Month: December 2015

Mellandagarna är sköna på så sätt att julen är avklarad, men det finns fortfarande tid kvar att vila innan vardagen sätter igång igen. Som brukligt är det också mellandagsrea på App Store så vad passar bättre än att sätta tänderna i lite spel som jag varit sugen på ett tag. Ett av de spel som plötsligt slumpas iväg för en tio-krona är det underbara Leo’s Fortune. Roligt nog är det tydligen svenskutvecklat, något jag insåg först på slutet då det dök upp massor av svenska namn, bland annat har fantastikförfattaren Andreas Roman stått för manus.

Det är ett fantastiskt hantverk som gått in i att skapa Leo’s Fortune. Man får följa den lilla östeuropeiska hårbollen Leo på jakt efter hans stulna guld. Det blir en resa genom mörka gruvor, ruinstäder och pirathamnar. Storyn är lite lagom trippig med grymma röstskådespelare som ger liv åt de små hårbollarna. Spelet är ganska lätt och man tar sig igenom det ganska snabbt, men det gör samtidigt inget då det är en så mysig erfarenhet och man lämnar spelet med en varm känsla i bröstet.

Det känns att det är ett kvalitetsspel, och då jag spelar det hela 18 månader efter att det släpptes så är också eventuella buggar sedan länge fixade. Grafiken är en fröjd för ögat, bandesignen är rolig och intressant och spännande nog är kontrollen väldigt tajt, vilket är lite oväntat för ett touch-skärmspel.

Leo’s Fortune rekommenderas å det högsta. För en tia, så här i juletid, så är det rena rama stölden. Köp en kopia och mys.

Det är många som ägnar november månad åt NaNoWriMo. Själv är jag ofta så pass trött av allt mörker att jag tar paus från skrivandet i just november och ägnar mig åt annat, som t.ex. datorspel. Jag var inne i App-Store på min iPad och såg ett nytt spel vid namn Beggars Ride som såg trevligt ut, gjorde ett spontanköp och hoppades att jag inte skulle bli besviken. Det blev jag verkligen inte. Snarare överträffade det alla mina förväntningar.

Plattformar som AppStore och den flora av spel som finns där påminner mig ofta om min barndom med C64:an och Amigan. Likheterna är många. Då, liksom nu fanns det en enorm flora av spel, där många inte var speciellt bra. Då, liksom nu, är många av dessa spel inte speciellt långa, utan kanske går att klara på en timme eller två, och det är okej. Det ger faktiskt en skön kontrast till de gigantiska AAA-spel som man ofta får till sin moderna konsol. Då, liksom nu, kan en liten studio, ibland bara bestående av en enda person, faktiskt skapa ett spel av riktigt hög kvalitet. Då, liksom nu, finns det vissa spel som har det där riktigt magiska känslan, de där guldkornen som ger den där extra spelupplevelsen. Beggars Ride är ett sådant guldkorn.

Spelet är väldigt putsat. Grafiken är på topp, styrningen sitter riktigt tajt (trots att det är touchskärm), musiken är skön i bakgrunden utan att ta över, och dessutom finns det en konstnärlig touch över alltsammans som jag verkligen uppskattar. Plattformandet blandas med ett väldigt snyggt invävt berättande, och tankar och insikter dyker upp på skärmen i ackompanjemang med olika plattformsutmaningar.

Spelet är ganska snällt. Det finns gott om checkpoints, så om man dör behöver man aldrig gå speciellt långt. Frustrationsnivån är väldigt låg. Spelet är tämligen lätt förutom mot slutet då de skruvar upp svårighetsnivån och bitvis skapar en riktig utmaning. Dessutom tycker jag att de har utnyttjat touchskärmens fördelar genom att skapa vissa krafter och pussel som fungerar perfekt med touchkontrollerna.

Beggars Ride är helt enkelt en skön upplevelse. Det är inte långt. Men det gör inget. Det är tillräckligt långt för att man ska kunna sjunka ner i det ordentligt, och det lämnar efter sig en mysig värme när det är klart.