World of Goo (minirecension)

World of Goo släpptes ursprungligen till Wii. Jag har inte spelat det på den konsolen. Men låt mig bara säga att det är något av det bästa jag lirat i år, och det på iPad.

Spelet är i grunden något så vanligt som en fysikpusslare. Ditt jobb är att få en massa små lerkulor att ta sig från en plats på skärmen till avloppshålet som är någon annanstans. Detta är klassisk spelmekanik ända sedan Lemmings dagar. Det roliga här är att du kan bygga alla möjliga spännande strukturer med dina lerkulor, och ju längre du kommer ju knasigare varianter av kulor får du.

Det är inte bara själva spelmekaniken som briljerar i detta spel. Det samma gäller den grafiska designen, bandesignen och den övergripande, extremt nördiga och roande humorn. Det börjar knasigt och blir bara knasigare. Till slut får man nästan en direkt surrealistisk känsla. Samtidigt slutar spelat aldrig med att vara utmanande. Några av de sista banorna är extremt kluriga.

Detta spel är dessutom perfekt till iPad och dess touchkontroll. Vissa spel känns det som att man måste försöka trycka in kontrollerna. Andra faller det sig helt naturligt för. World of Goo tillhör den senare kategorin.

Dela med dig:
  • Facebook
  • Twitter
  • email
  • MySpace
  • PDF
2 comments
  1. World of Goo är ett sådant där konstigt spel där jag omedelbart förälskar mig i själva stilen och identifierar gameplayet som något som jag skulle kunna tolerera (inte alltid fallet i den här genren), och sedan köper, men av någon outgrundlig anledning ändå aldrig riktigt fastnar för. Jag har det både på PC och Android, och har kommit ungefär lika långt på båda plattformarna, men någonstans tar det ändå stopp för mig. Jag vet inte varför. När det kommer till indiepusslare är det visserligen ganska få som jag klarar, rent generell, men de flesta brukar jag ge ett betydligt gedignare försök innan jag slutar. World of Goo grep aldrig tag om mig, som helhet, även om vissa (främst estetiska) delar av det gjorde det omedelbart.

    Sedan: kom det ut till Wii först? Hade satt en redig slant på att det skulle ha kommit ut till PC först. Känns som ett klockrent PC-spel.

  2. Jag tror att WoG är ett spel som man antingen älskar eller helt enkelt inte faller för. Jag älskar det. Och inte bara för estetiken, utan även för gameplay och den finurliga humorn.

    Än mer imponerande är det att det bara är två killar som gjort det, sittande på diverse coffehouses, användandes en massa open source material för själva motorn.

    Har kollat upp nu och det släpptes visst till wii och pc samma dag. Så jag hade nästan rätt. 😉

Comments are closed.