Category: GOTY 2010

Det finns självklart ett antal områden man skulle kunna ta gällande  årets trend. Men något som jag verkligen har tänkt på är hur många nya kvalitetsspel som släpps, som samtidigt är mycket små.

Årets trend: Det lilla spelets återkomst.

Under många år har spelen blivit allt större, allt fetare, fått allt större budget, växt sig till värsta mastodonterna. Ingen studio med självaktning vågade släppa något som inte haft en mångmiljonbudget.

I och med den nya digitala distributionen så är allt förändrats. Det finns gott om (mestadels nystartade) utvecklare som tar det lilla formatet på största allvar. Det märker man t.ex. genom den formliga uppsjö av kvalitetsspel som dimpt ner på Xbox Live Arcade i år. Limbo, Splosion man, Shadow Complex (ok, sent 2009, men ändå), Plants vs. Zombies, Super Meat Boy, Deathspank, etc. Men även på andra plattformar, inte minst hos Apple har de små spelen firat ständigt nya triumfer.

Det har gått så långt att vissa mer etablerade studios också satsar på det lilla. T.ex. Double Fine (som förra året släppte det underbara, men inte så väl mottagna Brutal Legend) har sagt att de i framtiden ska satsa på att släppa små spel, men släppa dem oftare. En bra taktik om man inte vill samla alla sina ägg i en korg.

För mig som växte upp på åttiotalet, då alla spel var av det mindre slaget, så är detta goda nyheter. Visst kan jag också uppskatta ett fläskigt mastodontspel. Men ibland vill man bara blåsa bubblor i Bubble Bobble.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets trend’: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Detta är det första inlägget i en serie som avser att kröna GOTY (Game of the Year) inom spelbloggosfären. Det är en ära att ha blivit inbjuden att delta, och jag vill redan så här i början av första inlägget tacka Spel-Malmer för idé och organisation.

Årets besvikelse.

Det har kommit ett flertal spel i år som inte nått upp till sin fulla potential. Men du jag älskar just bra berättande så är det ett spel som hamnar på första plats som en grundlig besvikelse. Ett av de mest hypade spelen på hela året, nämligen Halo: Reach.

Reach är en utmärkt FPS. Det är faktiskt väldigt underhållande. Men då jag spelat genom samtliga tidigare Halotitlar och där fått avnjuta episka historier med spännande karaktärer och plötsliga vändningar, så trodde jag ju att samma sak skulle gälla Reach. Och när man väl fick se teasertrailern så var man ju helt såld. Den var helt fantastisk i sitt emotionella anslag.

Kolla in trailern om du vill.

Hade spelet haft samma emotionella kraft som trailern hade det inte varit några problem. Men nu var spelets historia blek och utan drivkraft. Problemet låg framförallt i att hela historiens känslomässiga innehåll skulle kanaliseras genom sitt team av spartaner. Själv var man, i motsatts till Master Chief, bara en ansiktslös drönare. Då är det extra viktigt att karaktärerna och relationerna omkring än ger den där extra kicken som behövs för att motivera anslaget framåt. Men inget sådant fanns. Spartanerna dog den ena efter den andra. Det skulle föreställa hjältetragiska öden. Men jag brydde mig inte.

Så även om Reach som shooter är näst intill perfekt (vilket det borde vara vid det här laget) så är det ändå en oerhörd besvikelse. Det kunde ha varit så mycket mer. Anställ en riktig författare nästa gång!

Årets överraskning

Detta spel var lätt att välja. Det kom från ingenstans och fångade en enig spel- och kritikerkår. Jag talar så klart om Limbo. Det är egentligen bara en platformspusslare. Sådana har funnits tidigare. Det Limbo gjorde på ett sådant fenomenalt sätt var att fånga stämningen. Genom att bara använda olika nyanser av svart och grått skapade de en värld olikt något jag sett tidigare. De hade ingen spelmusik, utan arbetade istället med en otroligt kuslig ljudmiljö.

Det är det första spel på flera år som jag visat för min fru, och som hon blev sugen på att spela. Jag såg med stolthet på hur hon, som annars aldrig håller i en kontroll, med viss elegans knipsade av ben efter ben på den elaka spindeln med sin björnsax. Men bakom Limbos enkla kontrollschema och dess minimalistiska berättarstruktur dolde sig ett designmässigt mästerverk. För den som sökte fanns här lager på lager av mening.

Limbo är egentligen inget annat än ett retro-sidscrollande pusselspel. Men aldrig har det väl utförts så väl. Det är bara att gratulera danska Playdead och hoppas att de efter denna succé fortsätter att leverera nytänkande upplevelser.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets överraskning och besvikelse’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.