Month: February 2015

Allt började med ett inlägg i facebookforumet “Svenska sf- och fantasyfans.” Där fanns en länk till följande artikel, om märkliga moln av dam som verkar strömma upp från ytan på planeten Mars. Den som postade länken hade skämtsamt skrivit “The chances of anything of coming from Mars are a million to one…” och i första kommentaren hade någon omedelbart svarat “But still they come!”

Så fort jag läste texten så hörde jag musik i mitt inre. Bilder av de marsianska tripodarna från H. G. Wells Världarnas krig, dansade framför mina ögon. Fler textrader kom för mig. Plötsligt mindes jag. Som tonåring hade jag en mix-kassett med låtar från diverse SF-filmsoundtracks. Där fanns också de textrader som hade väckt till liv musiken i mitt huvud. En snabb sökning på nätet och jag kunde identifiera låten som Eve of War från Jeff Waynes War of the Worlds.

Jag läste Världarnas krig som ung tonåring. Redan flera år tidigare hade jag slukat allt som fanns att läsa av Jules Verne som var samtida med Wells. Jag minns att jag verkligen uppskattade dramat som Wells hade skapat, hur marsianerna anlände, snabbt slog ner det Brittiska imperiet och till slut ändå fick se sig besegrade, inte på grund av  människornas motstånd, utan då de inte tålde jordens bakterier. (Sorry för spoilern, men boken är över 100 år gammal. Så man får väl säga att preskiberingstiden har gått ut vid det här laget.) Jag gillade egentligen Jules Vernes böcker bättre, då jag upplevde att de hade en starkare vetenskaplig grund. Redan då gillade jag den hårdare delen av science fiction. Men det var ändå något i Wells vision som var grymt fascinerande, och jag älskade twisten på slutet med bakterierna.

Mer än tjugo år senare är kassettband ett minne blott. Idag har vi tjänster för musikstreaming. Det tar bara någon minut och jag har Jeff Waynes War of the Worlds i mina öron. Musiken är precis som jag minns den. Och det finns mer. Mycket mer. Historien bara fortsätter. I två timmar. Jag lyssnar, njuter och minns. Dramat, historierna, känslorna.

Det är som en musikal, fast i 1800-tals stil och med en nästan Lovecraftians skräckkänsla. Sångarna och textläsarna får ta ett steg tillbaka för det instrumentala som dominerar albumet. Rösterna blir ett komplement istället för fokus. Det är inte någon munter historia. Här finns död och förintelse, en ostoppbar fiende och slutet för civilisationen. Människorna dödas eller fördrivs och själva naturen tas över av den marsianska röda floran. Under resans gång finns plats för både filosofiska tankar, ensamhet och galenskap.

Jeff Wayne skapade plattan som ett konceptalbum 1978. Han hade flera av den tidens största skådespelare och musiker med i produktionen. Det blandas friskt med rock, orkester och disko. Personligen tycker jag att resultatet är helt fenomenalt. Kanske är det för att jag redan som barn lyssnade på Eve of War. Kanske är det helt enkelt för att albumet är så svinigt bra. Jag vet ärligt talat inte hur någon som aldrig hört musiken förut, och som kanske inte har samma relation till boken Världarnas krig,  skulle uppfatta den. Men för mig passar det som handen i handsken. Dessutom har albumet tydligt sålt i miljonexemplar och är till denna dag det 39:e mest sålda albumet i Storbrittanien. Så det måste finnas fler där ute med samma smak.

Det finns några andra versioner av albumet. Det finns en en nedkortad version av originalet, en remixversion från 2000 och en från moderniserad version “Next Generation” som släpptes 2012 med bl.a. Liam Neeson som textläsare. Personligen föredrar jag originalet. Det är något med 70-tals sounded och originalrösterna som berör mig mycket starkare än de senare versionerna. Men det där är självklart en personlig preferens.

Sammanfattningsvis är jag väldigt glad att ha återupptäckt denna musikskatt. Det gör mig sugen på att försöka hitta det där mixbandet. Det ligger säkert i någon låda på vinden. Jag undrar vilken mer musik som fanns på det.