Category: Böcker

Igår kom jag tillbaka efter en vecka i Kina. Hela familjen var och hälsade på svägerskan som bor och pluggar i Beijing. Jag brukar alltid ha med en bok när jag reser, för flygplanstimmarna och för sena kvällar. Denna gång föll lotten på den sista delen i The Sharing Knife, betitlad Horizon.

Lois McMaster Bujold är en av mina favoritförfattare. Hon är hon något så intressant som en 60 årig tant som skriver scifi och fantasy. Hon är mest känd för den underbara serien om Miles Vorkosigan. För mig personligen är hon en stor inspiration. Hon förstår verkligen författandets hantverk. Jag har lärt mig mycket av att studera hennes teknik. Hon är en mästare på att skapa karaktärer man bryr sig om, placerade i storslagna och märkliga, men ändå trovärdiga universum. Sedan strukturerar hon alltid texten på ett fantastiskt sätt, med bra balans mellan aktion, humor och karaktärsutveckling.

Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig en känsla av besvikelse efter att ha avslutat Horizon. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att de två första böckerna var så otroligt bra, med ett högt tempo och sköna karaktärer, och Horizon når inte riktigt upp till deras nivå…

The Sharing Knife består av fyra böcker: Beguilement, Legacy, Passage och Horizon. Man får följa Fawn Bluefield en ung bondflicka som rymmer hemifrån då hon blivit olovligt gravid, och nu flyr hon problemen för att försöka skapa sig en ny framtid i stan. Men på vägen möter hon en patrull av Lakewalkers. De är ökända bland vanligt bondefolk som farliga och opålitliga nekromantiker, men egentligen är de soldater i ett hemligt mångtusenårigt krig mot en näst intill ostoppbar ras. Malice. En Malice är odödlig. De kan suga själva livskraften ur allt omkring dem och förslava sinnet hos människor. De förvränger djur till fruktansvärda monster. De går inte att förhandla eller resonera med, när de väl har vaknat ur jordens dunkel för de ett konstant krig mot allt levande. De måste dödas tidigt, helst innan de hinner vakna i mörkret. Det räcker med att en enda undkommer, för att allt ska vara förlorat, allt liv förintat.

Fawn blir kidnappad av en ung Malice och tagen till dess grotta för att den ska kunna tillgodogöra sig livskraften i hennes ofödda barn. Det är Dag, en gammal sliten Lakewalker, som kommer till hennes räddning, och de överlever, men får betala ett fruktansvärt pris. Helt oväntat är det också detta som binder dem samman, i en historia om fara, glädje, fördomar, samarbete och i slutändan kärlek så stark att den kan förflytta världar.

De två första böckerna är helt suveräna. Man gillar verkligen både den näpna, men väldigt pragmatiska och intelligenta Fawn och den äldre, råbarkade, men ändå gentlemannamässiga Dag. McMaster Bujold väver en hjärtevärmande kärlekshistoria i en fascinerande fantasyvärld. Det starkaste temat genom serien är detsamma som i Vorkosiganserien, nämligen det obönhörliga behovet av förändring för att möta framtidens utmaningar och det pris som förändring kräver hos människorna i dess mitt. På sätt och vis handlar alla hennes böcker om förändringens psykologi och dess sociologiska effekter.

Men förutom intressanta karaktärer, en hjärtevärmande kärlekshistoria och en otroligt cool odödlig ras av fiender så fastnade jag också för magisystemet. McMaster Bujold har nämligen lyckats med konststycket att uppfinna något så fräscht som ett nytt slags magisystem! Det är inte det lättaste inom fantasygenren. Visst har jag stött på varianter med liknande drag, men det är ändå mycket som skiljer och hon har så pass många unika idéer att jag gillar det från första stund.

Men varför då denna känsla av besvikelse? Efter de två första böckerna, som ju var helt suveräna, så slog hon plötsligt av på takten. De två sista är inte på något sett dåliga. De är bara lite långsamma. Det är för mycket prat, relationer, mer prat, diskussioner, mer prat, grubbel och funderingar, mer prat och till slut, efter kanske halva boken, lite handling. Hon tappar helt enkelt tempot. Och de sista Malicarna som de stöter på i Horizon plockas lite för enkelt för min smak. De känns inte lika livsfarliga längre. En ombalansering av den boken, där man minskade den första delens dialoger och utökade konflikten på slutet, gjorde den mycket mer desperat, skulle ge slutet en större känslomässig laddning. Nu blir det istället lite av antiklimax.

Ändå vill jag starkt rekommendera serien! Speciellt de två första böckerna, de är ju så underbart bra! Och antagligen kommer ni, precis som jag, att vilja veta hur det går, och läsa de två sista av bara farten.

Nu ser jag fram mot nästa bok i serien om Miles Vorkosigan.

Jag är en stor älskare av science fictionböcker. Egentligen gillar jag science fiction bättre än fantasy, för som genre har ofta scifi lättare att finna nya vägar och berätta nya historier än fantasy, som lättare faller i gamla standardiserade mönster. Dock tycker jag att fantasy har en annan allegorisk kraft och det är lättare att leka med symboler och arketyper. Så båda genrerna har sina styrkor och svagheter…  🙂  Men det var inte det jag skulle skriva om… 😉

Jag har i dagarna läst ut ”Old Mans War” av John Scalzi. Den är från 2004 och var Scalzis debutroman och början på hans författarkarriär. Nu har han publicerat fem böcker till, varav tre uppföljare till ”Old Mans War.”

Man får följa John Perry, en 75 årig gammal man från ett framtida USA. På sin 75 års dag gjorde han två saker, besökte sin döda frus grav, och gick med i armén. Jorden och alla hennes kolonier skyddas av CDF (=Colonial Defense Forces). De rekryterar inga unga till sin militär, de vill ha gamla människor, som levt några decennier och samlat på sig lite erfarenhet och emotionell mognad. Det ryktas att CDF, som har teknologi långt överlägsen jordens, har förmågan att göra sina rekryter unga igen. För även om de vill ha gamla sinnen, så är ju gamla skröpliga kroppar totalt värdelösa i de fruktansvärda strider som väntar.

Det kryllar av liv i galaxen. Det mesta är fientligt. Flera raser anser dessutom att människokött är en sällsynt fin delikatess. Det finns knappt inga beboliga planeter som inte redan är koloniserade av intelligenta varelser, och väldigt få raser är intresserade av diplomati eller samexistens. Så kampen är igång, att försvara det man har, och att erövra det man vill ha.

På framsidan av boken fanns det en liten reklamtext som löd: ”Though a lot of SF writers are more or less efficiently continuing the tradition of Robert A Heinlein, Scalzi’s astonishingly proficient first novel reads like en original work by the late grand master.” Det är helt sant. Under mina tidiga tonår fanns det tre scifi författare där jag läste allt jag kunde komma över: Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein. En av de starkaste upplevelserna kom från Heinleins ”Starship Troopers” eller ”Stjärnsoldat” som den hette i svensk översättning.

Scalzi lånar sannerligen mycket av Heinlein. Här har vi ett myller av rymdvarelser, stora rymdslag och brutala strider utförd med avancerad teknologi. Här finns rolig och rapp dialog, en hel del sex, en stark förbrödring bland soldaterna då de kämpar för mänskligheten mot universums olika monster, och en känsla, både av vemod inför krigens oändligt höga pris, betalat i blod, och av triumf när man vinner seger. Allt är väldigt Heinleinskt, speciellt sexet och triumfalismen.

Scalzi gör också ett bra jobb med den spekulativa teknologin, och de olika raserna. Men tyvärr ställs aldrig de stora frågorna. För här finns utrymme att diskutera vad det egentligen är att vara människa, och vad människan blir för en varelse i extrema situationer, Men det tas inte vara på ordentligt. På samma sätt är de flesta av karaktärerna ganska platta och lite intetsägande. Men fokus för berättelsen ligger inte där, utan i militärlivet. Det är en kul bok för lite avslappnad underhållning, men saknar några större djup. Men vem vet, detta var ju Scalzis första bok. Djupen kanske kommer i uppföljarna. Och jag är sugen på att läsa dem för att ta reda på vad som händer, och det är väl ett gott betyg.

Jag har precis läst ut Lamb av Christopher Moore. Jag fick boken rekommenderad av en vän och hade själv aldrig hört talas om författaren förut, men tydligen är han en storsäljande författare av humoristiska böcker i USA.

Lamb är något så pass intressant som en berättelse om vad som hände från det att Jesus föddes till dess att han blev korsfäst runt år trettio. Man får följa hela historien ur ögonen på Jesu barndomsvän Biff. Så glöm Matteus, Markus, Lukas och Johannes, nu är det ”Evangelium enligt Biff” som gäller. 🙂

När jag började läsa boken blev jag glatt överraskad över hur mycket Moore måste ha studerat tiden och kulturen, för han har ganska bra pejl på hur det judiska samhället antagligen såg ut runt år 0. Det var både här och där som jag log ett litet leende när han beskrev små kulturella detaljer som folk som inte studerat teologi inte brukar ha en aning om.

Hela boken är annars centrerad kring Jesus och Biff. Eller rättare sagt Joshua och Biff. För er som inte vet så är ”Jesus” den grekiska översättningen av det arameiska/hebreiska Joshua. Jesus hette alltså med största sannolikhet Joshua bar Joseph, (Josua son av Josef.) Biff är för övrigt en skönt oborstad karaktär, levnadsglad och väldigt ”street smart”, med ett ohämmat intresse för tjejer och sex. Detta ger upphov till en komisk spänning mellan honom och Joshua, då han är allt igenom god, och dessutom ganska naiv. Sedan har Joshua tyvärr fått veta av en ängel att han inte får ha sex, eftersom han är Messias Guds son! Detta komplicerar självklart saker och ting när en ny flicka från Magdala vid namn Magdalena (Maggie) flyttar in i grannskapet.

Tillsammans upptäcker Biff och Joshua vänskap, tjejer, sex och vad det innebär att växa upp och tvingas ta ansvar, inte bara för sina närmaste, utan som messias för hela mänskligheten. Biff är en sann vän och gör allt han kan för att stötta en från början osäker Joshua i hur han ska kunna bli en sann messias. En av de vackraste sakerna i boken är just den obegränsade kärlek som Biff visar Joshua ända från barndomen hela vägen fram till korset.

Mycket av boken tar plats långt borta i Asien. De reser österut i jakt på de tre vise männen (magi), Baltasar, Gaspar och Melkior. Joshua vill nämligen söka upp dem, för de kanske kan hjälpa honom att lära sig det han måste för att kunna bli messias. Detta följer ju den gamla klassiska myten om att Jesus skulle ha studerat sina läror i Indien eller någon annanstans. Detta är såklart nonsens då allt material för det han undervisade fanns i den miljö där han växte upp. (Där fanns förutom ett myller av olika judiska sekter och rabbiner även greker och romare, alla med sina kulter och trossystem.) Men resan skapar ju onekligen förutsättningar för en intressant historia. (Annars hade det blivit en mycket tunnare bok.) Och då resan görs med en sådan humor och berättarglädje så är det inte något man riktigt bryr sig om.

Resan går först till magikern (magi) Baltasar i nuvarande Afghanistan. Här byter boken genre från att ha varit en historisk satir till ren och skär fantasy, en genre den stannar i till dess de kommer tillbaka till Judéen igen. Efter Baltasar och en ruggig kamp mot en stor ödleliknande demon bär det vidare till Gaspar i Kina där de lär sig meditera, umgås med en Yeti och fightar Kung-Fu! Slutligen drar de ned till Melkior i Indien och hinner på vägen befria en massa barn från en blodtörstig Kalikult innan de (med en av Biff införskaffad Kama Sutra under armen) åter drar hemåt.

Väl tillbaka i Judéen börjar Jesu tjänstgöring så som man kan läsa om det i de vanliga evangelierna. Det är väldigt roligt att se hur Moore leker med bibeltexterna och använder dem ur nya och roliga perspektiv. Tyvärr är denna del väldigt kort. Det känns nästan som att han mot slutet insåg att sidorna började dra iväg och att det var bäst att avsluta så snabbt som möjligt. Boken känns alltså lite disproportionerlig i sin struktur. Dessutom kan alla sexskämten ibland bli osmakliga och lite tröttsamma. Men förutom dessa negativa bitar så var det en rolig och läsvärd upplevelse.