med kunnigt folk. Borde inte vara svårt att fixa.
  • Och varför inte några fler seminarier om och av podcast/bloggosfären.

Därför är Star Wars fantasy

Science Fiction och Fantasy är två av mina  favoritgenrer. Det gäller både film, böcker och dataspel. Men ibland är det svårt att se vilken kategori en produkt tillhör. Vad jag tänkt göra i den här artikeln är att förklara varför jag anser att Star Wars är fantasy snarare än en science fiction.

Det är väldigt svårt att definiera vad som specificerar science fiction som genre. Det beror på att genren är så oändligt mångfasetterad, och för varje definition man lägger fram så kan man alltid finna undantag. En ganska primitiv men ändå intuitiv definition skulle kunna vara, att science fiction handlar om rymdskepp, laserpistoler, rymdvarelser och sånt där, ofta i en hyfsat avlägsen framtid.

I kontrast skulle man kunna säga att fantasy handlar om drakar, alver, orcher, förtrollade svärd, magiska djur, och trollkarlar med höga hattar. Detta stämmer självklart inte alltid. Egentligen är dessa båda definitioner väldigt begränsande då de misslyckas med att ta in vidden av vad science fiction och fantasy kan vara. Det finns också många genreöverskridande verk. Star Wars har t.ex. inga orcher, alver eller drakar. Ändå vill jag påstå att det är fantasy. Bara det att historien är uppklädd i science fiction kostym.

För min del så handlar skiljelinjen mellan genrerna snarare om var de har sina rötter. Science fiction för mig är ”vad skulle hända om…”-historier. Fokus ligger alltså på att utifrån kända premisser bygga upp en värld/miljö där man på ett trovärdigt sätt kan berätta en historia. Det kan alltså inte bara vara vilda fantasier utan någon som helst bas i vad man skulle kunna kalla för ”trovärdiga” vetenskapliga resonemang. Detta går tillbaka hela vägen till science fictionens urfäder.

När jag gick på mellanstadiet slukade jag allt som fanns på svenska av Jules Verne. Den gamle 1800-tals författaren fascinerade mig. Nästan hundra år innan atomubåten skrev han om Kapten Nemo och hans ubåt Nautilus.

Verne var en man som ständigt frågade sig ”Vad skulle hända om…”

  • Man försökte skjuta människor till månen i en kanonkula, och skrev ”Från jorden till månen”
  • Jorden var ihålig och man sände en expedition ner i en vulkan, och skrev ”Till jordens medelpunkt.”
  • En lite excentrisk rikeman fick för sig för att ta sig runt jorden med alla 1800-talets nya moderna transportmedel, och skrev ”Jorden runt på 80 dagar.”
  • En stor industripamp fick för sig att bygga en utopisk, flytande stad på en mekanisk ö och lät den kryssa runt världshaven, långt från världens lidande, och skrev ”Maskin-ön.”

Jules Verne var alltid noggrann med att utgå från sin tids främsta vetenskapliga forskning när han byggde basen för sina böcker. Om han inte hade tillräckligt med vetenskapliga rön så konstruerade han en egen fiktiv vetenskap, baserad på spekulationer, som var så väl kamouflerad att man knappt märkte det. Det ryktas att när han läste sin kollega och konkurrent H G Wells stora roman ”Världarnas Krig” så lär han ha utbrustit, ”Men kära hjärtanes, han hittar ju på!”


Man skulle med andra ord kunna säga att renlärig Science Fiction är en beskrivning av sådant som faktiskt skulle kunna bli verklighet. Här finns nya världar, och nya sätt att tänka. Här finns nya teknologier och man utforskar deras sociologiska effekter. Däremot finns inget av vad vi skulle kunna kalla för paranormala faktorer, även om, som Arthur C Clarke sa, tillräckligt avancerad teknologi är oigenkännlig från magi. I sin rena form anser jag att science fiction är den genre som bäst av alla kan visa oss hur oändligt märkligt och mäktigt vår universum är skapat. Science Fiction kan som ingen annan genre ge oss en hissnande känsla av alienering, i vår egen verklighet.

När vi kommer till fantasy, så anser jag att den genren hämtar sin kraft ur en annan källa. Fantasy är ett modernt återberättande och en vidareutveckling av antik mytologi, medeltida sagotraditionen och gammal folktro. Detta är den genre där så kallade paranormala faktorer får blomstra ut i all sin skönhet. Här behövs inget vetenskapligt extrapolerande. Här handlar det om att finna karaktärer och symboler som säger något om livet. Här berättar man historier om vad det innebär att vara människa. Att växa, att förändras, att finna sig själv, sin väg i livet, att kämpa mot det onda, att finna försoningen. Detta är alla klassiska teman inom fantasy, rakt ur mytologiernas myller.

Det var en gång en ung föräldralös pojke som växte upp hos främlingar. Han hade en mystisk kraft, men ingen visste om det. Men en dag förändrades hans liv för alltid. Han blev tvungen att lämna sin trygga vrå och gripa ödet. Han mötte en äldre vägvisare som kunde lära honom om den kraft han besatt. Han fick ett magiskt svärd (eller trollstav), träffade prinsessan, och blev till slut tvungen att kämpa mot mörkrets furste. Efter stort lidande och stora uppoffringar besegrade han till slut ondskan och kunde återvända som en ärrad och erfaren ledare. Han var nu inte längre en pojke, utan en man. Äldre och visare, säker i sig själv och sin uppgift.

Vems liv beskrev jag ovan? Var det Eragon? Harry Potter? Rand i The Wheel of Time? Thomas Covenant? Nej, det är ju så klart Luke Skywalker! Men det kunde lika gärna vara någon av de andra. (Eller för den delen “The Apprentice” i  Star Wars spelet The Force Unleashed.) För de följer alla Campbells hjältemodell. De är alla baserade på en gammal struktur som återfinns hos folksagor i kulturer över hela världen.

Star Wars må vara fyllt med rymdvarelser, maffiga rymdslag, laserpistoler och främmande världar. Men där finns också magiska svärd, trollkarlar, utvalda unga hjältar och väna prinsessor att rädda. Jag vet att jag ger mig ut på djupt vatten när jag på det här viset försöker arrangera någon typ av gränsdragning mellan genrerna. För det går som sagt alltid att finna undantag. Dock är det för mig självklart att Star Wars till sin struktur är en fantasy. Den har bara en genreöverskridande kostym.

Jag skulle gå med på att kalla Star Wars för en Science Fantasy. Det är faktiskt en ganska träffande beskrivning på något så genreöverskridande. Jag skulle till och med kunna kalla det för Space Opera. Men mycket längre än så vill jag nog inte gå.

Ps. Det är alltid lika roligt när Star Wars försöker verka vetenskapligt, och totalt misslyckas. Den mest klassiska är väl när Han Solo skryter om hur snabbt hans skepp är. “It’s the ship that made the Kessel Run in less than twelve parsecs.” Problemet är bara att parsec inte är en enhet för tid, utan en astronomisk enhet för avstånd. 🙂  Ds.

Cameron pratar Avatar 2… och 3.

Nyligen intervjuades James Cameron i i L A Times. Han avslöjade då en hel del angående de två kommande Avatarfilmerna. Han sa att han  hela tiden hade siktat på en trilogi, så det är inte förvånande att det nu blir uppföljare.

Egentligen hade han några andra projekt på gång, te.x. Battle Angel Alita. Men  vi får se hur det blir med det nu. Efter Avatars enorma ekonomiska framgångar vill Camerons finansiärer (20th Century Fox) snabbt få fram uppföljarna. Inte så konstigt kanske, då Avatar är världens mest inkomstbringande film. Totalt har den spelat in häpnadsväckande 18,7 miljarder kronor.

Tvåan kommer att utspela sig på Pandora men inte enbart i regnskogarna. Mycket av filmen kommer att utspela sig i Pandoras väldiga hav. Cameron lovar att oceanen kommer att vara “lika rik, spektakulär, galen och fantasirik” som regnskogen i första filmen.  Det är inte så konstigt att Cameron återvänder till havet. Redan 1989 skapade han ju en av de första tekniskt fulländade undervattensfilmerna, The Abyss. Personligen anser jag att den till skillnad från Avatar, dessutom hade en riktigt bra berättelse och inte bara teknisk perfektion.

Cameron har i alla fall ett dokumenterat intresse för livet under haven. Förutom The Abyss har Cameron tydligen också gjort två djuphavsdokumentärer, och om man kollar på en hel del av floran i Avatar så ser man att de är inspirerade av undervattensflora. Jag tycker det är modigt av honom att faktiskt våga sig på något nytt. Igen. Det finns många regissörer som bara skulle gjort en Regnskog 2.0, men Cameron har ytterligare visioner han vill förmedla till bioduken.

Angående den tredje filmen ger Cameron ledtrådar om att han planerar lämna Pandora till förmån för någon annan av månarna i samma solsystem, och så skapa en ny historia på en ny plats, men ändå med kopplingar till resten av trilogin.

För övrigt pratar han en hel del om hur Avatar fått politiska, ekologiska och ekonomiska implikationer runt hela världen. Själv är han förundrad över att amerikanerna verkar tro att de måste välja mellan en miljövänlig politik eller en stark ekonomi. Han säger att det är de länder som satsar starkast på t.ex. förnybara energikällor som kommer att ha de starkaste ekonomierna om tjugo år. Och just nu är det Kina. Men han säger att det är svårt att jobba med dessa frågor i ett land där två tredjedelar av befolkningen väljer att inte tro på global uppvärmning. Han hoppas att hans filmer kan hjälpa till och skapa kraft i debatten, och på så sätt kanske vara en del av att skapa en bättre värld.

Sedan tjänar han otroligt mycket pengar också. Men det har han säkert inget emot. 😉

Själv är jag bara glad över att få avnjuta ytterligare några Avatarfilmer. Jag gillade verkligen den första. Även om den rent berättartekniskt följde en grundläggande formel, så var världsbygget och den bakomliggande idén ruskigt bra. Man kan ju alltid hoppas att de åter lyckas bygga en lika fascinerande värld, men denna gång kanske de stoppa in en oväntat bra story också.

T.ex. Suly åker och fiskar. Två timmar av fantastiska solnedgångar över ett skimrande CGI hav.  😉

Läs gärna hela artikeln i L A Times.