Under december månad har Sveriges förenade spelbloggar arbetat idogt för att kunna presentera 2010 års bästa spel. Nu är resultatet klart. Spel-Malmer som inte bara initierade utan också organiserade denna satsning har nu sammanställt bloggarnas gemensamma resultat. Domen har fallit. Nu vet vi vilket som var 2010 års bästa spel. Läs mer hos Spel-Malmer…
Så har jag till slut gått på bio och sett den senaste Harry Potter filmen. Den var bra. Låt mig börja med att säga det, så jag kan få det ur världen. Jag gillade t.ex. hur de lyckades förmedla huvudkaraktärernas ensamhet och utsatthet. Det är ännu mer påtagligt i boken, men de gjorde ett bra jobb.
Det var ju en del kontrovers över att sista filmen delades upp i två delar. Personligen tycker jag att det var ett smart drag. Uppdelningen har inget att göra med, som vissa påstår, att de vill tjäna mer pengar. Inte heller är det för att vara snälla, för att vi ska få suga längre på karamellen. Man måste helt enkelt göra så här för att storyn ska fungera.
I de föregående böckerna vimlade det av sidotrådar. Utöver den stora huvudtråden kunde man följa med på alla möjliga små äventyr, som egentligen inte var nödvändiga, men som förgyllde upplevelsen och gjorde Hogwarts med omgivningar mer levande. Vid filmatiseringarna togs nästan alla dessa sidotrådar bort. Det är inget konstigt. Så måste man göra. Ska man ha med varenda liten händelse så räcker inte långfilmsformatet, då måste man göra en tv-serie.
Men till skillnad från tidigare böcker har Dödsrelikerna inte så många småtrådar. Tvärt om är den väldigt fokuserad på sin huvudtråd där Harry, Ron och Hermonie försöker finna och oskadliggöra Voldemorts Horrokruxer. Det fanns inte mycket för manusförfattarna att plocka bort. För att göra en begriplig film var man alltså tvungna att utvidga speltiden.
Frågan är ju, som alltid, vad ska strykas och vad som ska med. Har de gjort rätt val? Både ja och nej, enligt min mening. De har strykt mycket relationella bitar, tankar, grubblerier, små händelser, bikaraktärer och krångligheter. Och det är delvis en styrka. Något som jag störde mig på i boken var nämligen Rowlings tendens till att fastna i långa, (onödigt) invecklade resonemang och logiska kullerbyttor. Dessa är nedslipade till ett absolut minimum, vilket ger historien en helt annan spänst och drivkraft.
Åh andra sidan kapade de bort det som jag personligen betraktar som själva bokens kärna. Deathly Hallows handlar för mig om förlorad och återupprättad tro. I början är Harry en Dumbledores man. Han är redo att utföra hans uppdrag och jaga reda på och förstöra horrokruxerna. Men efter ett tag sviktar hans tro, och ju mer han läser i Rita Skeeters bok, ju mer misströstar han. Till slut tappar han helt tron på Dumbledore och börjar istället jaga efter Dödsrelikerna. Han vill ha relikernas makt, göra den till sin egen. Men efter en rad av händelser vilket kulminerar när han står och gräver Dobbys grav, så fattar han ett beslut och förs tillbaka till sin förtröstan. Men den här gången är det inte en barnsligt naiv tro, utan en vuxen tro, som tvingats mogna genom lidande och smärta. Detta är Harrys inre resa.
Hela denna tråd är bortkapad! Ron nämner någon gång att han hade förväntat sig mer från Dumbledore, men denna kommentar är enbart kopplad till hans egen inre resa. Ron går igenom en svår period där han sviker sina vänner för att sedan komma tillbaka och konfrontera sina demoner. Annars talas det knappt om Dumbledores ”tystnad” i hela filmen.
Istället fokuserar filmen på trions inbördes relationer och deras aktionfyllda kamp mot Voldemorts anhang. Inget fel på det. Jag tycker de gör ett bra jobb av att gestalta en trollkarlsvärld styrd av dödsätare. Man får nazi-vibbar mer än en gång. Jag tycker bara det är tråkigt att de såg sig tvungna att eliminera Harrys inre resa. Utan den får filmen, i alla fall för mig, inte alls samma relevans. Det är ju först när Harry har anlänt i andra änden av sin egen dödsskuggas dal som han också kan fullfölja Dumbledores vilja och omfamna sitt öde.
Vi får se hur de kan lösa det här med Harrys resa i sista delen. Jag vet inte hur de ska lyckas pussla in det. För det ska ju egentligen redan ha skett. Men de kanske lyckas trots allt. Rowling är ju faktiskt med och håller sin hand över filmproduktionen. Kanske har de bara flyttat om det lite. Hoppas kan man i alla fall.
Med en en krypande och skräckinjagande känsla värdig Stephen King, levererade detta mästerverk en resa genom mörkret så desperat att den stundtals vilade på kanten till vansinnets avgrund. Med en grupp sköna karaktärer fångades pricksäkert känslan av den lilla byn, både före och efter mörkrets inbrott. Efter en mäktig final och två geniala expansioner fortsätter spelet att provocera och väcka nya tankar på ett fräscht och ibland genuint obehagligt sätt. Det är helt enkelt lysande.
Det finns inte så mycket mer att säga. Alan Wake är ett fantastiskt spel.
Se gärna: Min recension, mina första intryck (som inte var lika positiva), samt de utmärkelser det vann under Årets rollfigur och Årets ögonblick.
Och ett extra stort tack till Spel-Malmer som organiserat detta bloggprojekt. Tack! och gott jobbat!
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 1:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Med en helt ny känsla för apokalypsen och underbara karaktärer, levererade detta mästerverk en härlig resa genom så väl, en sprudlande och farlig värld, som genom två människors upptäckt av varandra och deras knoppande relation.
Det finns inte så mycket mer att säga. Enslaved är ett fantastiskt spel.
Se gärna: Min recension, mina första intryck, samt den utmärkelse det vann under Årets story.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 2:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.
Med en grafisk stil och ljuddesign som verkligen stack ut från resten, levererade denna lilla pärla en djup upplevelse som inte bara berörde utan också utmanade intellektet och lockade till tolkning.
Det finns inte så mycket mer att säga. Limbo är ett fantastiskt spel.
Se gärna: Min recension och tolkning, min artikel om Limbos medeltida bakgrund, samt de utmärkelser det vunnit under Årets överraskning, Årets innovation samt Årets ljud.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 3:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.
Idag är det valfritt tema. Så det är upp till var och en av bloggarna att själv välja var man vill lägga fokus. Själv bestämde jag mig för att fokusera på det knasigaste jag hittat i år. I och med de nya indieproducenterna så finns det plötsligt plats för mycket mer knas. 🙂 Idag vill jag fokusera på ett spel som känns helknasigt, men som när jag testade det, fann oroväckande vanebildande. Jag talar så klart om Plants vs. Zombies.
Tower-defense spel är inget nytt. Inte heller är zombies någon direkt nyhet, även om de just nu verkar vara mer populära än någonsin tidigare. Men att kombinera dessa två och dessutom använda “ekologiska” motmedel för att hålla de hemska zombierna borta, är bara helt enkelt brilliant.
Egentligen är spelet väldigt enkelt. Man har ett visst antal olika sorters plantor. Vissa suger upp solenergi, vilket är spelets valuta. Ju mer energi, ju fler nya blommor och frön han kan man köpa. Sedan har man blommor som spottar kulor, sådana som blockerar vägen, andra som fungerar som minor etc. Med dessa verktyg skall man då försöka stoppa zombiehordens framryckning genom din trädgård. De får inte nå fram till huset.
Med tiden dyker det upp allt fler varianter av både blommor och zombies. Det blir allt mer komplicerat, men ständigt lika roligt. Några banor kan vara lite frustrerande innan man kommer på rätt taktik, precis som det ska vara. Nu släpptes spelet redan 2009 till PC och MAC och har också funnits ute ett tag till iPhone etc. Men Xbox Live versionen släpptes först 8:e sept 2010. Så jag tycker det räknas. 🙂
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i en helt valfri kategori: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Årets shooter går för min del till en av årets riktiga tungviktare. En FPS som slipats om och om igen och nu befinner sig i femte generationen och som släpptes i år under så mycket hype att vilket spel som helst hade knäckts under det. Jag talar så klart om Halo Reach.
“Men vad nu?” Kanske ni säger. “Vad är det här? Har inte Reach tidigare sågats? Blev det inte till och med utsett till årets besvikelse?“ Jo det är sant. Men min besvikelse gällde storyn. Den föll platt. Vad det gäller själva gameplayet så var det en av årets spelmässiga höjdpunkter.
Bungie kanske inte levererade den där känslomässiga smällen, men de levererade ett plasmafyrverkeri utan dess like! Jag klarade nyligen Singularity och har även testat på dess Live-multiplayer. Jag vet att många höjer Singularity till skyarna, men personligen var det snarare lite “Meh, jag har sett det förut.” Dessutom var det smärtsamt märkbart att Singularity spelas bäst på PC med mus och tangentbord. Det var helt enkelt inte anpassat till konsolens segare kontroll.
Reach däremot lider inte av några kontrollproblem. Efter år av experimenterande vet de vad som fungerar och vad som inte gör det. Fiender, autoaim, leveldesign, sikthastighet… allt är optimerat för att ge konsolspelarna den ultimata FPS-upplevelsen. Det är nog egentligen därför jag är så arg på att de sumpade storyn. För egentligen vill jag gärna spela om Reach, pga de häftiga eldstriderna, men samtidigt har jag svårt att känna mig motiverad, pga den taffliga storyn. Om jag skulle sammanfatta mina betyg för Reach så skulle väl storyn få 4/10 medan shootern skulle få 10/10. Så det landar väl på ungefär 7/10 totalt sett. Ett hedervärt betyg, men inte den koloss som hypades under våren.
Samtidigt finns det knappt inget som är roligare än att kasta in en plasmagranat bland ett gäng grunts och se dem flaxa omkring i panik. Eller den enorma tillfredsställelsen när man äntligen besegrat ett team av hunters. Det är där i stridens hetta som Reach verkligen lyser.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets shooter’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Detta är en genre som är lite svår att definiera. Vad exakt är ett äventyr? Är det en fantastiskt berättelse som drar iväg med oss? Det har vi redan pratat om i Årets Story. Är det spel inom den gamla hederliga pek-och-klicka-genren (typ Monkey Island.) Nej, jag tror vi måste se bredare än så. Jag tror att ett äventyr är det som i litterära sammanhang ibland benämns som Resan.
På sätt och vis är alla berättelser resor. Även om huvudpersonen kanske inte lämnar sin lägenhet, så gör den ändå en inre resa. Eller bör i alla fall göra det. Annars har berättelsen inget mål och ingen mening. Men oftare brukar det vara en rent fysisk resa och i fantasysammanhang är det nästan alltid en resa ut i det okända. Där får protagonisten upptäcka nya världar och mäta sina krafter mot mörkret. Därför känns det helt rätt att idag ta upp ett lysande spel som släpptes under hösten. Jag talar så klart om Castlevania: Lords of Shadow
Först trodde jag att det bara var en God of War klon. Men C:LoS visade sig vara så mycket mer. Visst finns det likheter i kontrollsystemet, men känslan är helt annorlunda. Gabriel känns mycket bräckligare än Kratos, och därför måste man spela mer taktiskt. Dessutom belönar spelet dig då du lyckas strida mer elegant, t.ex. får man många fler “magibollar” om man inte skadas av fienden.
Det är en fantastisk värld som man slungas in i. Utvecklarna har plockat det bästa från B-filmens underbara monstervärld, med vampyrer, varulvar, troll, häxor och andra märkliga varelser som tillsammans väver en färgsprakande verklighet. Dessutom känns det som att det finns ett oväntat djup i handlingen. Jag har ännu inte klarat spelet, faktum är att jag har ett antal kapitel kvar, men redan nu känner jag hur de stora frågorna börjar ställas. Vad är meningen med livet? Varför är jag här? Finns Gud? Om han finns, vad vill han då med mitt liv? Och hur kan det då finnas så mycket ondska i världen? Hur långt är jag beredd att gå för att rädda den jag älskar? Vilket pris är jag villig att betala? Vilket pris kan jag låta andra betala? o.s.v. Inte illa av ett actionspel. 🙂 Sedan vet jag ju då inte huruvida storyn verkligen klarar av att bära allt detta i mål. Men det ska bli spännande att se.
Grafiken är bland det bästa jag sett på 360n. Och miljöerna är väldigt coolt designade. Jag vågar inte tänka på hur många timmar som måste ha gått in i all design och konst. För det är verkligen vackert. Inget känns någonsin platt. Inget känns någonsin fyrkantigt. Allt är organiskt, mjukt, rörligt. Det är svårt att beskriva utan att se det.
Jag är som sagt mitt uppe i spelet, och det är verkligen ett grymt äventyr. Faktum är att jag är så pass sugen att jag nog måste avsluta mitt skrivande och gå och spela istället. Det borde du också göra. 🙂
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets äventyr’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Idag ska vi ta upp årets bästa nedladdningsbara produkt, eller DLC (=DownLoadable Content) som det också kallas. Det kan antingen vara små indiespel, eller en av alla dessa expansioner som kommer till allt fler spel. Jag är ganska säker på att många kommer att ta upp expansionerna Overlord eller Lair of the Shadow Broker till Mass Effect 2. Själv skulle jag kunna lyfta fram de fantastiska The Signal och The Writer till Alan Wake. Även Limbo som ju var årets bästa indiespel, skulle åter kunna få sig en plats i rampljuset, Men för att variera lite så ska jag istället lyfta fram en liten pärla som jag haft väldigt roligt med några sena nätter. Det är snyggfult, töntcharmigt, knäpproligt och vanebildande. Jag talar så klart om DeathSpank.
Bakom DeathSpank står Ron Gilbert, mannen som är ansvarig för galenskaperna i Monkey Island. Och det märkts. Inte minst fungerar dialogsystemet precis likadant, och karaktärerna är minst lika knasiga. Man skulle egentligen kunna beskriva Deathspank som Monkey Island möter Diablo, med ett stänk av World of Warcrafts questande, och en atmosfär av HOMM2´s kartor. En av de saker jag gillar bäst med spelet är dess grafik. Den har en skön tecknad stil som för tankarna till barndomens kritor. Samtidigt har de skapat en god variation av miljöer och fiender. Ibland har jag faktiskt fått Warcraft-vibbar.
DeathSpank är en självmedveten parodi på allt vad hack-n-slash-RPG heter. Man gör quests, den ena knasigare än den andra. (Eller vad sägs om att springa land och rike runt för att samla 10 föräldralösa barn i en säck, eller hämta tacos till byns lytta, gamla smed, eller gräva fram borgmästarens nycklar i stans soptipp, eller hitta en svampförklädnad till en rädd liten gnom, eller fixa en “keep on trucking” poster till ett sjungande träd.) Man levlar up. Möter allt större monster och klubbar dem allt eftersom. Men även om questerna är likt förvridna WoW quests (typ hämta 10 demonskithögar) så är de aldrig så frustrerande som i Wow. Fienderna släpper snabbt och villigt ifrån sig det man söker efter.
Spelet är egentligen ganska simpelt, vilket är perfekt runt midnatt när hjärnan saktar ner. Du tar dina vapen (du kan hantera fyra vapen samtidigt), springar rakt in i närmsta fiendehord och slår vilt omkring dig. Tuffare fiender kräver mer taktik, där man måste parera och slå med korrekt tajming. Annars är man rökt. Sedan finns där magiska svärd, yxor, klubbor, trollstavar, trollformler och potions. Allt en äventyrare med smak för bacon kan önska sig. Ibland blir humorn lite väl töntig, men för det mesta håller den sig på en hyfsad nivå.
DeathSpank är inget mästerverk, men det är roligt, på ett hjärndött sätt. Det är lika bra att vara medveten om det. Söker man ett mästerverk ska man leta någon annanstans, risken är annars att man blir besviken. Vill man bara ha lite skön förströelse, lite knäpp men harmlös underhållning, då är DeathSpank något för dig.
Kolla gärna trailern.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets nedladdningsbara’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Det fanns väldigt många bra soundtracks i år. Egentligen skulle jag ha velat ge årets musik till Brutal Legend, för vem kan motstå en musikskatt med över hundra av tidernas bästa rocklåtar. Men då Brutal Legend kom ut förra året så måste jag istället plocka något från årets spel. När det kommer till ljuddesign var det däremot enkelt. Det finns bara ett spel i år som jag upplever har vågat göra något helt nytt i ljudväg. Medan andra vräker på så har de vågat skala av. Och det blev så oerhört mycket mer effektfullt. Jag pratar så klart om ljudbilden i Limbo.
I Limbo finns inget soundtrack. Där finns bara ljud. Ensamma, ensliga, knäckande, sprakande, smällande, ekande, borttappade små ljud. Just för att där inte finns någon ljudmatta så blir ljuddesignen desto mer effektfull. Man sugs in, rycker till när det smäller, vrider sig när det sprakar, och lyssnar efter vartenda litet knaster. Det är bara att gratulera Playdead studios.
Då jag inte kan nominera Brutal Legend så får jag ta något annat och som tur är så finns ju soundtracket till Enslaved.
Det var enligt min mening perfekt avvägt. Den stimulerade de avsedda känslorna, och lyfte fram totalupplevelsen, men var aldrig så påträngande att den tog över. Nu är jag lite jävig här, inte bara för att jag gillar spelet, utan för att jag varit en stor fan av Nitin Sawhney i flera år. Han är en brittisk/indisk kompositör som blandar västerländska och asiatiska influenser. Lyssna själv på hans alster på Spotify.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ljud och musik’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Det finns många enskilda spelögonblick som utmärker sig i år. När jag blev överfallen av tre jättespindlar i Gears of War 2, då jag hoppade över en mammut med min coola bil i Brutal Legend eller då jag till slut bröt glasväggen i Limbo. Men det finns ett ögonblick som jag omedelbart kom att tänka på när den här kategorin skulle utses. Det var ett ögonblick där jag tänkte “Wow! Vad är det som händer? Det här var coolt!” Jag talar om när det började regna båtar i Alan Wake.
Det är mot slutet i Alan Wake. Beslutsamt kämpar man sig genom mörkret, allt närmare den förbjudna sjön. Där väntar hon på mig. Jag måste fram. Inget får stoppa mig. Mörkervarelser anfaller åt höger och vänster. Men med min trogna ficklampa samt några välplacerade pumphagelsalvor håller jag dem på avstånd. Jag kämpar mig uppför en slänt och det börjar blåsa mellan träden. Det är som om hela skogen har vänt sig mot mig och vill kasta ut mig.
Då plötsligt, från ingenstans, landar den framför mig med ett brak som får marken att skaka. Det är en båt, eller snarare ett skepp. För den är stor. Väldigt stor. Adrenalinet pumpar. Jag tar mig runt skeppet och fortsätter uppför backen. Pang! så faller ännu ett fartyg från himlen, bara någon meter framför mig. Den är om möjligt ännu större. Jag börjar springa, och runt omkring mig faller båtarna som om det vore regn.
Redan tidigare i spelet har mörkrets krafter visat prov på att kunna göra både det ena och det andra. De har slängt omkring både bilar och helikoptrar. Men när båtarna började landa. Det var helt enkelt bara det där lilla extra som höjde upplevelsen över det vanliga.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ögonblick’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Idag är det tanken att vi ska ta upp det spel som vi tycker levererade årets bästa historia. Just berättelser och berättande är ju något som ligger mig mycket varmt om hjärtat och även om spelmediet har mycket kvar att lära sig, så har det här året sett några riktigt intressanta experiment. Vi har t.ex. Heavy Rain, som jag visserligen inte spelat, men som fått både ros och ris för sin nästan filmiska upplevelse. Sedan har vi Alan Wake som gjort några riktiga djupdykningar in i den verklighet som annars brukar tillhöra Stephen King. Men jag vill ändå ge mitt pris till det spel som grep mig i hjärtat redan från första stund och slet med mig obönhörligt genom ett fantastiskt äventyr ända till den skruvade finalen. Jag talar så klart om Enslaved – Odyssey to the West.
Enslaved bjuder på en vacker apokalyps. Världen är inte en radioaktiv öken, utan man börjar i en grön överväxt stad. Här finns en rikedom och känsla för detaljer. Det känns att skaparna har tyckt det var roligt att arbeta med spelet. Manuset är välarbetat och skrivet av ett riktigt proffs, författaren Alex Garland. Men det viktigaste är ändå levande karaktärer. Och det är på det här området som Enslaved levererad. Monkey spelas av Andy Serkis. De har använt samma teknik som när Serkis spelade Gollum i Sagan om Ringen-filmerna. Resultatet är slående. De rör sig, talar och har en mimik som riktiga människor. Det känns som om de lever. På riktigt! Som om det finns själ bakom polygonögonen.
Jag älskar jag dynamiken mellan Monkey och Trip. Precis som jag fängslades av det ständiga diskuterandet och gnatandet mellan Prinsen och Farah i Prince of Persia så tycker jag att det är omåttligt intressant att se hur deras relation utvecklas och förändras. Sedan kan man med rätta ha synpunkter på huruvida författarna verkligen tog chansen och drog deras relation så långt som möjligt, eller om det finns outnyttjad potential. Men även om jag rent objektivt kan se hur man skulle kunna göra det bättre så hindrar inte det Enslaved från att leverera en av mina största upplevelser detta år.
Enslaved kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta som ett av de där spelen som fångade min fantasi och inte släppte taget förrän allt var över. Läs gärna min lite lätt lyriska recension.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets story’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
När jag var liten såg jag några avsnitt av en tecknad serie jag tyckte var fantastiskt spännande. Först många år senare förstod jag att det hade varit Star Blazers, en del av ett stort japanskt Animeimperium vars flaggskepp var Animen Space Battleship Yamato.
Jorden är under belägring. Elaka aliens, med en totalt överlägsen rymdflotta, har bombat jorden med radioaktivt avfall. Människorna har flytt från ytan och bor i underjordiska städer. Men sakta tränger radioaktiviteten allt djupare och snart kommer varje människa att vara död.
Men så kraschar ett främmande skepp på Mars. Där finns en meddelandekapsel från en okänd planet. De erbjuder hjälp. De har tekniken att kunna rena jorden från all strålning. I kapseln fanns också ritningar på överljusmotorer och kraftfulla vapen. Desperata bygger mänskligheten ett nytt slagskepp. De använder skalet av japans gamla WWII slagskepp, Yamato (sic!) och fyller det med ny teknik. Yamato är det enda av mänsklighetens skepp som kan mäta sig med de elaka rymdvarelserna.
Sedan ger de sig av. Mot andra galaxer. För att rädda mänskligheten. Det var fruktansvärt kul. När jag var sju. 🙂
Nu har japanerna gjort en riktig spelfilm av den gamla animen. Kolla in trailern nedan. Det ser faktiskt riktigt rolig ut. Den lär väl knappas släppas på bio i Sverige. Men har man tur kanske man kan köpa en import DVD från USA om ett år eller så.
Idag är tanken att man ska nominera en rollfigur som stack ut. En karaktär som fångade ens uppmärksamhet och som blev något mer än bara ytterligare en NPC. Jag tänkte passa på att nominera en av årets skönaste sidekicks. För vad vore Frodo utan Sam? Vad vore Han Solo utan Chewbacca, eller Batman utan Robin? Varje hjälte behöver en vän som håller dem om ryggen. Den rollfigur som jag tänker ta upp idag fångade mig med sin glappande käft, sin dryga humor och sitt stora varma hjärta. Jag talar om Barry Wheeler.
Först trodde jag att jag skulle avsky honom. När han dök upp i Alan Wake påminde han om så många andra dryga, yviga glappkäftar som jag sett så många gånger förr. Jag brukar i regel störa mig på dem. Men snart upptäckte jag att Barry var annorlunda. Under hans yviga yttre klappade ett hjärta av guld. Han är kanske inte den modigaste, knappt heller den smartaste. Men det finns en sak med honom som är värd att uppmärksamma. Han är helt och fullt överlåten till sina vänner. Han är lojal intill döden. Utan Barry skulle Alan vara förlorad.
Så under spelets gång värmde jag sakta upp för Barry. Men det kom en scen där jag gick från att gilla honom till att älska honom. Det är när han plötsligt kommer ut ur en butik med en pannlampa på huvudet och en julgransbelysning virad runt kroppen. Han pratar stolt om hur det nu räcker med att han bara tittar på mörkervarelserna, så dör de. Plötsligt var han ganska smart. På sitt egna knasiga vis.
Han gör även en storstilad comeback i den sista DLCn ”The Writer”. Jag ska inte skriva för mycket om det, för jag vill inte spoila överraskningen. Låt mig bara säga att den sista achievement man får är en av de smartaste jag sett i ett spel, någonsin. Och det är tack vara Barry.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets rollfigur’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Jag har under en längre period försökt att bli förlagd hos något av de stora förlagen. Det är inte lätt. De publicerar bara in 2% av alla manus de får in. I över hundra år har förlagen på sätt och vis haft en monopolsituation när det kommer till att textspridning i vår kultur. De har kontrollerat böckerna och tidningarna. I alla fall all text som spridits i några större upplagor. Ingen annan har haft råd med tryckkostnaderna.
Men i och med den digitala revolutionen så har saker och ting förändrats. Ännu har inte förlagen gått igenom samma omskakande process som musikindustrin. Men snart kommer pappersböcker att vara lika gammaldags som LP-skivor. Jag tror att vi snart kommer att få se en uppsjö av alternativa textdistributörer som tar vara på de nya möjligheterna. Men vad behöver man då förlagen till? För tillfället är det fyra saker som de gör.
1. Kvalitetskontroll av texten.
2. Formgivning av boken.
3. Kontakterna med tryckeriet.
4. Distribution.
5. Marknadsföring
Plötsligt behöver inte längre böcker trycktas på papper. De kommer alltid att finnas kvar. Men mer som mementon att ställa i bokhyllan. Majoriteten av våra böcker kommer att vara e-books. Då behövs inget tryckeri, och distributionen är omedelbar över internet.
Att framställa en e-book är också väldigt enkelt. Det finns utmärkta gratisprogram att använda. Sedan behöver man en bra illustratör och någon som kan layouta boken. Men det kryllar av frilansande illustratörer. Visserligen får man ta pengen ur egen ficka, men sånt går alltid att ordna. Om man inte har råd så kan man skaffa Adobe Photoshop samt Indesign och göra jobbet själv.
Så kommer vi till marknadsföring. Det är egentligen förlagens starkaste kort, och något de borde värna hårt om. Men tyvärr har jag hört från flera författare att de mer eller mindre fått marknadsföra sina böcker själva. Förlaget har ställt upp med tryckgrejer och sånt, men i övrigt har de inte gjort så mycket. Detta varierar så klart starkt mellan olika författare, beroende på vad förlaget tycker är värt att satsa på. Men ändå. Man tycker att förlagen borde vara medvetna om framtiden och därför hålla dessa kort närmare bröstet.
Så till slut har förlaget bara en enda sak var som de är riktigt starka på. Kvalitetskontroll. Att vara en duktig redaktör som sätter sig in i en bok och ger konkreta förslag, ja kanske till och med själv är med och redigerar texten. Det är ett heltidsjobb! Och det är hårt slit som förtjänar all respekt. Det blir svårt för författarna att få hjälp med sin text, utan en redaktör. Ja, detta är nog det som är svårast att klara sig utan. Samtidigt tror jag ändå att frivilliga redaktörsgrupper bestående av insatta läsare samt andra författare likväl kan vara ett ställe att lägga fram nya texter och få hjälp. Jag tror att många författare kommer att slå sig samman och stötta varandra i processen att bli bättre.
Men är det inte så att många “vanliga läsare” bara vill läsa sånt som är släppta på förlag? För borgar inte det ändå för en viss kvalitet? Vem vill vada genom tusentals skräphistorier i jakten på något som är riktigt bra?
Detta är självklart ett problem. Men saken är den att även om något är utgivet på ett stort förlag så innebär inte det att det alltid är kvalitet. Det räcker ofta med att författaren är känd. Kanske är han politiker, eller advokat, eller båda. 😉 Och då inser förlaget att de kan tjäna pengar, och struntar i kvalitén.
Även här ser jag en framtid där duktiga frilansande författare kommer att lyftas upp över strömmen av skräp. De kommer lyftas fram av internetcommunityt, genom bloggar, twitter och facebook. På så sätt kommer det bästa ändå att lyftas ovanför ytan och nå “kritisk massa.”
Förlagen står inför en framtid med lika systemomvälvande förändringar som den musikindustrin precis genomgått.
Stålbadet väntar.