När helheten blir större än summan av delarna

“Att dö väl” är en actionfylld science fiction novell av Eva Holmquist och Oskar Källner.

Mänskligheten står inför utrotning. Grendlarna, en ras av ostoppbara krigsmaskiner, förtär värld efter värld. Hanna, en ung djurtämjare, och Lena, en av kolonialmaktens främsta exobiologer, kastas rakt in i ett uppdrag som kommer att avgöra hela mänsklighetens framtid.

Den här veckan finns e-novellen Att dö väl både att köpa och att låna. Det är det första verk som jag skrivit tillsammans med en annan författare. Hur projektet startade kan du läsa om i det här inlägget och Oskar ger sin bild av samarbetet i det här inlägget.

Jag var ärligt talat en smula nervös inför projektet, eftersom jag skriver utforskande medan Oskar planerar betydligt mer innan projektet. Det började också lite tufft innan vi lärde oss mer om varandras arbetsprocesser. När det gäller innehållet var vi nämligen förvånansvärt överens. Vi triggades av samma typ av idéer, vilket gjorde att det idémässigt verkligen blev win-win från första stund.

Våra olika arbetsprocesser krävde mer arbete innan vi förstod varandra fullt ut. Det är förvånansvärt mycket som du som författare gör utan att reflektera över. Dessa saker behövde nu kommuniceras till den andre. En bieffekt av detta är att det har gjort synsätt, arbetssätt och annat mycket tydligare för mig själv. Exempelvis så skriver jag många berättelser med flera olika perspektiv. Det har gjort att jag har en känsla för hur ofta och när jag tycker att det är dags för perspektivbyte. Det här är inget jag har reflekterat särskilt mycket över, men det blev mycket tydligare när jag behövde förklara varför jag tyckte att vi borde byta perspektiv.

En annan sak handlar om att när slutet börjar närma sig och intensiteten trappas upp så vill jag att tempot ökar. Av den anledningen vill jag inte införa nya begrepp som inte läsaren stött på tidigare, eftersom det sänker tempot. Min första lösning var att helt enkelt byta ut ordet mot ett mer neutralt (vilket inte var den mest optimala lösningen). Efter diskussioner kom vi fram till den mycket bättre lösningen att istället introducera begreppet tidigare. Då lyckades vi få med det mer precisa begreppet samtidigt som vi kunde hålla uppe tempot. Hade jag inte förklarat varför jag inte ville ha det begreppet där så hade vi antagligen landat i en mycket sämre lösning. I ett samarbete är det viktigt att förklara varför du tycker det ena eller det andra och då kunna väga för- och nackdelar eller hitta en mycket bättre lösning…. 🙂

I det här samarbetet lyckades vi nästan alltid hitta en ny lösning som var bättre än någon av dem vi innan själva kommit på. Det var mycket det som skapade magin som uppstod i samarbetet.

Jag har alltid älskat när jag tillsammans med andra kan brainstorma för jag upplever att den energi som blir av våra olika idéer som föder varandra och de unika idéer som blir i samarbetet är helt otroligt. Det är nog också p.g.a. att jag älskar det kreativa idéskapandet som jag älskar att skriva första utkastet (och inte är lika förtjust i redigeringen). I det här samarbetet blev energin från att brainstorma tillsammans med en annan författare helt otrolig. Bara den känslan gör det värt att samarbeta med någon annan.

Men det var inte bara idéskapandet som gjorde att det här projektet blev så givande som det blev… Vi har alla olika styrkor och svagheter och genom att vi redigerade hela novellen båda två (gång på gång på gång… 😉 ) kunde vi fånga det som kunde förbättras och tighta till det ett extra varv. Också genom att formulera varför vi tyckte på ett visst sätt så blev det tydligare för oss båda från vilka kriterier vi gjorde bedömningarna.

Vad var det då som var trixigt? Ja, det är naturligtvis så att för vissa formuleringar var vi tvungna att välja en väg. Därför finns det vissa formuleringar som jag skulle vilja ändra och andra som Oskar egentligen skulle vilja ändra. Missade planteringar var en annan sån frustration emellanåt. Jag jobbar mycket med att lägga in planteringar i mina texter för saker som ska hända senare. Det funkar alldeles utmärkt om du skriver själv. Funkar mindre bra när du är två som skriver och den andre kanske inte ser planteringen och inser syftet med den. Vi saboterade med andra ord varandras planteringar emellanåt… 😉

Slutligen: Vad krävs för att få samarbetet att fungera? Ja, det centrala är nog prestigelöshet. Bådas idéer måste vara lika mycket värda och du måste kunna acceptera att den andre är inne och petar på dina delar. Du måste också vara öppen för din partners idéer om vad som gör en historia bra eller mindre bra. Allt måste kunna vara öppet för diskussion och i vissa lägen måste du vara beredd att helt enkelt köpa den andres åsikt (och hen måste köpa dina). Du måste också gå in med inställningen att helheten ska bli större än summan av delarna. Med andra ord diskutera för att hitta en ny bättre gemensam lösning och inte bara för att argumentera för att din lösning är bäst…

Det här samarbetet har gett mersmak så jag hoppas på många fler gemensamma projekt… 😉

Eva Holmquist

Hur en SF-novell exploderar

”Att dö väl” är en science fiction novell om två människors desperata kamp mot klockan för att rädda mänskligheten från utrotning. Det är också det första verk som jag skrivit tillsammans med en annan författare.

Jag har en gång tidigare försökt mig på ett skrivarsamarbete. Det gick inte bra. Vi hade allt för olika idéer om vad det var vi ville, och trots att vi gjort en grundläggande planering för historiens struktur och brainstormat fram en intressant värld, så kapsejsade det efter ett första testkapitel. Därför var det med en viss bävan som jag accepterade Evas utmaning: ”Låt oss skriva något tillsammans.”

Som vi berättade i gårdagens inlägg så skulle nämligen jag och Eva dela bokbord på Steampunkfestivalen och då tyckte vi att det var roligt att ha en liten tävling. Folk fick lämna bidrag om hur de helst skulle vilja dö i en SF-värld, och vinnarpriset var just att få dö enligt sin egen beskrivning i en SF-novell skrivna av oss båda. Både jag och Eva var dock mycket medvetna om hur svårt ett samarbete kan vara. Så vi bestämde från början att vi skulle välja var sitt bidrag, och om det gemensamma projektet inte gick i mål så skulle vi helt enkelt skriva var sin novell.

Det fantastiska var dock att alla mina farhågor kom på skam. Utifrån våra bidrag brainstormade vi fram en historia. Vi skrev några korta punkter och bestämde att vi skulle skriva vartannat kapitel ur var sin karaktärs perspektiv. Sedan skrev vi. Jag tog ett kapitel, sedan tog Eva nästa, osv. Jag var rädd att vi skulle stöta på saker kring vilka vi inte kunde kompromissa, att vi inte skulle kunna släppa vår egen tanke om hur det skulle vara. Vad jag istället upplevde var något av en kreativ explosion. Eftersom vi nu var två personer som tryckte in idéer i samma material, så kom det intressanta tankar och plötsliga infall som gav nya överraskande vändningar.

Sedan är det klart att allt inte var rosor och solsken. För att få en gemensam ton genom hela historien, och för att rätta till sådant som man själv var blind för, så redigerade vi varandras kapitel. Och då är det klart att man ibland kunde reagera med ett ”Nej! Varför ändrade du det där?”Men med en rak och ärlig dialog där vi vägde för och nackdelar med olika alternativ så löste vi det. Visst hade jag kanske valt att göra några saker annorlunda om det bara var jag som hade skrivit novellen. Men det är inte säkert att det hade blivit bättre. Tvärt om. Hela tjusningen med att göra något tillsammans är ju också att få se hur det verk som växer fram har mer än en förälder. Sedan hade jag och Eva förvånansvärt ofta faktiskt hade samma åsikter. Det hjälper.

Nu har novellen vuxit upp och gått igenom både testläsare och korr. Det är dags att släppa ut den i stora världen för att stå på egna ben. Jag hoppas att den hittar sina läsare och att de får följa Hanna och Alina på deras väg mot döden.

mvh /Oskar Källner

“Att dö väl”, en SF-novell där döden är en säker utgång.

Sommaren 2014 var det Steampunkfestival på järnvägsmuséet i Gävle. Flera hundra fantastikälskare samlades under några få dagar för att få dela sitt intresse och sin passion. Där fanns även vi, Eva Holmquist och Oskar Källner, som liksom många andra författare deltog på paneler och seminarier. Vi delade också ett bord där vi sålde våra böcker och vi hade redan innan bestämt att vi skulle ha en tävling vid vårt bord så att folk kunde komma dit och bara prata lite om de ville.

Tävlingen gick ut på att deltagarna fick beskriva hur de skulle vilja dö i en science fiction-värld. Priset var att vi skrev en novell, där vinnarna fick dö, precis så som de hade beskrivit. Vi fick in ett stort antal bidrag. Det fanns tydligen fler där än vi som hade morbid fantasi. Det fanns många roliga och intressanta idéer, men till slut plockade vi var sin som föll oss i smaken.

Oskar valde:
“Bli vänd ut och in av en drake eller liknande monstervarelse. Poff!”
– Hanna

Eva valde:
“Något som förvandlar känslor man har till märkliga reaktioner i kroppen gör att jag börjar frysa till is från hjärtat och utåt … något sånt.
– Alina

Vi kontaktade vinnarna och de mailade oss en beskrivning av sig själva som vi sedan utgått från när vi skapade våra karaktärer Hanna och Alina. Självklart har vi tagit oss vissa (ibland ganska stora) konstnärliga friheter för att få historien att fungera. Men vi har ändå försökt att hålla oss trogna till essensen i deras presentationer.

Detta var första gången som någon av oss skrev en berättelse tillsammans med en annan författare och det har varit en mycket intressant och lärorik process. Vi hoppas att ni haft minst lika roligt när ni läser novellen som vi hade när vi skrev den.

Kramar Eva Holmquist och Oskar Källner

Snart kommer Framtidsnovellen.

I maj vann jag Duo Ditos novelltävling Framtidsnovellen. Under hösten har redaktör Anders Textorius arbetat med antologin och nu är det bestämt att den ska ges ut innan årsskiftet. Självklart var det väldigt roligt att vinna tävlingen, men en stor extra bonus är att Anders Textorius dessutom har skrivit en filosofisk bakgrund och textanalys av varje novell. Jag har ju läst en hel del recensioner av mina verk vid det här laget, men aldrig en litteraturvetenskaplig textanalys. Det ska bli mycket intressant att läsa.

Första recensionen av Maskinblod 3

Den första recensionen av Maskinblod 3 är här. Det är bloggen Fantastisk fiktion som bjuder på den. Och den gjorde mig väldigt glad. Här är ett utdrag:

“Högstanivån i Maskinblod 3 är hög, och flera av berättelserna är riktigt, riktigt bra. Mest minnesvärd är nog Oskar Källners Pancasila, om nyblivna kolonisatörer på planeten med samma namn. Efter So long been dreaming så kommer jag nog aldrig att se likadant på sf-berättelser om kolonisation av andra planeter, men det ligger inte på något sätt Källner i fatet. Tvärt om tycker jag att Källner på ett elegant sätt ställer frågor som den glansiga rymdåkar-sciencefiction-genren ibland glömmer: med vilken rätt koloniserar vi andra planeter? Och, om det finns liv där, kommer vi att kunna känna igen det? Förstå det?”

Här kan du läsa hela recensionen.