Month: August 2011

Detta är en varning för alla som tycker om tv-spel. Vad ni än gör. Ladda inte ner Plants vs. Zombies! Det är extremt vanebildande, med beroendeframkallande spelmekanik, supermysig grafik, och smarta lösningar. Håll er borta! Annars kommer ni, liksom jag, att sjunka ner i PvZ-träsket. Så hysteriskt rolig är det.

För ett tag sedan tankade jag ner demon av PvZ. Jag hade hört en hel del gott om det, och kom omedelbart att uppskatta den egensinniga speldesignen och den allmänna graden av humoristisk knäpphet. Till slut bestämde jag mig för att köpa den fulla versionen, och jag tyckte väl att det var lite dyrt med 1200msp. Tänkte att detta är väl snarare ett 800msp. Men oj vad fel jag hade.

Zombieapokalypsen har inträffat. Hundratals zombies raglar nu över din gräsmatta. De vill in i huset och äta din hjärna. Som tur är har du högeffektiva ekologiska försvarsmetoder. Man börjar med att plantera några solrosor. De alstrar solenergi som är spelets valuta. Dessa kan man spendera på diverse försvarsanordningar, t.ex. ärtskjutare, kokosnötter, pirayaplantor och melonkatapulter.

Egentligen är det ett ganska klassiskt tower defence spel. Zombierna avancerar över sex olika filer, och det gäller att snabbt förvandla de levande odöda till döda odöda. Man börjar med en äventyrskampanj som ständigt introducerar nya zombies, blommor och miljöer för spelaren. På så sätt får man bit för bit lära känna alla knasigheter som spelet bjuder på. Men det är bara början.

PopCap Games har inte bara skapat en väldigt egen spelupplevelse. Med diverse trick och upplåsbara spellägen lyckas de dessutom förlänga upplevelsen långt bortom vad jag trodde var möjligt med en så i grunden simpel idé. Det finns flera olika sorters pussellägen. Man kan köra med eller mot en annan spelare. Man kan försöka överleva mot aldrig sinande vågor av allt starkare zombies. Dessutom kan man efter en första genomspelning av huvudäventyret på allvar börja investera i sin Zenträdgård. Man får vattna, gödsla och spela musik för sina blommor, så att de skänker en allt större monetära belöningar. Det låter kanske lite lamt, men är förvånansvärt roligt.

PvZ är inte ett spel som man sätter sig och spelar rakt igenom. Det är inte som ett äventyrsspel eller en FPS där man gärna biter av stora bitar varje spelomgång. Tvärt om är PvZ det perfekta spelet att ta upp och spela kanske en halvtimme på kvällen, innan man går och lägger sig och inte orkar ta sig an något mastigare.

Och jag kommer aldrig kunna höra ordet ”brains” igen utan att dra på smilbanden.

Min PSP får i vanliga fall alldeles för lite kärlek. Men under sommaren då man försöker maximera tiden i solen så finns det ju inget som är så bra som handhållet. Inför denna sommar tänkte jag testa ett spel som legat i bokhyllan och flörtat med mig ganska länge.

Jag köpte PSPn begagnad för lite över ett år sedan. Inte bara fick jag den för en billig penning, det följde dessutom med ett större antal spel. Jag testade dem alla (ungefär tio minuter) och de som jag omedelbart ogillade såldes. Men Throne of Agony fick stanna kvar. Det lilla jag hann testa var riktigt kul. Men sedan blev det stående, mest för att jag inte hade tid. Tills nu.

Throne of Agony är ett ganska typiskt hack ´n slash. Vet inte om jag vill kalla det för ett rollspel då själva rollspelselementet är ganska litet. Här finns inga val, inget relationsbyggande och ingen sandlåda att leka i. Det liknar Diablo betydligt mer än Morrowind.

Spelet är satt i samma universum som de andra Dungeon Siege spelen. Jag har själv inte spelat ettan och tvåan, även om jag hört bra saker om dem. Men det är inget krav för att följa med i berättelsen. Spelet är linjärt. Man kan visserligen springa omkring fritt på en stor karta (och senare i spelet får man åka båt.) Men man vet alltid vart man ska och valfriheten är ytterst begränsad. Det gör dock inget, då berättelsen man bjuds på visserligen inte kommer att vinna några priser, men ändå är så pass underhållande att man vill veta vad som ska hända.

Merparten av spelet spenderar man med att klubba monster. De olika platserna man får besöka är dock mycket varierande, och vackert designade. Där finns övergivna kloster, mörka skogar, snöiga bergstoppar, heta öknar, uråldriga ruiner och mycket mer. Jag gillade verkligen layouten på banorna. Fienderna var av en skön mix och över lag är det faktiskt ett överraskande vackert spel.

Man kan spela som halvjätte (krigare) människa (stridsmagiker) eller älva (rouge). Jag valde stridsmagiker och hade väldigt kul då jag diskade ur rejält med smisk med både trollformler och svärd. Man avancerar ganska snabbt uppåt i level och man hittar hela tiden ny cool utrustning och får hela tiden nya explosiva förmågor.

Det bästa med spelet är att det helt enkelt är så förbaskat kul. Det är långt från perfekt. Det är t.ex. alldeles för lätt att dra till sig enskilda monster från större grupper, och på så sätt plocka dem en och en. Väldigt sällan måste man slåss mot hela grupper samtidigt. Detta gör spelet lite för lätt. Men spännande miljöer, en medryckande story, vacker grafik, massa coola trollformler och ständiga uppgraderingar av utrustningen från fallna fiender, gör detta till ett extremt roligt spel.

Throne of Agony är alltså inget mästerverk. Men vill du spendera 18 roliga timmar med att slakta monster och känna dig så där härligt über, så är det något för dig. Jag ska erkänna att jag blev sugen på att veta mer om världen, så jag funderar på om jag inte borde gräva upp Dungeon Siege ett och två i någon reaback nånstans. Och sedan har väl trean precis släppts?

I vilket fall som helst. Rekommenderas! 🙂

Igår tankade jag ner Undergarden på XboxLive och blev helt fast. Det är ett underbart och väldigt skumt spel som går på tvärs mot väldigt mycket av vad spel idag brukar handla om. Det är egentligen snarare en upplevelse än ett spel, även om det finns gott om pussel att bemästra.

Man styr en liten teletubbieliknande björn genom underjordiska vattenfyllda grottor. Uppgift är enkel, att försöka ta sig från grottans början till slutet. På vägen kan man dessutom passa på att pollinera så många blommor som möjligt. Då blommar de ut och grottorna formligen exploderar av färger och liv.

Dessutom finns där dolda kristaller och gömda blommor att leta reda på. Genom banorna stöter man på diverse fysikpussel som man dock med lite klurande löser ganska lätt. Och det är helt okey! För detta är ett spel där man bara vill flyta omkring och njuta av de psykedeliska färgerna och den avslappnande musiken.

Vi får väl se vad jag säger när jag spelat lite fler banor. Men än så länge är jag kär. I en pollinerande undervattensbjörn. Jag vet att det låter knäppt. Men det är underbart.