Final Fantasy XIII – Några första intryck

Nu vet jag att jag ligger ungefär ett år efter alla andra. Men förra våren spelade jag FFXII, inte FFXIII. Fick dock låna XIII för ett tag sedan av en kompis och för några dagar sedan satte jag tänderna i det. Jag hade ju hört ganska mycket snack från folk som var besvikna och snackade ner det. De sa att allt bara var en enda lång korridor, att man bara trycker på A-knappen de första 20 timmarna, att storyn sög, att stridssystemet var helt trasigt… osv.

Jag bara undrar, vad är det de klagar över? Nu har jag spelat 11 timmar, och jag bara njuter. Visst är det sant att det är linjärt. Men alla spel behöver inte vara sandlådespel. FFX var också linjärt, och jag älskade det också. Det känns väldigt mycket som en fråga om tycke och smak.

Som vanligt med ett FF-spel älskar jag universumet. Och även om storyn inte riktigt har tagit fart ännu, så är jag så glatt förundrad över den knäppa japanska estetiken, och alla hintar som ges om en mycket större värld, att jag är fast.

Sedan är det sant att det finns vissa aspekter av stridssystemet som man kan ställa sig frågande inför. Jag förstår att Square Enix ville automatisera mer än i FFX, där man fick styra varje detalj av striderna, vilket var mycket roligt, men också väldigt tidsprövande. De testade med ett system i FFXII som visserligen var intressant, men inte riktigt nådde hela vägen fram. Problemet med FFXII var att man efter ett tag lyckades programmera den perfekta stridsstrategin, varefter man aldrig behövde göra något. Ens gubbar stred så effektivt automatiskt och tog ner de största bossar utan någon hjälp alls.

Inför FFXIII har de i alla fall försökt att tackla problemet från ett nytt perspektiv. Jag tycker det är uppfriskande med att ha flera olika stridsparadigm att välja mellan. Det blir alltid en intressant jakt på att finna den ultimata kombinationen för att göra sig av med fienden så fort som möjligt.

Och de som bara trycker på A-de första 20 timmarna måste vara mycket bättre spelare än mig. Utan att byta paradigm då och då, samt att manuellt ge vissa order så skulle jag ha dött ett dussin gånger. Speciellt när det kommer till bossarna. Den första riktigt tuffa boss man möter är (enligt min mening) Aster Protoflorian, en stor blomstersköldpadda. Jag fick kämpa för glatta livet för att överleva. Den fighten vinner man knappast genom att trycka på A.

Än så länge har jag bara haft roligt. Och om spelet fortsätter så här, och ständigt expanderar, och jag inte stöter på något som är bra mycket mer trasigt, så kommer jag med all sannolikhet att fortsätta ha roligt. Och förresten, jag tycker det är grymt fräscht att äntligen ha en tjej i huvudrollen. Go Lightning!

2 comments
  1. Instämmer med dig till fullo! Dock har jag tagit en längre paus från spelet, vid partiet där det för första gången inte är linjärt, vilket är rätt ironiskt.

  2. Gott att ha någon som håller med mig. Och jag har förstått på twitter att väldigt många egentligen tycker som mig. Men ändå är det kritikerna som hörs mest. Hur kommer det sig?

Comments are closed.