Month: June 2011

1994 var ett mycket speciellt spelår. Det var en tid då tekniken utvecklades med rasande fart och varje spel gjorde sitt yttersta för att pressa hårdvaran med nya innovativa idéer och koncept. På många sätt var det en gyllene era. Det verkade inte finnas några gränser för vad man kunde göra.

Ett spel som sprängde gränser var det filmiska Cyberia. Spelet har aldrig riktigt fått det erkännande som i alla fall jag tycker att det förtjänar, utan har väl vid det här laget, för de flesta, sjunkit till botten av glömskans brunn.

Men Cyberia bestod av en ny och unik kombination. Det var en blandning av ett actionbaserat äventyr, pussel och en härlig railshooter. Allt gjort med samma filmiska atmosfär. Det märks att de hade höga ambitioner, och även om grafiken verkligen är usel med dagens mått mätt, så kan man fortfarande känna något av dess filmiska kvalitéer. Spelskaparna använde många olika kameravinklar, klippte in små ”reactionshots” av huvudpersonerna, och gav tillsammans med en genomarbetad ljudbild en fantastisk upplevelse.

Man spelar en cyberhacker med uppdrag att infiltrera ett laboratorium i Ryssland. Något skumt är på gång. Man vet inte riktigt vad, men det involverar avancerad nanoteknologi. Till sin hjälp har man ett gevär fastmonterat på armen, ett par specialglasögon med vars hjälp man kan röntga och hacka kretsar, samt ett hyperavancerat stealthplan med laserkanoner.

I vissa delar av spelet vandrar man omkring på hangarer, i övergivna forskningslapp, och genom isiga katakomber. Man får strida mot fiender och lösa pussel. I andra delar är det ren railshooter. Railshootern var inte något nytt vid denna tid, men aldrig hade det gjorts lika snyggt som i Cyberia.

Jag minns hur jag en gång tog med mig spelet till gymnasiet. Jag gick då i tvåan på natur-tekniskt, och vår klass hade en alldeles egen liten dataskrubb. Där brukade vi sitta och programmera kretsar och hitta på ofog. Dock surfade vi inte på nätet, då internet uppfanns ungefär det året, så det hade vi inte än.

Jag och två kompisar slog oss ner i skrubben och startade Cyberia. Jag hade klarat det förut, så jag började köra, bara för att visa dom hur coolt det var. Några timmar senare var spelet avklarat, och alla var kvar. Vi hade alla varit trollbundna av den spektakulära upplevelsen. ”Det var som att se en riktigt cool scififilm!” utbrast en av dem. Och det är en ganska passande beskrivning.

Idag är vi vana vid filmiska spel. Det är vardagsmat. Men 1994 var det ovanligt, och något så välgjort som Cyberia var ganska unikt.

Det är få spel som gripit mig på samma sätt som Ultima Underworld: The Stygian Abyss. I början skrämde atmosfären skiten ur mig. Jag minns hur jag sprang omkring de de där klaustrofobiskt smala tunnlarna, genom väldiga salar och valv, hur jag gjorde mig vänner och fiender bland avgrundens invånare. Jag minns hur jag första gången, efter några minuter träffade på ett skelett. Musiken skenade, mitt hjärta pumpade, och jag blev så rädd att jag stängde av. Nästa dag startade jag spelet igen och slog benranglet i bitar. Men det säger något om hur gripande atmosfären var.

Det hela börjar med att du gästar kungen i landet. Men mitt i natten väcks slottet av att prinsessan blivit kidnappad. Kungen tror att du är en av kidnapparnas hantlangare, så hans soldater slänger in dig innanför portarna till ett enormt tunnelsystem, Avgrunden, dit hans dotter lär ha förts. Nu är det upp till dig att kämpa dig ner genom katakomberna för att befria henne och på så sätt bevisa din oskuld.

Man börjar spelet med en enorm känsla av utsatthet. Man har absolut ingenting. Bara några trasor på kroppen, en rostig dolk och en fackla. Men man börjar leta i omgivningarna, finner en ryggsäck, mer proviant, en gammal sliten läderväst … Sakta men säkert börjar man beväpna sig och få ihop en hyfsad utrustning. Det finns många spel som går ut på att man börjar kraftlös och ensam och slutar som värsta superkrigaren! Men få har gjort det med sådan bravur som UU.

Vid starten av spelet fick man välja sin klass. Men det påverkade enligt min uppfattning inte så mycket. Istället fick man olika mantran man kunde yttra vid speciella altare. Beroende på mantra så växte man antingen i bl.a. magi, styrka, eller snabbhet. Man kunde alltid hantera vapen, och man kunde alltid hantera magi. Men hur bra man ville vara, var helt och hållet upp till din egen känsla för spelbalans.

Magisystemet var väldigt smart. Istället för att bara ha en lista med olika trollformler fick man kombinera ihop dem av runor. Ibland hittade man nya stenar, som man fick samla i sin runväska, samt pergamentrullar som gav dig nya formler. Dessutom betydde alla runorna något, så om man listade ut deras betydelse kunde man själv kombinera ihop nya formler. Jag minns fortfarande hur smart jag kände mig när jag listade ut vilken runa som betydde “stor” och jag kunde sätta det framför allting, och plötsligt hade jag stora eldbollar, istället för de små fjösen jag kastat tidigare.

En sak som verkligen imponerade på mig då, var hur många personer det fanns att prata med. Mina tidigare erfarenheter av 3D spel var att man skulle skjuta allt som rörde sig. (Doom, Wolfenstein.) Men i UU så var säkert hälften av avgrundens invånare fredliga. Visst kunde du attackera dem om du ville, men det behövdes inte, för det fanns gott om monster, och om du råkade döda fel person så kunde du inte avsluta spelet.

Avgrunden hade från början byggts för att bli ett utopia. En plats där olika raser kunde leva i fred, sida vid sida. Självklart gick allt åt skogen. Avgrunden bestod av (hoppas jag minns rätt nu) åtta nivåer. Varje nivå hade sin koloni av olika raser. Goblins, dvärgar, druider, m.m. En skön ras var ödlefolket som inte talade engelska, utan man var tvungen att lära sig deras språk för att kunna tala med dom. Så genom hela spelet hade jag ett anteckningsblock bredvid mig, för att skriva upp ledtrådar, språklexikon, trollformler och andra mystiska grejer som kunde vara bra att komma ihåg.

UU var faktiskt världen första rollspel som använde sig av riktig 3D. Enligt ryktet var det några på ID-software som fick se en betakopia av UU och då beslutade sig för att göra världens första FPS, Wolfenstein 3D. ID brydde sig inte om att göra en lika sofistikerad 3D-motor, så de hann till och med före UU och släppte Wolfenstein någon månad före. Men UUs motor var mer avancerad. Man kunde titta både upp och ner, och hoppa. Man kunde plocka upp och slänga saker omkring sig. Man kunde påverka objekt i sin närhet. Idag är det självklarheter. Men UU var först!

UU hade också sådana revolutionerade saker som en dynamisk karta. Till skillnad från Doom så fick du inte kartan med en gång. Kartan fylldes i vartefter du hade varit där. Dessutom kunde du anteckna på den. Skriva dit lösenord, innehållsförteckning, m.m. Vad jag vet var de först med det också.

Det fanns en central historia att följa, att rädda prinsessan och stoppa den ondska som släppts lös. Men det var samtidigt en väldigt öppen spelvärld, där du kunde gripa dig an ett stort antal quests som inte var nödvändig för huvudberättelsen och ge dig ut på äventyr. Och ibland är det just de små sakerna som sätter sig. Jag minns hur jag för första gången hade hittat runstenar nog för att kunna kasta “levitera”. Där fanns en kanal med lava på en av de nedre nivåerna som jag alltid undrat vart den tog vägen. Utforskarlusten kokade i blodet, men lavan var dödlig. Så jag ställde mig på en avsats, kastade levitera, och sedan vandrade jag i luften, högt över lavan, in i det okända. Jag kände mig så otroligt mäktig.

Spelet fick en uppföljare, UU2: Labyrinth of Worlds. Rent objektivt är det nog det bättre spelet. Men det var UU1 som först fångade mitt hjärta. UU har haft en stor påverkan på spelmediet och inspirerat många spelskapare. Bethesdas Elder Scrolls serie skulle antagligen inte existera utan UU, kanske inte heller Bioshock eller ens World of Warcraft.