I detta avsnitt går vi igenom de nyare tv-serier vi sett på stående Det både flippas och floppas, hyllas och kastas i sophinken. Oskar är begeistrad över The Expanse. Han säger till och med saker som “bästa rymdserien sedan Battlestar Galactica.” Kan det verkligen vara sant? Andreas har sett den nya säsongen av Arkiv-X. “Det är som om tiden står stilla”, säger han. Men är det något positivt eller negativt? Dessutom avhandlas Shadowhunters, Legends of tomorrow, Colony och The Shannara Chronicles.
Det som började som en rolig idé bland förlagen bakom fantastikportalen.se har nu blivit verklighet och innehåller grymma noveller som:
EMMA 2.0 – Anita Mederyd
MARINA – KG Johansson
TIDSÖGAT – Hans Olsson
DE VITA – Boel Bermann
SJUNG, KÄRA SYSTER – Marcus Olausson
EN HEMLIGHET I ÖKNEN DOLD – Lupina Ojala
IRRBLOSS – Linda Hallgren
OPPENHEIMER BLUES – Love Kölle
VÄSKAN – Ida Tellestedt
DE TOMMA – Alexandra Alexandersson
JORMUNGAND – Oskar Källner
Min egen novell Jormungand är en Lovecraftinspirerad novell i samma värld som min tidigare skräcknovell Mannerskiölds herrgård:
Lina har äntligen fått fast jobb men det blir inte som hon tänkt sig. Hennes arbetsrum är en klaustrofobisk skrubb i en kulvert under Flemingsberg, hennes chef en kvinna med ett blodtörstigt leende och röda naglar. Något rör sig i mörkret, en oljig närvaro, en tryckande ondska.
Men varför motarbetas hon av chefen? Vad hände egentligen hennes försvunna föregångare? Och vilka hemligheter döljer sig bakom kodordet Jormungand, världsätaren?
Så ta en titt på den samling om vilken Andreas Ljungström på tentakelmonster.se skriver: “En ren uppvisning i kreativitet och hantverksskicklighet. Lysande rakt igenom.”
Bortom portalen kan köpas från Adlibris, Bokus och inom kort från SF-bokhandeln.
Andra delen i vår Lovecraftspecial. Vi pratar om hur vi stötte på Lovecraft för första gången och fokuserar sedan på hans verk och person. Vad är det egentligen som lockar med hans mytologi, och kan han egentligen räknas till de stora mästarna? Till denna gång har vi sett dokumentären Fear of the Unknown och filmerna Re-animator (1985) och Cthulhu (2005).
Den 21:a mars släpptes en ny urban-fantasy-antologi med namnet Stadens väsen. Det lite roliga med den antologin är att de deltagande författarna fick i uppdrag att skriva om en specifik stad, så att antologin täcker hela landet från norr till syd. Själv bidrar jag med novellen Stockholms drottning, om cybernetiska drakar och punkiga minotaurer i en postapokalyptiskt version av vår huvudstad.
Bokens baksidestext:
Följ med på en vandring genom Sverige, från Malmö till Kiruna. Möt ett myller av varelser: troll, skogsrån, sjöjungfrur och andra väsen. Stadens väsen. De som lever bland oss utan att vi ser dem, men som är en del av vår historia. Elva författare tar läsaren med på hisnande äventyr och avslöjar magiska hemligheter.
Ur bokens förord, skrivet av Stefan Ekman:”… i sitt hjärta är urban fantasy det oseddas litteratur. Här får vi läsa om sådant vi inte tidigare har sett, har tillåtits se, eller har velat se. Novellerna som följer kommer att visa upp en del av detta främmande som skulle kunna finnas mitt ibland oss, och när ni har läst dem, kommer ni inte att se på Sveriges städer med samma ögon längre.”
Under 2015 fick förlagen bakom fantastikportalen.se en idé. Med så många förlag och författare, varför inte ge ut en antologi tillsammans? En samling som kunde visa på bredden inom svensk fantastik i allmänhet och hos fantastikportalen i synnerhet. Dessutom vore det ju väldigt kul att få visa upp lite nya talanger, så det utlystes också en novelltävling.
Det kom in massor av fantastiska bidrag och efter ett hårt juryarbete valdes följande tre vinnare: Anita Mederyd, Marcus Olausson och Alexandra Alexandersson. Nu har omslaget designats, inlagan satts och alltsammans skickats iväg till tryckeriet. Antologin släpps av mitt eget Fafner förlag på självaste skottdagen, den 29:e februari 2016.
Tondöda zombier, dunkla speglar, dränkta världar och en ondska bortom tid och rum. Fantastikportalen presenterar stolt elva noveller från några av Sveriges vassaste fantastikförfattare:
EMMA 2.0 – Anita Mederyd
MARINA – KG Johansson
TIDSÖGAT – Hans Olsson
DE VITA – Boel Bermann
SJUNG, KÄRA SYSTER – Marcus Olausson
EN HEMLIGHET I ÖKNEN DOLD – Lupina Ojala
IRRBLOSS – Linda Hallgren
OPPENHEIMER BLUES – Love Kölle
VÄSKAN – Ida Tellestedt
DE TOMMA – Alexandra Alexandersson
JORMUNGAND – Oskar Källner
“En ren uppvisning i kreativitet och hantverksskicklighet. Lysande rakt igenom.” – Andreas Ljungström, Tentakelmonster
Farfarsparadoxen är tillbaka! I vårsäsongens första avsnitt diskuterar vi den nya TV-fantasyserien The Shannara Chronicles. Är det bara tvålfagra ynglingar med perfekta ögonbryn eller finns det faktiskt roten till en riktigt bra fantasyserie här? Självklart kan vi inte hålla oss borta från en dos tentakelmonster och Andreas berättar om KG Johanssons bok Biotika.
Oskar håller på och läser den nästan överdrivet bombastiska rymdoperaserien Deathstalker, med ett dekadent ont imperium, en galen kejsarinna, enorma monster, märkliga aliens, onda AI:s och massor av svällande muskler och svärdskamp. Avsnittet avslutas med ett samtal om Star Wars VII: The Force Awakens, allt det bra, och det som kanske inte var riktigt lika bra.
I detta avsnitt pratar vi om HP Lovecrafts verk och person, om det inflytande som han har haft på populärkulturen och hur det kommer sig att Lovecraft lockar så många läsare just idag.
2015 var ett fantastiskt år med två boksläpp: Munins skärvor och Stormvinge. Roligt nog har båda böckerna fått många och fina recensioner och nu när året är slut har Munins skärvor dessutom hamnat på några årsbästa-listor.
Jonas Bengtsson, chefredaktör på barrikaden.se har utsett Munins skärvor till årets bästa bok:
“Oj, oj den här var svår… Men om jag ska välja en bok som är släppt 2015 får det bli Oskar Källners actionfyllda SF-novellsamling Munins skärvor. Wow, vilka scener som målas upp och vilket härligt användande av tech-prylar i de genomtänkta och spännande novellerna.”
Och Andreas Ljungström på tentakelmonster.se som utsett Munins skärvor till årets bästa novellsamling:
“Munins skärvor är en underbar novellsamling och Oskar lyckas verkligen locka fram mitt sanna nördjag med sina historier. Han är nämligen inte rädd för att slänga in rymdkryssare, underliga monster och hi-tech-grunkor i sina berättelser.”
Jag tackar och bockar allra ödmjukast. Det är en fantastisk känsla att veta att det man skrivit har nått fram till sina läsare på detta sätt. Roligt nog kommer det att släppas ytterligare en novellsamling under 2016. Titeln är ännu hemlig men den kommer att innehålla samma legering av science fiction. och skräcknoveller som Munins skärvor.
Nu i december så bör nära 300 ex av Munins skärvor ha anlänt till bibliotek runtomkring i Sverige. Munins skärvor har nämligen, roligt nog, fått litteraturstöd från kulturrådet.
Det känns väldigt bra. Munins skärvor är ett speciellt litet kärleksbarn. Det var första gången jag samlade mina noveller på ett enda ställe, och resultatet blev en lite egensinnig amalgam av science fiction- och skräck. Den fick en riktigt bra BTJ-recension, men sålde ändå inte i några stora upplagor till biblioteken.
Jag skickade in Munins skärvor till kulturrådets jurygrupp och hoppades, men förväntade mig absolut ingenting. När man tittar på deras kvalitetskrav så är det en del som ska till:
“Boken ska bedömas utifrån hantverksmässig kvalitet där hänsyn tas till korrekturläsning, språkbehandling, textkritisk granskning och tillförlitlighet i sak.
Vid bedömningen av utpräglad genrelitteratur, till exempel fantasy eller deckare krävs att de tänjer genrens gränser och tillför den något nytt av språklig, tematisk eller gestaltningsmässig art.”
Roligt nog så passerade Munins skärvor genom nålsögat. Juryn måste ha gillat den. Det är ytterligare ett bevis på att ett litet förlag kan ge ut kvalitetslitteratur, och det är fantastiskt att vi har ett kulturråd som ger möjlighet för det som är annorlunda att nå ut till Sveriges bibliotek och till läsarna.
Mellandagarna är sköna på så sätt att julen är avklarad, men det finns fortfarande tid kvar att vila innan vardagen sätter igång igen. Som brukligt är det också mellandagsrea på App Store så vad passar bättre än att sätta tänderna i lite spel som jag varit sugen på ett tag. Ett av de spel som plötsligt slumpas iväg för en tio-krona är det underbara Leo’s Fortune. Roligt nog är det tydligen svenskutvecklat, något jag insåg först på slutet då det dök upp massor av svenska namn, bland annat har fantastikförfattaren Andreas Roman stått för manus.
Det är ett fantastiskt hantverk som gått in i att skapa Leo’s Fortune. Man får följa den lilla östeuropeiska hårbollen Leo på jakt efter hans stulna guld. Det blir en resa genom mörka gruvor, ruinstäder och pirathamnar. Storyn är lite lagom trippig med grymma röstskådespelare som ger liv åt de små hårbollarna. Spelet är ganska lätt och man tar sig igenom det ganska snabbt, men det gör samtidigt inget då det är en så mysig erfarenhet och man lämnar spelet med en varm känsla i bröstet.
Det känns att det är ett kvalitetsspel, och då jag spelar det hela 18 månader efter att det släpptes så är också eventuella buggar sedan länge fixade. Grafiken är en fröjd för ögat, bandesignen är rolig och intressant och spännande nog är kontrollen väldigt tajt, vilket är lite oväntat för ett touch-skärmspel.
Leo’s Fortune rekommenderas å det högsta. För en tia, så här i juletid, så är det rena rama stölden. Köp en kopia och mys.
I veckan som gick nämndes Stormvinge i Uppsalatidningen. Känns som ett bra sätt att avsluta ett bra skrivår. Ni som bor i Uppsala, besök förresten gärna Läslusen, en väldigt mysig liten bokhandel på Drottninggatan.
Det är många som ägnar november månad åt NaNoWriMo. Själv är jag ofta så pass trött av allt mörker att jag tar paus från skrivandet i just november och ägnar mig åt annat, som t.ex. datorspel. Jag var inne i App-Store på min iPad och såg ett nytt spel vid namn Beggars Ride som såg trevligt ut, gjorde ett spontanköp och hoppades att jag inte skulle bli besviken. Det blev jag verkligen inte. Snarare överträffade det alla mina förväntningar.
Plattformar som AppStore och den flora av spel som finns där påminner mig ofta om min barndom med C64:an och Amigan. Likheterna är många. Då, liksom nu fanns det en enorm flora av spel, där många inte var speciellt bra. Då, liksom nu, är många av dessa spel inte speciellt långa, utan kanske går att klara på en timme eller två, och det är okej. Det ger faktiskt en skön kontrast till de gigantiska AAA-spel som man ofta får till sin moderna konsol. Då, liksom nu, kan en liten studio, ibland bara bestående av en enda person, faktiskt skapa ett spel av riktigt hög kvalitet. Då, liksom nu, finns det vissa spel som har det där riktigt magiska känslan, de där guldkornen som ger den där extra spelupplevelsen. Beggars Ride är ett sådant guldkorn.
Spelet är väldigt putsat. Grafiken är på topp, styrningen sitter riktigt tajt (trots att det är touchskärm), musiken är skön i bakgrunden utan att ta över, och dessutom finns det en konstnärlig touch över alltsammans som jag verkligen uppskattar. Plattformandet blandas med ett väldigt snyggt invävt berättande, och tankar och insikter dyker upp på skärmen i ackompanjemang med olika plattformsutmaningar.
Spelet är ganska snällt. Det finns gott om checkpoints, så om man dör behöver man aldrig gå speciellt långt. Frustrationsnivån är väldigt låg. Spelet är tämligen lätt förutom mot slutet då de skruvar upp svårighetsnivån och bitvis skapar en riktig utmaning. Dessutom tycker jag att de har utnyttjat touchskärmens fördelar genom att skapa vissa krafter och pussel som fungerar perfekt med touchkontrollerna.
Beggars Ride är helt enkelt en skön upplevelse. Det är inte långt. Men det gör inget. Det är tillräckligt långt för att man ska kunna sjunka ner i det ordentligt, och det lämnar efter sig en mysig värme när det är klart.
Det är fascinerande hur HP Lovecrafts gamla skräcknoveller bara fortsätter att växa i popularitet och inspirerar till nytt skapande. Just nu känns det dessutom som om det händer väldigt mycket på den svenska Lovecraftianska scenen. Stockholms Lovecraftfestival gick av stapeln förra helgen i Stockholms kulturhus med filmvisning, föredrag, internationella gäster samt släpp av ett antal nya svenska Lovecraftinspirerade serietidningar, bl.a. 1 000 Ögon: Cthulhu av Jonas Anderson och Daniel Thollin samt Professor Frans och Necronomicon i Upsala av Mohamed Omar och Rickard Fornstedt.
Jag har tidigare läst Mohamed Omars Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Det var en trevlig novell som utspelade sig i ett dimhöljt Upsala som balanserade mellan vårt vardagliga moderna Uppsala med kårsittningar, smarttelefoner och Stjärnornas krig, och ett mörkare mer gotiskt Upsala med blod, hemliga kulter och mörka hemligheter.Omar har även släppt Professor Frans och den siste Sturen, men den har jag tyvärr inte läst.
Professor Frans och Necronomicon i Upsala är ett nytt grepp. Istället för en vanlig novell så har Mohamed Omar slagit sig samman med tecknaren Rickard Fornstedt och skapat en serietidning. Det är i samma behändiga A5-format som det stulna gudahuvudet och ligger väl i handen. Professor frans och hans assistent Henning ger sig åter ut på jakt efter sanningen genom välbekanta Upsalamiljöer. Jag gillar verkligen hur de aktivt har använt kända och mindre kända ställen i Uppsala för att lokalt förankra allt som händer.
Jag kommer aldrig mer att kunna se på Ulleråkersområdet på samma sätt, nu när jag vet vad som döljer sig nere i mörkret.
Dialogerna är rappt skrivna och tecknarstilen är stundtals något barsk men fungerar väldigt väl för sitt syfte. Äventyret är härligt spaceigt med lovecraftianska krafter bortom tid och rum, galna sekter och interdimensionella rymdnazister. Slutet får mig att tro att det kommer en uppföljare, och det ser jag gärna. Skulle jag få önska något så skulle jag vilja ha ännu mer av det gotiska Upsala, ännu mer av de trånga gränderna, höga tornen och tjocka dimman. Det här var roligt och jag vill gärna läsa mer.
Det är dags att släppa en ny podcast. I somras när jag var på Swecon pratade jag lite med Jonas Wissting. Det visade sig att många av panelerna spelades in av dokumentärt syfte. Men jag tänkte att det vore kul om de kunde publiceras. Det sägs ju så mycket intressant på alla dessa paneler. Det vore väl synd om inte fler fick ta del av dem.
Jag och Jonas kontrollerade vilka avsnitt som fanns och sedan tog jag kontakt med samtliga paneldeltagare och frågade om det var okej att deras panel publicerades som podcast. Tack vare ett överväldigande positivt gensvar så är jag idag glad att kunna presentera en ny podcast på den svenska poddradiohimlen: SweconPoddar. Målet är att lägga ut så mycket material som möjligt från årets Swecon / Confuse i Linköping, men också från framtida och kanske dåtida kongresser.
Det är Farfarsparadoxens femtionde avsnitt! Och det firar vi med att köra igång vår Lovecraftspecial. I detta avsnitt intervjuar vi Anders Lundgren som är en drivande kraft bakom Stockholms Lovecraftfestival som går av stapeln nu till helgen i Kulturhuset. Där kommer det bland annat att bli release för inte mindre än tre nya svenska Lovecraftianska seriealbum, filmkväll, föredrag, högläsning och massor mer.
I detta avsnitt pratar vi om HP Lovecrafts verk och person, om det inflytande som han har haft på populärkulturen och hur det kommer sig att Lovecraft lockar så många läsare just idag.
I höstsäsongens andra avsnitt av Farfarsparadoxen avslöjar Andreas hur han åter vågade börja titta på skräck efter att ha varit en mespropp alldeles för länge. Det blir också mycket serietidningar, både fantasyserien Amulet av Kazu Kibuishi och skräckserien Spread. Merparten av avsnittet ägnar vi dock åt vår studiecirkel och diskuterar en av historiens största animefilmsklassiker: Akira från 1988.
