«

»

Aug 31

Jack Cambells Lost Fleet – Militär SF som popkorn

Under semestern har jag roat mig med att läsa lite militär science fiction. Redan som tonåring avnjöt jag Robert A Heinleins Rymdsoldat (Starship Trooper) och Orson Scott Cards Enders spel (Enders Game.) Någonstans i mina tidiga 20-nånting så upptäckte jag David Weber och hans serie om Honor Harrington och jag läste förtjust allt jag kunde komma över om Larry Nivens Man-Kzin Wars. Men nu är det några år sedan senast jag läste en riktig militär SF. Då jag hade hört mycket om Jack Cambells Lost Fleet-serie så bestämde jag mig för att ta en titt på den.

Historien handlar om kapten Jack Geary och hans omöjliga kamp att rädda en flotta som förlorat sig bakom fiendens linjer.

Det utspelar sig i en framtid där mänskligheten har koloniserat hundratals solsystem, men det är delat i två fraktioner, den demokratiska Alliansen och det hyperkapitalistiska, diktatoriska Syndikatet. De är ungefär lika stora, och kontrollerar ungefär lika många världar. De senaste hundra åren har ett hänsynslöst krig rasat mellan dem, och nu håller det nästan på att ta knäcken på dem båda.

I en sista desperat framstöt satsar Alliansen allt de har på att attackera Syndikatets hemplanet. En spion har nämligen försätt dem med nyckeln till Syndikatets hypernätverk, ett nät av enorma portaler som erbjuder extremt snabba resor mellan de anslutna solsystemen.

På vägen till Syndikatets territorium råkar flottan få in en nödsignal från en uråldrig livräddningskapsel, och ut ur den snubblar kapten Jack Geary. Den man som ledde försvaret mot Syndikatets första överraskningsattack, som för hundra år sedan startade kriget, och som genom sin insats i det slaget blivit mer eller mindre helgonförklarad av Alliansen.

Självklart är anfallet på Syndikatets hemvärld ett totalt fiasko och istället finner sig en decimerad flotta förlorad bakom fiendens linjer. Då Syndikatets ledare lurar och sedan avrättar alla högre befäl så blir plötsligt Jack Geary befälhavare för hela flottan. Som tur är så är han tränad i den typ av bortglömda strategi och taktik som var vanlig för hundra år sedan, när ett skepp hade en livslängd på decennier, inte månader. Så med överlägsen taktisk skärpa börjar han nu föra sin flotta hem. De kan inte använda hyperportalerna, så istället får de långsamt hoppa från stjärnsystem till stjärnsystem, medan Syndikatet ständigt försöker lägga fällor i deras väg. Men det är inte bara människor som kommer i deras väg. Vad är det för varelser som verkar existera på andra sidan av Syndikatets territorium? Är det slemma rymdvarelser? Och vad har de för agenda med mänskligheten?

Lost Fleet-serien består av sex böcker. Jag slukade dem på några dagar. Det innebär att Jack Cambell gör något rätt. De är lättlästa, har högt tempo och är allmänt kul. Dessvärre är han ganska dålig på karaktärsporträtt. Ingen är speciellt minnesvärd, många är faktiskt tunna som spånskivor, och ibland tappade jag bort mig i dialogerna, om vem som sa vad, för de lät alla likadant. På samma sätt är historien extremt förutsägbar. Knappt inga överraskningar, utan allt går som man väntar sig. Alla karaktärer beter sig som förväntat. Lägg på det att Cambell har en väldigt konservativ amerikansk moral, som efter ett tag blir lite tröttsam.

Sedan köper jag inte den kultur och den historia som han presenterar. Jag har svårt att tro att man under ett hundra år långt krig skulle glömma bort all taktik och strategi som en gång utarbetats så i detalj. Tvärt om tror jag att ett så långt krig skulle skärpa den taktiska förmågan, inte trubba av den. Men det är klart. Om man tar bort den variabeln så tappar Jack Geary sitt ess i rockärmen och han skulle inte kunna göra det han måste göra i serien, vinna mot omöjliga odds. Så det måste till för att serien ska kunna fungera.

Dessutom är Cambell lite för ospecifik angående teknologin de använder för min smak. Känns mer som att han använder tekniken som kulisser, snarare än att han egentligen har en förståelse för hur den skulle kunna fungera. Men det kanske bara är jag som är för teknokratisk.

Ändå är böckerna roliga att läsa. Det finns en orsak till det. Jack Cambell är lysande på att beskriva slag med enorma flottor i relativistiska hastigheter. Det känns verkligen att han har funderat länge på hur det faktiskt skulle kunna fungera om vi en dag hade sammandrabbningar mellan flottor med hundratals skepp som möter varandra i hastigheter om 0,2c.

Varje nytt system de landar i har någon ny nöt att knäcka, nya fällor och nya strategier måste ständigt utarbetas. Det är där som böckerna briljerar, inte med karaktärerna, utan med fyrdimensionell krigsföring. Då böckerna är så pass enkelt skrivna blir de dessutom som popkorn. De bjuder inte stort motstånd och går snabbt att smälta.

Jag läste även första boken i den efterföljande serien Beyond the Frontier där Jack tar med sig flottan ut i de slemma rymdvarelsernas territorium för att ta reda på vilka de egentligen är. Den följer direkt på och är ytterligare ett popkorn på resan. Roligt, även om rymdvarelsernas psykologi känns mer anpassade till författarens behov av plot, än något annat.

Men jag ska inte klaga. De är roliga böcker, även om det inte är något enormt djup i dem. Vill du äta lite militära SF-popkorn, och det vill man ibland, så kan jag rekommendera Lost Fleet av Jack Cambell.

 

Dela med dig:
  • Facebook
  • Twitter
  • email
  • MySpace
  • PDF