by Oskar Källner -

Iron Sky – Överraskande bra

Efter den stora besvikelsen med Prometheus tänkte jag ta mig an en annan scifi film som legat och väntat på mig: Iron Sky. Filmen har en spännande och lite annorlunda bakgrundshistoria, då det inte är någon stor hollywoodstudio som ligger bakom. Istället är det en finsk (!) science-fiction-film som gjorts av några människor som verkligen är passionerade för genren. För regin står Timo Vuorensola som tillsammans med Michael Kalesniko även skrivit manus.

Det intressanta är att filmen till stor del är finansierad genom crowdfunding. Det har faktiskt satt rekord som största crowdfunding-projektet hittills i Europa. Skaparna åkte runt på olika filmfestivaler med en trailer till filmen de ville göra, samt la upp information om det på internet. Genom massor av små donationer från privatpersoner, samt stora bidrag från några filminstitut, så fick de ihop tillräckligt med pengar för att kunna göra filmen.

Handlingen är enkel, och lite knäpp, men överraskande bra. Två amerikanska astronauter landar på månen. De är dels där av politiska skäl, för att presidenten ska se handlingskraftig ut, men också för att söka efter Hydrogen-3. Vad de upptäcker istället är en månbas, fylld med nazister. De har varit där sedan andra världskrigets slut, och planerar nu sin återkomst till jorden för att ta sin rättmätiga plats som världens herrar. Snart är invasionen i full gång.

Det är så kul att se hur skaparna verkligen kramat varje droppe ur sin budget. Visst är både vissa skådespelarinsatser och specialeffekter lite ojämna, men för det mesta fungerar det helt underbart. De har lyckats fylla filmen med en egen atmosfär, där de visserligen hämtar mycket från den nazistiska estetiken, men de blandar lika delar av dieselpunk och kontrasterar det mot blänkande glas-och-stål 2000-tal.

Jag älskade att de låter nazisterna tala tyska. Filmer där nazister talar engelska har helt enkelt inte samma tunga känsla. Och de använder skickligt språken, både engelskan och tyskan, för att ytterligare bygga upp kontrasterna. Påminner mig faktiskt om de gamla starwarsfilmerna där imperiet hela tiden talar brittisk engelska medan rebellerna pratar amerikanska.

Men det bästa med filmen är faktiskt manuset. Det är inte helt fritt från hål eller problem. Men de är så pass små, och resten av filmen är så pass underbar att jag omedelbart förlåter dem. Det bästa med filmen är att den vågar vara extremt icke politiskt korrekt och använder varenda överdriven stereotyp du kan komma på, oavsett om det är hyperkonservativa amerikanska politiker, galna tyska vetenskapsmän eller en afroamerikansk “Brotha.” Dessutom jämför filmen med satirens oförlåtande blick den amerikanska maktideologin med den nazistiska. Fast filmen fastnar inte något fingerpekande angående vem som är de största fascisterna, utan går vidare och ställer frågan hur det egentligen är ställt med hela den mänskliga rasen. På så sätt blir filmen överraskande tänkvärd, och skrattet fastnar ibland i halsen.

För mig var det en stor överraskning att filmen var så här bra. När jag först hörde talas om den för ungefär ett år sedan trodde jag bara att det var en stor plojgrej. Men nu, med facit i hand, kan jag konstatera att indiefilmen från Finland, faktiskt var bättre än megaprojektet från Hollywood. Visst är det två väldigt olika filmer, kanske är det orättvist att jämföra dem, och kanske är jag färgad av mina förväntningar. Men jag måste ändå säga (och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här) men Iron Sky är faktiskt bra mycket bättre än Prometheus.

 

by Oskar Källner -

Prometheus – Trovärdighetens totala sammanbrott.

* Varning. Detta är lite av ett ohämmat orerande i syfte att avreagera min besvikelse över Prometheus! Denna text innehåller också spoilers för så väl Prometheus som några av de gamla alienfilmerna. *

 

Jag älskar de gamla alienfilmerna. Till dem räknar jag Alien, Aliens och även i viss mån Alien 3. Fyran har visserligen några intressanta scener, men tappar för min del totalt i trovärdighet när det visar sig att manusförfattaren inte ens har en grundläggande förståelse för hur kloning fungerar. (Aliens vs. Predator finns inte ens i min bok. Speciellt inte tvåan. Den är en icke-existens.)

Trovärdighet är något av det viktigaste som finns när det kommer till fantastiken. Man begär nämligen av publiken/läsaren att man i alla fall tillfälligt ska undvara sin misstro gentemot det fantastiska. Det är väldigt få av oss som faktiskt tror på troll, eller att det finns älvor i skogen. Men när man läser en fantasy är det just den misstron som författaren begär att läsaren ska undvara. Därför är det desto viktigare att allt annat i den fantastiska världen innehåller trovärdiga detaljer. Först då kan det fantastiska komma nära, och bli lika verkligt, och skrämmande, som vår vanliga verklighet.

Alien är fantastisk i sin trovärdighet. Detta skapas på flera olika sätt. Framförallt handlar det om karaktärerna. De har ordentliga personligheter, reagerar trovärdigt på den fasansfulla faran, och agerar så intelligent de bara kan när de möter det okända. Samma sak i Aliens. Soldaterna beter sig som soldater och försöker bekämpa det okända med alla medel som står till buds. Den bästa scenen är när de bestämmer sig för att helt lämna installationen och atombomba alltihop från sitt rymdskepp i omloppsbana. ”It´s the only way to be sure”, säger Ripley. Det är ett intelligent och rationellt beslut. Sedan misslyckas den planen av massa orsaker som står bortom deras kontroll. Men de anpassar sig hela tiden till föränderliga situationer och försöker proaktivt göra något för att överleva.

Trovärdighet handlar också om att hantera de vetenskapliga principerna korrekt. Visst är det okey att lyfta in vissa aspekter av det fantastiska, men då måste även de följa de regler som redan etablerats. Reglerna kan utvidgas, kanske till och med böjas, men de får inte brytas.

Så kommer vi till Prometheus. Förhoppningen var ju att Ridley Scott skulle lyfta Alien-franchiset efter att i många år ha släpats i dyngan. Att den gamla mästaren åter skulle ge oss en fascinerande historia med den estetik och den sorts karaktärer som vi vet att han är kapabel till.

Så låt oss börja med det positiva. Estetiken är fantastisk. Rakt igenom hela filmen bjuds man på det ena visuella konstverket efter det andra. Likaså är musiken väldigt välgjord. Vad gäller skådespeleri så är det främst Noomi Rapace och Michael Fassbender som levererar. Vilket är skönt då de också är filmens två största huvudpersoner, arkeologen Elisabeth Shaw och androiden David respektive. De är genomgående väldigt proffsiga och förmår att visa upp sin rollkaraktärs personlighet utan att spela över.

Filmens första 15 minuter är vansinnigt snyggt komponerade. De inledande scenerna där man får följa androiden David, och hur han fördriver sina dagar medan den mänskliga besättningen ligger i cryosömn är mästerligt komponerade. Uppvaknandet och inflygningsscenen över den främmande planeten är likaså väldigt suggestiva. Men sedan börjar eländet.

Manuset har fler hål än en schweizerost. Till en början med så flyger de bara rakt ner på planeten utan någon slags plan och hittar ändå en installation på marken inom 15 minuter. Det känns inte trovärdigt för tre öre. Snarare känns det som Star Trek a la 60-tal där det bara finns en enda byggnad på en hel planet. Ett någorlunda rationellt tillvägagångssätt skulle vara att sända ut spanings och vädersatelliter för att långsamt och metodiskt kartlägga hela planeten och sedan låta skeppets dator söka efter formationer som ser konstgjorda ut. Väl nere på marken så har de bara sex timmar av ljus kvar, och kaptenen undrar om de inte ska vänta tills nästa dag för att undersöka installationen. Men istället för att vänta utbrister ledaren för expeditionen ”No! It´s christmas day, and I want to open my present!” och så ger de sig av i sina bilar.

En intelligent fungerande expedition hade sänt in robotar och sonder i den främmande byggnaden för att kartlägga innandömet innan man satte en fot där. De hade spenderat timmar med att analysera fotografier av hieroglyfer och kilspråk, spekulera över de döda kropparna och utarbetat en mycket noggrann angreppsplan för att maximera sin egen säkerhet. Istället rusar de rakt in i byggnaden som en bunt dagisbarn på utflykt.

Väl inne i installationen upptäcker de att det finns andningsbar atmosfär. Istället för att ta prover och undersöka luften efter möjliga virus och bakterier så sliter ledaren av sig hjälmen och tar ett djupt andetag. Då han överlever tar även resten av expeditionen av sig sina hjälmar. Vad är det för total idioti? Ingen har någon aning om vad de andas in. Dessutom förorenar de sin omgivning med alla de bakterier och virus som de själva bär med sig. På så sätt blir det helt omöjligt för dem att senare undersöka biotopen och analysera vad som fanns där innan, och vad de hade med sig. Ingen vetenskapsman beter sig så korkat.

Besättningen känns över lag väldigt oprofessionell. När man lagt ner ett antal tusen miljarder på att nå en annan planet i jakten på liv i rymden så tycker man att de borde ta med sig en välutbildad, välmotiverad, socialt väl sammansatt grupp. Istället verkar det vara lite löst folk företaget skrapat ihop från höger och vänster. Visserligen är dessa karaktärer stundtals roliga, men de brister totalt i logiska handlingsmönster och intelligens.

Varför börjar David fingra på alla kontrollpaneler han hittar? Hur kan han över huvud taget förstå dem? Att han har fått i uppdrag att lära sig uråldriga språk är en sak, att han kan manövrera främmande maskineri är en annan. Hur kommer det sig att installationen tillåter vem som helst att komma åt säkerhetssystemets hologram.

De hittar en rymdvarelse med huvudet avhugget. Geologen som har till uppgift att kartlägga installationen och exobiologen blir båda livrädda och vill springa tillbaka till rymdskeppet. Sedan går de vilse utan någon som helst förklaring. Trots att geologen är den med kartorna. När de sedan stöter på en äkta främmande livsform, som dessutom ser ut som en livsfarlig kobra, då vill biologen gulla med den! Båda deras karaktärer lider av total inkonsekvens! Det är så att man önskar att de ska dö, för att de är så korkade.

Expeditionen tar tillbaka det avhuggna huvudet. Av ingen orsak alls bestämmer de sig för att försöka starta hjärnan. Huvudet exploderar i en av de töntigaste och mest poänglösa scenerna någonsin. Sedan börjar David göra en massa saker som aldrig förklaras eller ens verkar ha någon poäng. Han förgiftar en av besättningsmännen med ett främmande biologiskt ämne, och han dör. Men innan dess har han lyckats göra den ofruktsamma Elisabeth gravid. Med en gigantisk facehugger! Graviditet och monster har alltid varit ett genomgående tema i alienfilmerna. De har tidigare skött det snyggt. Men även här brister Prometheus i trovärdighet. Elisabeth lyckas göra ett automatiserat kejsarsnitt på sig själv. Problemet är bara att maskinen skär rakt igenom hennes magmuskler. De tar månader på sig att läka korrekt. Hon stiftas bara ihop men är ändå uppe och springer inom några minuter. Inget hightech läkande, inga nanomaskiner, ingenting som kan förklara hur hon kan fungera så fort igen.

Hela expeditionen går snabbt åt helvete. Men ingen verkar reagera på det, vare sig känslomässigt eller med logik. De upptäcker t.ex. att en försvunnen besättningsman verkar ligga utanför stora lastporten. Utan att ta den minsta försiktighetsåtgärd öppnar de sonika porten för att se vad som har hänt. Och infernot bryter loss, igen. * Suck * Deras utmärkta radioutrustning som sänder både ljud och bild verkar sluta att fungera, och sedan plötsligt fungera igen, allt eftersom historien kräver det, utan att någon blir förvånad.

Det finns ett genomgående teologiskt/existensiellt tema i filmen. Elisabeth söker efter mänsklighetens skapare. Hon och David pratar ibland om tro, relationen till sina föräldrar och att veta var man kommer ifrån. Även på en kosmisk nivå. Tyvärr sköts hela den tematiken så barnsligt att jag började stöna varje gång hon tog fram sitt korshalsband.

Överlag så hänger inte bakgrundshistorien om skaparna ihop. Varför skulle de lämna kartor i uråldriga mänskliga civilisationer till en biologisk militärinstallation? Varför döda sig själv för att så en värld med dna? Frågorna är många och obesvarade. När besättningen väl också finner sina skapare så verkar de inte vara intresserad av något annat än att döda dem. Något som stämmer väl in med resten av filmen som extremt klyschig och förutsägbar. Det fanns flera ”uppenbarelser” som antagligen var menade att chocka publiken. Istället blev det en gäspning.

Filmen försöker vara djuplodande och smart, men lyckas bara med att bli löjlig och intetsägande. Det är synd när både Rapace och Fassbender gör riktigt fina rollprestationer. Men fina visuella detaljer, bra foto och två bra karaktärer kan inte rädda den här tågkraschen till film.

Det är tragiskt, men det känns som att Ridley Scotts dagar som demonregissör är över. Det är svårt att tro att det är samma man som gjort Blade Runner som också gjort den här travestin.

Men det finns ett antal saker man som författare kan lära sig av det här misslyckandet.

  1. Se till att dina karaktärer alltid gör det mest logiska och intelligenta i varje situation. Gör de något annat ska det vara välmotiverat av t.ex. starka känslor. De får inte vara korkade, då tappar man empatin med dem.
  2. På samma sätt, låt karaktärerna vara konsekventa i sina beteendemönster. Om de bryter mot sina mönster så låt det vara välmotiverat.
  3. Använd inte “slumpmässiga” händelser så som plötsliga stormar eller osäker radiokontakt bara för att historien kräver det. Ge händelserna en sannolik förklaring.
  4. Om man vill arbeta med djupgående existentiella teman så gör det med respekt för materialets komplexitet och lägg det inte på en allt för barnslig nivå.
  5. Det är utmärkt om man vill ha ett antal obesvarade mysterier, men för att läsare/tittaren ska känna sig nöjd behöver man ändå knyta ihop flertalet av berättelsens trådar.
  6. Se till att i alla fall ha en grundläggande förståelse för den fysik och biologi som du använder i handlingen. Ju mer du vet ju bättre, för då kan du både öka realismen och få nya idéer av din bakgrundskunskap.
  7. PS. Om man har ett gigantiskt rullande rymdskepp efter sig så kanske det är en bra idé att springa i en 90° vinkel BORT från där skeppet kommer att rulla, istället för att försöka springa från det. Ds.

 

by Oskar Källner -

Läser Joe Abercrombie och sätter kakan i halsen

Joe Abercrombie

Om mindre än en månad är det dags för Swecon 2012 – Kontrast. Det går av stapeln på hotell Gillet i Uppsala 5-7 okt. En av hedersgästerna är Joe Abercrombie, känd för bl.a. sin fantasyserie “First Law.”

Nyligen la folket bakom Kontrast upp en samtalslogg där de diskuterade vad de gillade med Joe Abercrombies fantasy. Det lät så pass spännande att jag kände mig manad att söka reda på första boken och läsa lite. Så jag plockade fram en kopp te, en kaka, gick in på Amazon och tittade på smakprovet av “The blade itself” som inkluderar de första 37 sidorna.

Jag hann inte längre än första scenen innan jag höll på att sätta kakan i halsen. Boken börjar nämligen med att en man vid namn Logen flyr genom skogen, jagad av fiender. Han kommer fram till en klyfta, och långt där nere rinner en å. Tillsammans med en fiende kastar han sig ut i luften, och landar med en bedövande smäll i vattnet. I nästa scen vaknar han upp, helt sönderslagen, på stranden. Hans första tankar handlar om hur han ska få tag i sina kläder, stövlar och ryggsäck, så han kan fly undan sina förföljare.

Saken är den att scenen är ruskigt lik den som finns i början på min första bok, Drakhornet. Det är klart att det är mycket som skiljer. I min version är det i slutet av andra kapitlet, inte i början av första. Min huvudkaraktär är en pojke, inte en råbarkad man. Drakhornet utspelar sig i Sverige inte i en parallellvärld. Erik slänger sig “frivilligt” precis bortom gripande händer, inte neddragen av en fiende, o.s.v.

Men trots skillnader blev scenerna i mitt huvud läskigt lika. Huvudpersonerna har till och med liknande reaktioner när de vaknar upp. Båda skrattar vansinnigt, jublar inombords över att de lever, samtidigt som de håller på att gå sönder av smärtan. Båda söker omedelbart efter vägar att överleva den kommande flykten.

Jag har aldrig läst något av Joe Abercrombie förut. Och jag kan helt garantera att han definitivt aldrig läst något av mig. 😉 Ändå har vi var sin scen som är så fruktansvärt lika. Hur kan det komma sig? Jag har sökt i mitt minne, bakåt i tiden, för att se om jag kan komma på någon scen som skulle kunna ha inspirerat mig, men inte funnit något. Eller är det så att en “hoppa från klippavsatts”-scen är så pass vanlig i vårt kollektiva medvetande att det inte behövs några specifika föregångare att inspireras av. Eller är det så att när man plöjer några hundra böcker så kommer man statistiskt sett förr eller senare, oavsett vilka böcker det är, att finna ett större antal scener som påminner om varandra? Och detta var helt enkelt ett sådant tillfälle?

Oavsett så börjar jag fundera över huruvida det egentligen är viktigt med originalitet, och vad originalitet egentligen är. Det finns de som påstår att det bara finns typ sex grundhistorier i världen, och att alla berättelser bara är olika kombinationer av dessa grundhistorier. Ärligt talat är jag lite skeptisk till det påståendet. Det känns som en lite för simpel reduktion.

Man skulle kunna säga att mina böcker bara är ytterligare en variant av hjältens resa. Och det påståendet skulle vara sant. Samtidigt är det hur man använder de variabler som är vanligt förekommande i hjältens resa, och hur man leker med förväntningarna, som är det roliga, och som gör det till något unikt.  Det är ju just den kombination av olika element, och olika karaktärer, som jag bakar in i mina böcker, som gör dem till något originellt.

Så roligt nog har jag och Joe Abercrombie, var för sig, visualiserat nästan exakt samma scen. Och det är helt okey. För det tar inte ifrån någon av oss något av originaliteten.

Det var också intressant att se hur han strukturerade texten. Faktum är att vi använder en liknande teknik. Han håller sig i en nära tredjepersonsvy. Han utelämnar massor av bakgrundsinfo, som fylls i senare medan historien går, och fokuserar istället på att få igång scenen han är i. Han berättar saker som han sedan låter huvudkaraktären kommentera genom kurserverade tankar. Han varvar beskrivande text, tankar och dialog på ett snyggt sätt. Men det är inte så konstigt att jag känner igen mig. Det är en vanlig teknik som jag i min tur lärde mig av Lois McMaster Bujold, och som jag återfunnit hos många kända författare.

Sedan vill jag bara betona att jag inte på något sätt jämför mig med Joe Abercrombiet för övrigt. Några sådana illusioner lider jag inte av. Han har nått framgångar med sina berättelser som jag bara kan drömma om. Tycker mest bara det är lite roligt hur vi lyckades drömma upp ungefär samma scen, på var sitt håll. Det ska bli mycket intressant att träffa honom om några veckor.

 

by Oskar Källner -

Wreck-It Ralph – Vilken underbar intertextualitet!

Nästa stora projekt för Disney Animation Studios är en film som heter Wreck-It Ralph. Den handlar om en dataspelsfiguren Ralph, som efter 30 år av samma sak tröttnar på dataspelet han är med i och byter jobb. Han vill helt enkelt inte vara en bad guy längre.

Detta är intressant ur två perspektiv. Förutom att det verkar vara en helt underbar film där den insatte omedelbart känner igen sina favoritdataspelsfigurer, så är det också ett tecken på hur extremt stor dataspelskulturen är idag. Det är inte längre något enbart för nördarna, utan något som genomströmmar stora delar av vår kultur och som ger gemensamma referensramar för miljontals människor över hela jorden.

Utan denna bakgrund att måla på så skulle Wreck-It Ralph vara helt oförståelig. Ja, filmen skulle vara omöjlig att göra. På så sätt är det i sanning en extremt intertextuell film. Något som den knappast är först med (kolla t.ex. in Scott Pilgrim vs the world från 2010) men jag har aldrig sett det göras så extremt tydligt förut gentemot sin tilltänkt gamersmålgrupp.

 

by Oskar Källner -

När nörderi blir konst – en heldag med Starcraft 2 i Globen

När man kommer in i Globen slår värmen och entusiasmen emot en.

 

I helgen gick Europafinalen i Starcraft 2 av stapeln i Globen. Dels skulle man utse Europamästaren, och dels skulle sex spelare kvalificera sig till världsmästerskapet i Shanghai. Det var ett stort schabrak till arrangemang, och jag hade den stora glädjen att vara där.

När man kom in i globen slog ljusen emot en. Enorma skärmar fyllde rinken, och de brittiska kommentatorernas röster skorrade i öronen. Luften var varm, och fylld med entusiasm och upprymdhet. Som inför vilken fotbollsmatch som helst, fast mycket bättre. Här fanns ingen negativ aggressivitet, det var bara härligt.

Snart kördes matchen igång. Det var en svensk ThorZain som mötte Nightend från Polen. Kommentatorerna informerade oss löpande om de olika spelarnas stilar och tryckte på även om Nightend var en mycket skicklig spelare så var Thorzain ändå oerhört rutinerad och svårslagen. Och mycket riktigt fick vi snart se ThorZain utmanövrera och slutligen krossa Nightend i två på varandra följande matcher, varför man inte ens behövde spela den tredje matchen.

Programledaren Rachel presenterar ThorZain och Nightend.

 

Starcraft 2 är ett strategispel. Det är ett av de största spelen på e-sportsarenan världen över. I Korea är Starcraft 1 och numera Starcraft 2 något av en nationalsport där matcher går på bästa sändningstid. De bästa spelarna har samma status som rockstjärnor. Det finns ligor, managers, och enorma mängder pengar i hela industrin runt spelet.

I Sverige däremot har inte e-sport slagit igenom ännu. Men det får allt mer uppmärksamhet, även utanför subkulturen. T.ex. sändes hela turneringen även via aftonbladet med svenska kommentatorer. Även SVTplay har haft en del inslag av e-sport, så jag tror bara det är en tidsfråga innan det slår igenom i det allmänna medvetandet.

Två arméer manövrerar för att finna en fördel innan de går löst på varandra.

 

Nu har jag faktiskt inte spelat SC2. Det har helt enkelt inte funnits tid. Däremot spelade jag enorma mängder av SC1 när det begav sig, både singel och multiplayer. Så även om det finns väldigt mycket nyheter i SC2 som jag inte alls är insatt i, så tog det inte lång tid innan jag åter började känna den där underliggande balansen mellan motståndarna och hur styrkeförhållandena svajade fram och tillbaka under spelets gång.

Det finns ett läge när nörderi övergår i ren konst. Under några timmar avnjöt jag den ena artisten efter den andra. Det var fantastiskt roligt att få se dessa spelare, som tillhör de absolut bästa i världen. Men det härligaste är nog ändå alla sköna fans, och deras entusiasm som t.ex. tar sig uttryck i en helt improviserad gemensam dans nere på golvet, självklart till en Koreans slagdänga. (Se filmen nedan.)

 

by Oskar Källner -

Varning för Crunchyroll Anime

Jag har länge avnjutit strömmad tv i min iPhone från bl.a. SVT. Det är flera år sedan jag senast prickade in tiden för ett favoritprogram för att bänka mig framför tvn. Nu för tiden glömmer jag alltid att kolla när de går. Men det gör ju ingenting då nästan allt går att få tag strömmat från nätet. T.ex. har jag avnjutit den fantastiska norska serien Lilyhammer, uteslåtande via SVT-plays app.

Men igår slogs jag av en blixt från klar himmel. Om det nu finns appar som strömmar tv, borde det då inte finnas en app som strömmar Anime? Jag letade i App-Store och till min stora förtjusning och förskräckelse så fanns det. Den heter Chrunchyroll och precis som t.ex. Spotify kan man antingen se Anime gratis med avbrott för reklam, eller betala och slippa reklamen. Jag tankade ner, registrerade mig och startade upp.

Chrunchyroll fungerar helt perfekt. Inom en minut hade jag börjat kolla på Total Eclipse, en anime där slemma rymdvarelser invaderar jorden (igen.) Det här är alldeles för roligt. Så roligt att jag inte vet hur jag ska få något skrivande gjort nu, när jag har ett jättestort bibliotek av animeserier med mig i fickan, vart jag än går! Livsfarligt!

Så jag vill härmed utfärda en varning. Om du håller på med något kreativt projekt, så ladda inte ner Chrunchyroll. Det kan vara dödsstöten. Annars är det bara att köra på. 😉

För övrigt tycker jag att det är en fantastisk utveckling vi är med om. Snart finns vilket slags material som helst tillgängligt strömmat över nätet, för en månadskostnad eller med reklam. Spotify m.fl. har visat att det är en funktionell affärsmodell, och det mest spännande är att tillgängligheten blir så stor, och tjänsten är så smidig, att det även effektivt eliminerar piratkopiering. För varför gå igenom hela processen med torrentz, när man bara kan starta upp sin app och med två tryckningar titta på vad man vill.

 

 

by Oskar Källner -

Lite omgjort på bloggen

Bilden har inget att göra med texten nedan. Valde den bara för att jag tycker om den.

Under den senaste tiden har jag gjort om lite på bloggen. Menysystemet är förändrat och jag hoppas att det blir enklare att navigera nu mellan olika intresseområden. Dessutom har jag lagt till mer information om mina böcker, samt börjat skapa guider för hur man lyssna till Drakhornet som ljudbok.

Tidigare har jag nämligen bara publicerat länkarna till min egen feed eller till iTunes. Det är ju smidigt för de som är van vid podradio och vet hur det fungerar. Men för den som inte brukar lyssna på podradio, men som har en iPhone el dyl, och som vill lyssna, så kan det vara svårt att veta var man ska börja.

Jag har än så länge gjort guider till iPhones/iPad samt iTunes/iPod. Men jag skulle också jättegärna vilja göra guider för Android. Problemet är bara att jag inte har någon Android telefon. Men vi får se om jag inte kan låna en och fixa det, tids nog.

Annars är det jättekul att hinna skriva lite på bloggen igen. Det var allt för länge sedan sist.

 

 

by Oskar Källner -

Köp mina böcker på SF-bokhandeln

Igår var jag nere med en kartong böcker till Science Fiction Bokhandeln i Gamla stan. De som känner mig vet att jag alltid har haft en förkärlek för den butiken. En trevlig sak är att de gärna är beredda att satsa lite på nya svenska SF&F-författare, något som nästan inga andra boklådor i Sverige gör.

Jag var nere i våras med en kartong böcker, och nu var det dags igen. Det känns jättekul att de går åt! Visserligen är antalet jag säljer över nätet vida överlägset, men det spelar ingen roll. Det är alltid lika kul att se sina böcker stå där på butikshyllan. Så dra gärna ner till SF-bokhandeln, och stötta en skön butik genom att köpa något.

Gärna en av mina böcker. 😉

Sedan är det ju svårt att gå in i den butiken utan att komma ut med något också. Så det fick bli “Fire upon the deep” av Vernor Vinge. Den vann en Hugo 1993, och då han nyligen släppte en uppföljare, “Children of the sky” som prisats i flera av de amerikanska författar-podcasts jag brukar lyssna på, så ville jag skaffa mig en kopia och läsa berättelsen från början.

 

by Oskar Källner -

Drakhornet i biblioteksband

Jag var inne i Uppsala för någon vecka sedan för att lämna tillbaka böcker på stadsbiblioteket. Som jag alltid brukar göra gick jag ner till ungdomsavdelningen för att kolla in fantasyhyllan. Av någon orsak kan jag inte låta bli. Det är så roligt att se sina böcker stå i biblioteket. Det är så klart ännu roligare att inte se dem, för då vet man att de är utlånade.

Jag svepte med blicken över bokraderna. Kom till K och tittade efter Niklas Krog där mina böcker brukar stå. Såg ingenting och vände mig om för att gå, när jag plötsligt vände mig om igen. Där stod det ju O. Källner, men ryggen såg helt fel ut. Så insåg jag att det var Drakhornet i ett så kallat biblioteksband.

Trevligt nog har Drakhornet och Skogens hjärta sålt riktigt bra via Bibliotekstjänst (BTJ.) Och jag vet att de erbjuder biblioteken att få köpa böckerna i biblioteksband. Jag tänkte mig att de kanske plastade in originalomslagen i någon slags hårdplast, för det har jag sett på andra bibliotek. Men tydligen är förvandlingen mycket mer omfattande än så.

Då jag öppnade boken fanns det inte ett spår av originalomslaget. Istället har de skurit ut själva inlagan från de mjuka pärmarna. tryckt upp namn och titel på ett nytt svart omslag. Klistrat in inlagan på en slags väv som håller samman bokens rygg, och slutligen har de kopierat omslaget till någon slags klisterdekal vilken de limmat fast på framsidan.

Det blir en väldigt snygg bok. Hållbarheten är säkert femdubblad. Så det var väldigt kul att få se hur den såg ut. Möjligtvis tyckte jag kanske att framsidan blev lite mörk. Det är ett mörkt omslag till en början med, och då de kopierat det utan att ställa om kopiatorn så blev det ännu mörkare.

Jag ska erkänna att jag blev lite sugen på att trycka upp Drakhornet och Skogens hjärta även som inbundna böcker. Det är så snyggt. Vi får se hur jag löser det i framtiden.