Årets kontrovers har inte varit någon jättegrej i bloggosfären. Däremot var den en rejäl kontrovers för mig, och fick mig att reflektera över mitt eget spelande och var jag egentligen drar gränsen. Jag talar om God of War 3.
Årets kontrovers: Det überextrema våldet i God of War 3.
Min kontrovers är väl snarare att det aldrig blev någon kontrovers. Medan God of War 3 fick massor av skäll (med rätta) i bloggosfären för sin unkna sexism, så var det väldigt få, om ens någon som tog upp hur de med tredje delen eskalerat våldet till tidigare osedda nivåer. Jag skrev en del om det men fick inte så mycket respons. Nu var visserligen varken ettan eller tvåan direkt oblodiga affärer. De var också brutala och våldsamma, men något hände med trean.
Det berodde inte bara den nya förbättrade grafiken, även om det var en del av det. Det berodde inte bara på att man slogs mot fler ”människor” och inte mestadels mytologiska monster, även om det var en del i det hela. Istället var det hur extremt grafiskt och utstuderat grymt Kratos tog livet av sina fiender. Det räckte inte med att bara döda dem. De skulle misshandlas, stympas, ögon petas ut, huvuden slås till köttfärs, blodet skvätta tills skärmen var helt röd. Det fick mig att må illa.
Klicka här för scenen där Kratos dödar Helios, en av många avrättningsscener.
Jag är inte en speciellt blödig typ. Jag har dödat fler spelmonster än jag kan räkna. Jag har skjutit demoner i Dooms mörka korridorer. Jag har bränt klagande zombies i Ravenholm. Jag har kört rakt genom båda Gears of War utan att blinka. Nyligen sköt jag mig igenom alla galna tidszombies i Singularity. Men GoW 3 blev för mycket. Där måste jag dra gränsen.
Så jag kommer nog tyvärr aldrig mer att spela ett God of War spel. Det känns lite synd, för samtidigt gillar jag spelupplägget och uppskattar att få slåss mot gigantiska mytologiska monster. Men nu finns det ju alternativ. T.ex. har Castlevania fått mycket höga betyg nästan överallt. Jag har ett lånat exemplar i hyllan som jag ska spela så fort jag har tid. Det ser jag fram emot.
Min fråga är väl egentligen. Varför var det inte fler som reagerade? Varför uteblev kontroversen?
Missa inte de andra bloggarna:
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets kontrovers’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Pixelviking, Spel på allvar, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
att
What? Här kan jag inte hålla med 🙂 Visst det är mycket våld, men jag tycker nog att Call of Duty Black Ops tex är mkt mkt värre, det här utspelar sig i en fantasyvärld, BlackOps i något som ska vara verklighet vilket gör den mycket värre tycker jag.
Kratos är arg, det är slutet, han vill ha det överstökat, han är grym mot allt och alla….
Jag gillade GoW 3 massor.
@Familjespel: Och du behöver inte hålla med mig. Det är till och med bra att du inte håller med mig. 😀 Annars skulle vi inte få någon diskussion.
Men det är helt klart att man upplever detta olika. Jag har talat både med folk som håller med mig, och med andra som inte förstår vad jag pratar om.
För egen del har jag inte spelat Black Ops, men väl Call of Duty 1 och 2. För min del så blir den typen av spel inget mer än en “Pang du är död! lek. Inte helt olikt Cowboys och Indianer när man var barn. Det blir inte verkligt. Det är en lek. Det berör inte.
Skillnaden ligger i den nivå av grymhet som Kratos visar när han avrättar gudarna. Ta t.ex. Hermes. Först skär han av ena benet, och låter Hermes jämrande krypa omkring på golvet i en pöl av sitt eget blod. Sedan lyfte han upp honom, kapar av andra benet och lämnar honom att dö. Och som spelare är man den som utför slakten, genom att trycka in knapparna i rätt ordning. För mig blir det bara osmakligt.
Intressant och utstickande val. Men visst har det väl ändå uppmärksammats en de hur våldsamt God of War 3 var? Jag tycker mig ha ett vagt minne av att det var något liv kring det i alla fall.
Grymheten tycker jag nog ändå är lite av Kratos grej, så det är ingenting jag ryggar tillbaka åt även om det kanske är mer extremt än vanligt. Har nog överlag väldigt svårt att se våld i spel bli för mycket, de flesta utvecklare sköter ju det på ett snyggt och acceptabelt sätt trots allt.
Då jag istället kan bli upprörd för våld etc. i spel är i spel som Postal-spelen. Där är det uteslutande osmakligt och ingenting annat. Det må vara upp till en själv hur man gör i de spelen, men att ens ge folk verktygen till det tycker jag är osmakligt nog. Det är när man gör sånt jag tycker man låter våldet gå för långt, man sköter det helt enkelt på fel sätt. Lyckligtvis är de produktionerna väldigt få, hur som helst.
Jag har bara spelat demot, men det jag såg där gör att jag håller med fullständigt. Ett riktigt vidrigt spel.
Jag tänkte inte på det så mycket när jag spelade igenom detta äventyr. Vet inte varför, men jag antar väl att jag är såpass van vid det så att det inte längre berör mig. Men även som Familjenspel sade så utspelar sig detta i en fantasivärld.
Det gör dock inte våldet mindre verkligt, man sitter och gör ett aktivt valt och är det en ‘godkänd’ ursäkt/anledning?
Våld är inget en människa strävar efter, de flesta av oss i alla fall. Vi vill leva utan det samt att det inte skall drabba någon av våra nära och kära.
På många sätt avskyr vi våldet och tar aktivt avstånd från det, även om vissa är mer benägna att använda sig av både nävar och diverse föremål för att få utlopp för sin ilska eller uppnå ett mål eller ting utan att göra någon längre ansträngning.
Trots denna motvillighet att använda sig av våld och även rädsla så underhåller vi oss med hjälp av det. Vissa mer aktivt än andra, det måste vi som spelar erkänna. Vi gör det aktiva valet att trycka på en knapp för att avsluta en digital varelses liv. Visst kan man tycka det samma som valet att gå på en våldsam film, men det är ändå inte riktigt samma. I filmen har man inte samma kontroll som i ett spel. Där stänger man av och ser på medan andra springer omkring och slåss, samma gäller böcker. Dock så läser man då kombinationer av bokstäver och ord som bilder handlingar och scener som vi med hjälp av vår hjärna projiceras en bild och lever oss in i berättelsen och händelserna som utspelar sig där. Åter en gång tar vi inget eget val, dvs vi kan inte välja vad som händer med individerna i texterna.
Till viss del kan vi väl inte göra det i spel heller, då vi gör dessa valen utifrån spelts programmering och förutsättningar. Det blir ännu komplicerande i flerspelarlägen, då är det inga digitala siffror vi väljer att skjuta på, utan då är det livs levande människor som sitter på olika platser ute i världen. Eller jorden är ett mer korrekt ord att använda sig av här. Vissa kan bli arga över någon annans förmåga att antingen kunna eller det motsatta, osv.
I andra former av underhållning existerar inte detta. Därav skillnaden, men visst så har man ett val. Man kan alltid stänga av om det inte passar en, likt som man kan gå ifrån en bio om filmen är allt för obehaglig.
Skillnad är det dock, och det måste vi inse, jag säger inte att det är fel, men skillnad är det. Dock så vet jag att de flesta människor vet att det man gör är fiktivt och får inga verkliga konsekvenser. Man avslutar inte ett liv, men att våld ses så lätt på. Det är underligt.
Barn leker cowboy och indianer, skriker åt varandra att den andra är död etc. Inget konstigt med det kan tyckas. Barn är barn, och oftast är det pojkar som leker krig, även om detta leder in på en annan fråga som jag inte tänker skriva om, då jag ska försöka hålla mig någorlunda på ämnet.
Lek, det ska ju vara roligt och redan tidigt får vi lära oss att våld, ja det är roligt. Även i sport så dominerar våld, självfallet mer i vissa sporter, kampsporterna är uppenbara, men även hockey. Folk jublar när det blir slagsmål och supportrar hatar, de hatar verkligen varandra bara för att någon annan varken har samma färg eller mönster på sin tröja. De slåss över detta, visserligen så är detta en minoritet, men det sker.
Alkohol, ja, det tar bort spärrar, spärrar som man lär sig under livets gång och som hindrar en från att göra ‘felaktiga’ saker. Denna drog är laglig och socialt accepterat, som nykterist kan jag till och med känna en viss form av utanförskap. Vid sociala sammanhang så förväntas jag att dricka och för alltid förklara mig varför jag inte dricker. För det tillhör inte normen, men nog om det, även om jag finner det aningen lustigt till varför jag måste förklara och ibland till och med försvara mitt val att inte dricka alkohol.
Anledningen till att jag drog upp alkohol är att det ofta är knytet till sporter. Många tar sig ett par öl per match och vips så har visst ett par spärrar släppts och man hamnar i slagsmål. Nu överdriver jag en smula, men det händer oftare än vad man kan tro. Vet inte om det är frustrationen från det eventuella ‘dåliga’ spelet eller kanske en konflikt mellan spelare/domare/tränare men något triggar igång.
Jag ska avsluta, det blir för veligt och jag har lite svårt att samla mig. Men jag finner det hela en smula lustigt, vi är rädda för våld och vill undvika det, trots detta så använder vi oss av det som en form av underhållning. Det spelar ingen roll om det är fiktivt, våld är fortfarande våld, livet är faktiskt brutalt, en kamp på många sätt, speciellt det ‘vilda’, så att förneka våldet är kanske att förneka livet? Nej, jag vet inte, dock tycker jag det är härligt att det dök upp som en kontrovers, det behövs!
@Lunandrez: Jo, jag minns också att det var någon eller några fler som reagerade. Men det kom liksom aldrig upp på dagordningen ordentligt. Antagligen är det för att vår toleransnivå är mycket högre för våld än för t.ex. sexism. I alla fall i Sverige. Tror det beror mycket på vilken kultur du befinner dig i.
@Spel-Malmer: Som sagt. Det är så intressant hur radikalt olika åsikter man kan ha om detta. Du tycker det är ett vidrigt spel, medan Familjespel gillar det massor. Själv tycker jag mest det är tråkigt, för jag gillade spelserien som sådan. Men det finns ju alltid Castlevania att se fram emot! 🙂
@Joakim: Oj oj oj! En text värdig sitt eget blogginlägg. Du tar upp en hel del både om människans fascination och dess flykt inför våldet. Jag ska inte skriva ett allt för långt svar. Då är risken att det blir en avhandling om människans natur. 😉 Jag skulle bara vilja plocka lite från en av tidernas största teologer, Augustinus. Han menar att människans benägenhet till våld, liksom till de andra synderna, typ girighet, högmod, avund, m.m. bottnade i att människan har krökt sin kärlek in mot sig själv.
Kärleken är tänkt att vara en utåtgivande kraft, riktad mot Gud och andra människor, men när människan vänder ryggen åt allt det och riktar sig in mot sig själv så blir hon också sig själv nog. Då vill hon ha, istället för att ge. Då vill hon ta, istället för att få. Om man då är stor och stark så är det lätt att ta, med nävar, eller med vapen. Augustinus, liksom alla teologer, drömmer om en framtid där människan inte längre styrs av sin egoism, utan lever i harmoni med Gud och varandra. Det är också därför människan är så kluven. Hon är skapad för att leva i kärlek, och avskyr därför våldet, samtidigt har hon blivit en inkrökt egoist, och hyllar därför våldet som redskap.
Inte heller Augustinus ville förneka att människan kan vara en mycket våldsam varelse. Själv levde han under romartiden och gick i sin ungdom på gladiatorspel. Han skriver om den blodstörst som drabbade publiken och hur de skrek av lycka när gladiatorerna dräpte varandra. Jag är glad att vi har kommit lite längre än så. Hockey är kanske tufft ibland. Men folk brukar inte dö på isen. Till slut fick Augustinus en sån avsmak för våld som underhållning att han helt fördömde den typen av spel. Men samtidigt var dessa spel på allvar. Folk dog. Frågan är hur han skulle ställa sig till dagens elektroniska krigslekar.
För när det kom till krig var han samtidigt realistisk. Han menade att varje stat behövde en krigsmakt för att upprätthålla lag och ordning samt sin egen suveränitet. Dock fick den bara användas i absoluta nödfall, och bara i försvar. Aldrig någonsin till anfall. Och aldrig, aldrig, någonsin fick där förekomma grymhet och tortyr.
Det är ändå en inställning jag kan sympatisera med i verkliga livet.
När det kommer till människans fascination för våldet, och de krigslekar som alla människor leker från det man är barn… så är jag mer splittrad. Jag tycker det är okey så länge som man förstår att det är just en lek, och man förstår lekens gränser, och vilka konsekvenserna blir om gränserna överträds.
Oj.. nu blev det långt ändå… hehe. Sorry.
@Oskar Hehe, jag har en tendens att skriva lite väl långa kommentarer ibland, både bra och dåligt.
En intressant tes må jag säga. Visst har människan kommit en bit på vägen, det är längre inte en acceptabel form av underhållning, dvs gladiatorspel. Människor som dödar varandra är inte längre okej i dagens samhälle, eller ja i den fysiska världen.
Hockey var nog ett dåligt exempel då slagsmålen leder sällan till någons död, men jag tycker det ligger alldeles för mycket fokus på slagsmålen i en lagsport där det målet är att göra flest mål på sin motståndare och försöka hålla nollan. En annan orsak att jag drog upp det var för att det är många barnfamiljer som går på hockey och barnen får lära sig att man inte skall bruka våld, men det är helt okej för vuxna med lite skydd på sig att slänga av dessa och banka varandra båda gula och blå.
Jag finner den dubbelmoralen mycket lustig, nej, underhållande. Även om jag själv är en flitig användare av dubbelmoralen, likt alla andra.
Ta till exempel boxning, i Sverige har vi idag ett förbud mot proffsboxning, eller boxning utan skydd. Det är för att skydda människan, oavsett vad idrottarna säger så är det INTE bra att motta hårda slag mot kroppen, speciellt huvudet. Det är därifrån allt styrs och det kan sluta illa, väldigt illa.
MMA är ännu värre och man kan få vara riktigt brutal, det är okej att sparka på de som ligger ner, huvudet är inga problem. Detta lockar människor att gå och titta på, många vill se en blodig kamp så att de får lite valuta för sina pengar. Jag säger blodig då en ‘riktig’ kamp kommer innehålla en hel del blod. Kroppen är inte gjord av sten, utan av kött och ben som kan gå sönder, tro mig jag har brutit ett.
Så hur långt har vi kommit egentligen? Själva konceptet finns kvar, man betalar (vet inte om man gjorde det förr, har ett vagt minne att gladiatorspelen fanns för att skapa sammanhållning och hålla lite ordning på befolkningen) för att se två individer mäta sina kroppsliga egenskaper och krafter. Blod kommer att spruta och i slutet ligger den ena på marken, i vissa orörliga och indirekt dödar de varandra, dock så tar det en stund. Jag kan sträcka mig så långt att de ökar procenten för skador som kan leda till döden.
Fråga vilken läkare som helst och de kommer att säga att tex slag mot huvudet det skall man undvika. Den är rätt så känslig.
Sedan det där med kärlek, nu sitter jag här utan att ha fått känna denna ‘äkta’ kärlek. Så min bild av kärlek är inte den samma som någon som gjort detta. Men det är så det är i livet och allt är faktiskt relativt.
Men är kärleken verkligen god? Visst om man vänder den inåt så blir det till ett egoistiskt mönster, men även detta kan bli något bra. Även själviska ‘snälla’ val kan bli till något vackert och underbart för någon annan. Det kan till exempel ge en nödvändig insikt som får personen att ändra en viss aspekt av deras liv eller ge dem en beslutsamhet i en fråga. Kärlek till alla andra kan bli svårt, då åter en gång så är allt relativt.
Jag finner det omöjlighet att ge kärlek till alla, ingen människa är kapabel till detta, självfallet betyder inte detta att man hatar vissa och älskar andra, men har lättare för andra och svårare att förlåta andra. Eller för den delen, ge dem en chans. För hur många chanser ska man ha? En gång är en företeelse, två gånger är oturligt och idiotiskt, tredje gången är det ett mönster.
Kärlek och förståelse går att utnyttja och det finns dem som är mer än pigga på att göra det. Men det betyder inte att de har vänt kärleken inåt och tänker på sig själva. Utan det kan vara att de vänder de mot andra människor eller till och med andra individer.
Aktivister av alla möjliga slag tänker inte på sig själva (även om de finns en hel del av dem som gör det, men åter en gång, alla är relativt) de har dedikerat sina liv för ett mål, ett syfte, som är större än de själva.
Har blir kärlekens kraft som är riktat mot annat än sig själva och blivit en destruktiv kraft.
Problematiken med kärlek och dess kraft är att den är destruktiv oavsett om man riktar den inåt eller utåt. Kärlek och hat, ja de går och håller varandra i handen genom hela livet.
Relativitet. Där är problemet, det finns inget ‘rätt’ eller ‘fel’, det finns olika idéer om vad de kan vara och människor kan byta fler gånger än vad man kan räkna under en livstid.
Man får även inte glömma bort att vi faktiskt inte är ensamma på denna planet. Det finns även raser som ska ha sin del av kakan.
Tjurfäktning, där har du något brutalt och var lagligt väldigt länge. Tror till och med att det är lagligt på vissa platser på denna jord.
Denna hemska sysselsättning var enligt mig likställt mig gladiatorspelen. Två kämpar går in och det är bara en som lämnar levande. Tuppfäktning, minkfarmar, lösdrivande hundar och katter, för att inte tala om de misskötta husdjuren som finns runt om världen.
De lever som underhållning, och under dåliga förhållanden. Jag säger inte alla har det dåligt, säkerligen är det en minoritet som har det dåligt. Men många människor har inställningen att de är bättre än ‘djuren’.
Slakterier, visste du att kossor har vänner och ovänner? Grisar tänker och behöver kärlek. Kärlek, som i dessa sammanhang många vänder inåt, vi behöver mat säger dem. En 90 kg gris kräver 250 kg maj och 45 kg soja. När väl grisen är i livsmedelsform (kött, bacon etc) så kan den föda en människa i 50 dagar. Maten/energin som gick åt för att göda denna gris skulle kunna föda en människa i 500 dagar. Vi slösar på resurser och det fort, men nu blev det matematik och spårade totalt iväg.
Vi har förstört raser, förslavat dem och utan industrin fyller de inte längre någon funktion.
Slakt i allmänhet, det är precis vad det låter. Kultingar får sina testiklar kapade utan bedövning då en bedövning kostar pengar och ger köttet en icke önskvärd smak.
Skäktning, är ett annat exempel, från en livsåskådning så väljer man att tortera djur för att de ska vara rena.
Omskärelse, en åtgärd som väljs av föräldrarna ur ett kärleksfullt välvilja. Men vad säger barnet när de växer upp och kanske finner sig själv inte tillhöra den religösa syn som föräldrarna har? Valmöjlighet, vi tillåter inte föräldrar att tatuera in födelsedatum i deras pannor eller någon annan del av kroppen.
Nu har velat för mycket, men det jag vill få sagt är att kärlekens kraft är för mig inte svaret. Den används till lika mycket ‘ont’ som gott ‘gott’ vare sig den är vänd inåt eller utåt.
Får be om ursäkt om jag trampade på någon tå, lite svårt att veta exakt hur mycket jag kunde skriva och hur det kommer att tolkas. Om det blir så att det kan tolkas som stötande så ber jag om ursäkt för detta, inte min mening.
// Joakim
Tack för dina tankar.
Det här är dock ett alldeles för långt inlägg för mig att kunna svara på. Och jag tror att vi har glidit ganska off-topic. Låt mig bara få säga några små saker där min syn på verkligheten verkar skilja sig från din.
Jag tror inte utåtriktad kärlek kan vara destruktiv. I sådan fall är det inte kärlek, utan något annat.
Jag tror inte att allt är relativt. Däremot tror jag att människan är subjektiv, då hon är begränsad. Det är en viss skillnad.
Jag tror att det finns en objektiv sanning och till och med en objektivt sann moral som går bortom människans grepp och hennes sociala koder.
Jag tror att man ska ge en människa oändligt många chanser. Om personen i fråga verkligen är ångerfull och vill skapa något nytt. Men ibland finns där destruktiva mönster som man inte mäktar med att bryta. Då måste man ibland tyvärr avskärma sig, för att skydda sig själv eller sina nära.
Jag tror att vi är mer än vad vi tror…