«

»

Jun 29

Onsdagsretro – Cyberia (1994)


1994 var ett mycket speciellt spelår.
Det var en tid då tekniken utvecklades med rasande fart och varje spel gjorde sitt yttersta för att pressa hårdvaran med nya innovativa idéer och koncept. På många sätt var det en gyllene era. Det verkade inte finnas några gränser för vad man kunde göra.

Ett spel som sprängde gränser var det filmiska Cyberia. Spelet har aldrig riktigt fått det erkännande som i alla fall jag tycker att det förtjänar, utan har väl vid det här laget, för de flesta, sjunkit till botten av glömskans brunn.

Men Cyberia bestod av en ny och unik kombination. Det var en blandning av ett actionbaserat äventyr, pussel och en härlig railshooter. Allt gjort med samma filmiska atmosfär. Det märks att de hade höga ambitioner, och även om grafiken verkligen är usel med dagens mått mätt, så kan man fortfarande känna något av dess filmiska kvalitéer. Spelskaparna använde många olika kameravinklar, klippte in små ”reactionshots” av huvudpersonerna, och gav tillsammans med en genomarbetad ljudbild en fantastisk upplevelse.

Man spelar en cyberhacker med uppdrag att infiltrera ett laboratorium i Ryssland. Något skumt är på gång. Man vet inte riktigt vad, men det involverar avancerad nanoteknologi. Till sin hjälp har man ett gevär fastmonterat på armen, ett par specialglasögon med vars hjälp man kan röntga och hacka kretsar, samt ett hyperavancerat stealthplan med laserkanoner.

I vissa delar av spelet vandrar man omkring på hangarer, i övergivna forskningslapp, och genom isiga katakomber. Man får strida mot fiender och lösa pussel. I andra delar är det ren railshooter. Railshootern var inte något nytt vid denna tid, men aldrig hade det gjorts lika snyggt som i Cyberia.

Jag minns hur jag en gång tog med mig spelet till gymnasiet. Jag gick då i tvåan på natur-tekniskt, och vår klass hade en alldeles egen liten dataskrubb. Där brukade vi sitta och programmera kretsar och hitta på ofog. Dock surfade vi inte på nätet, då internet uppfanns ungefär det året, så det hade vi inte än.

Jag och två kompisar slog oss ner i skrubben och startade Cyberia. Jag hade klarat det förut, så jag började köra, bara för att visa dom hur coolt det var. Några timmar senare var spelet avklarat, och alla var kvar. Vi hade alla varit trollbundna av den spektakulära upplevelsen. ”Det var som att se en riktigt cool scififilm!” utbrast en av dem. Och det är en ganska passande beskrivning.

Idag är vi vana vid filmiska spel. Det är vardagsmat. Men 1994 var det ovanligt, och något så välgjort som Cyberia var ganska unikt.

Dela med dig:
  • Facebook
  • Twitter
  • email
  • MySpace
  • PDF

2 comments

  1. Frances

    Kul att ni kunde sitta på skolan och spela. Om vi gjorde sånt så fick vi ofta utskällning. Maskinerna var dessutom fastskruvade i borden och rummet de fann i var bakom en stor fet järndörr med massor av lås. Det var lite knepigt att få tillstånd att gå in.

    Däremot hade jag ganska många kamrater som hade maskiner av olika sorter hemma som vi gick hem till och då satt vi i grupp och tittade på när någon annan spelade.

    Mellan -92 och -98 spelade jag inte så mycket spel. Vid 1992 hade jag slutat skolan och jobbade häcken av mig. På kvällarna var jag discodrottning och vi var ute och dansade 4 dagar i veckan minst. Bläh vad pinsam jag var. :-D

  2. Oskar Källner

    Just den här gången satt vi inne i teknologernas lilla skrubb, där inne kunde vi göra ganska mycket vad vi ville.

    Men under en stor del av gymnasietiden hade vi faktiskt tillgång till två datasalar efter skoltid. Jag insåg att det fanns ett behov (som bestod av att jag och mina kompisar ville spela WC2 och DOOM på LAN. ;-) )

    Så jag startade en skolförening med inriktning på datorer och fick tillstånd att använda två salar efter skoltid. Vi hade t.o.m. egna kort att öppna låsen med. Det kan ha hjälpt att jag under den tiden var ordförande i elevkåren. ;-)

    Som mest var vi runt 40 pers i dataföreningen och vi satt ofta mellan 20-30 pers och LANade.

    Det var tider det! :-D

    Det skulle dock ha varit kul att träffa dig på dansgolvet. Men jag var antagligen så pinsamt nördig att du alla gånger inte ens hade sett åt mig.

    Alla bär vi på vår egen ungdomliga pinsamhet. ;-)

Comments have been disabled.