«

»

Sep 19

Läser Joe Abercrombie och sätter kakan i halsen

Joe Abercrombie

Om mindre än en månad är det dags för Swecon 2012 – Kontrast. Det går av stapeln på hotell Gillet i Uppsala 5-7 okt. En av hedersgästerna är Joe Abercrombie, känd för bl.a. sin fantasyserie “First Law.”

Nyligen la folket bakom Kontrast upp en samtalslogg där de diskuterade vad de gillade med Joe Abercrombies fantasy. Det lät så pass spännande att jag kände mig manad att söka reda på första boken och läsa lite. Så jag plockade fram en kopp te, en kaka, gick in på Amazon och tittade på smakprovet av “The blade itself” som inkluderar de första 37 sidorna.

Jag hann inte längre än första scenen innan jag höll på att sätta kakan i halsen. Boken börjar nämligen med att en man vid namn Logen flyr genom skogen, jagad av fiender. Han kommer fram till en klyfta, och långt där nere rinner en å. Tillsammans med en fiende kastar han sig ut i luften, och landar med en bedövande smäll i vattnet. I nästa scen vaknar han upp, helt sönderslagen, på stranden. Hans första tankar handlar om hur han ska få tag i sina kläder, stövlar och ryggsäck, så han kan fly undan sina förföljare.

Saken är den att scenen är ruskigt lik den som finns i början på min första bok, Drakhornet. Det är klart att det är mycket som skiljer. I min version är det i slutet av andra kapitlet, inte i början av första. Min huvudkaraktär är en pojke, inte en råbarkad man. Drakhornet utspelar sig i Sverige inte i en parallellvärld. Erik slänger sig “frivilligt” precis bortom gripande händer, inte neddragen av en fiende, o.s.v.

Men trots skillnader blev scenerna i mitt huvud läskigt lika. Huvudpersonerna har till och med liknande reaktioner när de vaknar upp. Båda skrattar vansinnigt, jublar inombords över att de lever, samtidigt som de håller på att gå sönder av smärtan. Båda söker omedelbart efter vägar att överleva den kommande flykten.

Jag har aldrig läst något av Joe Abercrombie förut. Och jag kan helt garantera att han definitivt aldrig läst något av mig. ;-) Ändå har vi var sin scen som är så fruktansvärt lika. Hur kan det komma sig? Jag har sökt i mitt minne, bakåt i tiden, för att se om jag kan komma på någon scen som skulle kunna ha inspirerat mig, men inte funnit något. Eller är det så att en “hoppa från klippavsatts”-scen är så pass vanlig i vårt kollektiva medvetande att det inte behövs några specifika föregångare att inspireras av. Eller är det så att när man plöjer några hundra böcker så kommer man statistiskt sett förr eller senare, oavsett vilka böcker det är, att finna ett större antal scener som påminner om varandra? Och detta var helt enkelt ett sådant tillfälle?

Oavsett så börjar jag fundera över huruvida det egentligen är viktigt med originalitet, och vad originalitet egentligen är. Det finns de som påstår att det bara finns typ sex grundhistorier i världen, och att alla berättelser bara är olika kombinationer av dessa grundhistorier. Ärligt talat är jag lite skeptisk till det påståendet. Det känns som en lite för simpel reduktion.

Man skulle kunna säga att mina böcker bara är ytterligare en variant av hjältens resa. Och det påståendet skulle vara sant. Samtidigt är det hur man använder de variabler som är vanligt förekommande i hjältens resa, och hur man leker med förväntningarna, som är det roliga, och som gör det till något unikt.  Det är ju just den kombination av olika element, och olika karaktärer, som jag bakar in i mina böcker, som gör dem till något originellt.

Så roligt nog har jag och Joe Abercrombie, var för sig, visualiserat nästan exakt samma scen. Och det är helt okey. För det tar inte ifrån någon av oss något av originaliteten.

Det var också intressant att se hur han strukturerade texten. Faktum är att vi använder en liknande teknik. Han håller sig i en nära tredjepersonsvy. Han utelämnar massor av bakgrundsinfo, som fylls i senare medan historien går, och fokuserar istället på att få igång scenen han är i. Han berättar saker som han sedan låter huvudkaraktären kommentera genom kurserverade tankar. Han varvar beskrivande text, tankar och dialog på ett snyggt sätt. Men det är inte så konstigt att jag känner igen mig. Det är en vanlig teknik som jag i min tur lärde mig av Lois McMaster Bujold, och som jag återfunnit hos många kända författare.

Sedan vill jag bara betona att jag inte på något sätt jämför mig med Joe Abercrombiet för övrigt. Några sådana illusioner lider jag inte av. Han har nått framgångar med sina berättelser som jag bara kan drömma om. Tycker mest bara det är lite roligt hur vi lyckades drömma upp ungefär samma scen, på var sitt håll. Det ska bli mycket intressant att träffa honom om några veckor.

 

Dela med dig:
  • Facebook
  • Twitter
  • email
  • MySpace
  • PDF

6 comments

Skip to comment form

  1. Mattias

    Du ger själv lite olika alternativa förklaringar till hur era berättelser liknar varandra. Kanske är det så att det finns ett begränsat antal olika dramatiska scener som vi attraheras av? När man då tänker ut en historia är det förmodligen vanligt att man tar till ett av dessa koncept. Scenerna varieras i sina detaljer, men själva grund-”plotten” upprepas.

  2. Oskar Källner

    Så är det nog.

    Samtidigt kan min hjärna inte sluta snurra. Har börjat fundera kring symbolism, Kierkegaardianska hopp av tro, och sånt där. Det är säkert på tok för långsökt, men min hjärna kan inte sluta att söka efter någon sorts djupare mening som lagts in undermedvetet.

    Kanske är det så enkelt att en historia som Eriks måste börja med ett avslutande av det gamla livet och en påbörjan av det nya. Och hur gestaltar man det som effektivast om inte genom att slänga sig ut från avsatsen, med livet som insats, och låta fallet ta dig vidare.

    Hjälten behöver en kallelse till handling. En transformativ upplevelse (eller flera) för att historien ska kunna rulla igång.

    Eller också är jag helt enkelt ute och snurrar. Som Jung (har jag för mig att det var) sa till Freud: “Ibland är en cigarr bara en cigarr.” ;-)

  3. Maria

    Hehe. Jag tror på teorin att det helt enkelt är en rätt vanlig typ av scen.

  4. Oskar Källner

    Absolut.

    MItt problem är att jag inte kan komma på så många sådana scener. Kanske bara jag som har dåligt minne. Men just nu kan jag bara komma ihåg scenen i Avatar där Sully blir jagad av en panterliknande varelser och slänger sig utför ett vattenfall.

    Hmmm… Plötsligt så kommer jag på… Det finns ju en scen i slutet av Sherlock Holmes – Game of Shadows där Sherlock slänger sig utför ett vattenfall med sin nemesis dr Moriarty.

    Det kanske är en hyfsat vanlig scen då. Har du några fler exempel?

    Och sedan innebär det ju inte, att det inte finns en viss symbolism i det ändå. ;-)

  5. Göran

    Att falla ner i en flod är helt enkelt ganska tacksamt dramaturgiskt: De flesta av oss vanliga dödliga dör av ett sådant fall så det blir spännande när vi läser. Men samtidigt finns det tillräcklig chans att överleva för att vi ska köpa att våra hjältar klarar sig :)

    Lite fler exempel som jag kom på nu bara på rak arm, finns garanterat ännu fler: (FULLT MED SPOILERS!!!)

    I Den siste Mohikanen hoppar hjälten ut från ett vattenfall och antas död, men överlever.
    I Sagan om de två tornen (filmen) faller Aragorn utför ett stup ner i floden och antas död, men överlever och tar sig sliten upp ur floden.
    I Eld hoppar Linnea från bro ner i iskall flod och antas död, men överlever och tar sig sliten upp ur floden (med hjälp av lite häxkrafter).

  6. Oskar Källner

    Du har självklart helt rätt. Det är väldigt tacksamt rent dramaturgiskt.

    Det är bara jag som inte har tänkt så mycket på det tidigare. Men nu när jag börjat göra det så kommer jag säkert att hitta det överallt. :-)

Comments have been disabled.