Jeff Waynes War of the Worlds – musiken i mitt inre.

Allt började med ett inlägg i facebookforumet “Svenska sf- och fantasyfans.” Där fanns en länk till följande artikel, om märkliga moln av dam som verkar strömma upp från ytan på planeten Mars. Den som postade länken hade skämtsamt skrivit “The chances of anything of coming from Mars are a million to one…” och i första kommentaren hade någon omedelbart svarat “But still they come!”

Klicka på bilden för att läsa artikeln om de märkliga dammolnen.

Så fort jag läste texten så hörde jag musik i mitt inre. Bilder av de marsianska tripodarna från H. G. Wells Världarnas krig, dansade framför mina ögon. Fler textrader kom för mig. Plötsligt mindes jag. Som tonåring hade jag en mix-kassett med låtar från diverse SF-filmsoundtracks. Där fanns också de textrader som hade väckt till liv musiken i mitt huvud. En snabb sökning på nätet och jag kunde identifiera låten som Eve of War från Jeff Waynes War of the Worlds.

Jag läste Världarnas krig som ung tonåring. Redan flera år tidigare hade jag slukat allt som fanns att läsa av Jules Verne som var samtida med Wells. Jag minns att jag verkligen uppskattade dramat som Wells hade skapat, hur marsianerna anlände, snabbt slog ner det Brittiska imperiet och till slut ändå fick se sig besegrade, inte på grund av  människornas motstånd, utan då de inte tålde jordens bakterier. (Sorry för spoilern, men boken är över 100 år gammal. Så man får väl säga att preskiberingstiden har gått ut vid det här laget.) Jag gillade egentligen Jules Vernes böcker bättre, då jag upplevde att de hade en starkare vetenskaplig grund. Redan då gillade jag den hårdare delen av science fiction. Men det var ändå något i Wells vision som var grymt fascinerande, och jag älskade twisten på slutet med bakterierna.

Martian tripod illustration från år 1906 i den franska utgåvan av H.G. Wells’ The War of the Worlds, av Henrrique Alves Corrêa.

Mer än tjugo år senare är kassettband ett minne blott. Idag har vi tjänster för musikstreaming. Det tar bara någon minut och jag har Jeff Waynes War of the Worlds i mina öron. Musiken är precis som jag minns den. Och det finns mer. Mycket mer. Historien bara fortsätter. I två timmar. Jag lyssnar, njuter och minns. Dramat, historierna, känslorna.

Det är som en musikal, fast i 1800-tals stil och med en nästan Lovecraftians skräckkänsla. Sångarna och textläsarna får ta ett steg tillbaka för det instrumentala som dominerar albumet. Rösterna blir ett komplement istället för fokus. Det är inte någon munter historia. Här finns död och förintelse, en ostoppbar fiende och slutet för civilisationen. Människorna dödas eller fördrivs och själva naturen tas över av den marsianska röda floran. Under resans gång finns plats för både filosofiska tankar, ensamhet och galenskap.

Bild från filmen War of the Worlds (2005) med Tom Cruise.

Jeff Wayne skapade plattan som ett konceptalbum 1978. Han hade flera av den tidens största skådespelare och musiker med i produktionen. Det blandas friskt med rock, orkester och disko. Personligen tycker jag att resultatet är helt fenomenalt. Kanske är det för att jag redan som barn lyssnade på Eve of War. Kanske är det helt enkelt för att albumet är så svinigt bra. Jag vet ärligt talat inte hur någon som aldrig hört musiken förut, och som kanske inte har samma relation till boken Världarnas krig,  skulle uppfatta den. Men för mig passar det som handen i handsken. Dessutom har albumet tydligt sålt i miljonexemplar och är till denna dag det 39:e mest sålda albumet i Storbrittanien. Så det måste finnas fler där ute med samma smak.

Det finns några andra versioner av albumet. Det finns en en nedkortad version av originalet, en remixversion från 2000 och en från moderniserad version “Next Generation” som släpptes 2012 med bl.a. Liam Neeson som textläsare. Personligen föredrar jag originalet. Det är något med 70-tals sounded och originalrösterna som berör mig mycket starkare än de senare versionerna. Men det där är självklart en personlig preferens.

Sammanfattningsvis är jag väldigt glad att ha återupptäckt denna musikskatt. Det gör mig sugen på att försöka hitta det där mixbandet. Det ligger säkert i någon låda på vinden. Jag undrar vilken mer musik som fanns på det.

 

Apocalyptica – Så här ska en mellanakt se ut!

Jag har i många år varit ett fan av apocalyptica, den finländska gruppen som spelar hårdrock med enbart cello och trummor. De är helt enkelt fantastiska, med grym tyngd och känsla.  Om ni undrar vad jag yrar om så klicka bara på videon nedan för att se en mellanakt de gjorde under ett idrottsevenemang i Finland. Mycket bättre än så här blir det inte.

Testar Podradio med Lucidity

Tänkte testa lite podradioteknik.

Inte så att jag ska dra igång någon Podradio just nu, men det är kul att veta vilka möjligheter som finns med WordPress.

Nedan kan ni lyssna till den en lite läskig version av den förtjusande vaggsången Byssan Lull. (Jag brukar sjunga den för vår lilla bebis.) Sången användes intressant nog av LucasArts i deras spel Lucidity. Lyssna och njut.

Play

Jecht i FFX – Bästa bossmusiken någonsin

Många är de bossar som jag klubbat i det ena spelet eller andra. Det finns vilda kamper etsat sig fast i minnet, och flera som det var på håret att man vann.

Det finns också väldigt mycket spelmusik där ute, och varje spelskapare med självaktning vill ju se till att just deras bossar har riktigt bra musik. För det finns få saker som skapar stämning ger den där episka känslan som riktigt bra bossmusik.

Men bland alla bossar jag nedkämpat finns det en som stannar i minnet. Det är (inte helt förvånande) slutbossen Jecht i Final Fantasy X. Hela spelet igenom har musiken varit ett äventyr av finstämda orkesterharmonier. Men så möter man till slut Jecht, och allt förändras.

(Jecht råkar för övrigt också vara far till huvudprotagonisten Tidus. Ett klassiskt grepp det där att låta far och sån mötas på motsatta sidor. Går tillbaka ända till de gamla grekerna.) smiley

Jecht faller ner i en avgrund,
och plötsligt, upp ur mörkret, kommer en enorm kloförsedd hand. Han är tillbaka, förvrängd och monstruös. Striden är igång. Och musiken, något helt nytt gentemot den stämning som tidigare byggts upp i spelet, passar bara helt perfekt.

Nedan är ett klipp med enbart musiken. Klicka på play, och njut. smiley

Om du vill se klippet från spelet, så klicka nedan (och spola fram till ca 5:40), men man får vrida upp volymen då musiken i klippet är uselt lågt.

Dr Horrible

Jag vet att jag inte direkt är först i världen att skriva om det här guldkornet. Dr Horribles Sing-Along-Blogg kom ut redan 2008, signerat mästaren Joss Whedon, men själv upptäckte jag den först i julas.

Enligt legenden började det under författarstrejken i Hollywood för två år sedan. Joss hade ingenting att göra, och gick och skissade på ett litet musikalprojekt. Han kopplade in sina bröder, Jed och Zack Whedon, (vilka namn föresten Josh, Jed och Zack. 😉  ) och drog med dem i projektet. Jed är nämligen kompositör och tillsammans skrev de ihop en helt fantastisk liten lågbudgetmusikal.

De hade inte mycket pengar, utan lånade ihop utrusning och finansierade det ur egen ficka. Sångerna spelade de in i en liten studio på Joss Whedons vind. När det kom till distributionen ville Joss testa något nytt, nämligen att släppa hela musikalen över Internet. Gratis! Den släpptes i tre delar, och när första delen kom var det så många som ville se att servrarna kraschade.

Men vad handlar då Dr Horrible om? Själv tycker jag att det är ett berättarstrukturellt mästerverk. Niel Patrick Harris (mest känd från How I met your mother), spelar Billy, en ung desillusionerad man, som ändå vill göra något för sin omvärld. Men han har insett att man aldrig kommer att komma någonstans om man spelar enligt reglerna, så han har sitt mörka alter ego, den fruktansvärda superskurken, Dr Horrible! 🙂

Han är dock olyckligt kär i Penny, spelad av Felicia Day (mest känd från sin sköna internetserie The Guild) som han brukar träffa i tvättstugan med jämna mellanrum. Annars drömmer Dr Horrible om att bli accepterad in i ”the evil leauge of evil.,” en grupp bestående av världens största superskurkar.

Men för varje superskurk finns det också en superhjälte. Captain Hammer, spelad av Nathan Fillion (mest känd som Malcolm Reynolds i en annan suverän Joss Whedon produktion: Firefly.) Han är en superhjälte med ett superego. Till skillnad från Billy som i grunden är en ganska schyst kille, så är Captain Hammer ett riktigt as. Han gör bara sina hjältedåd för att folk ska beundra honom och för att få kvinnor till sängkammaren.

Problemet blir när Dr Horrible av misstag utsätter sin älskade Penny för fara, och hon ve och fasa räddas av Captain Hammer! (Fast egentligen var det tvärt om.) Nu är striden ett faktum! För sin älskade Penny och för att kunna komma in i ”the evil league of evil” så måste han nu en gång för alla besegra Captain Hammer.

Det är fantastiskt kul att se en historia som vänder upp och ner på alla de klassiska ramarna om vem som är god och vem som är ond. Man sitter verkligen och hejar på Dr Horrible! Och allt ackompanjeras av lysande sång och musik, med låtar som verkligen sätter sig i hjärnan. Jag gick runt och trallade i veckor efteråt. “A mans, gotta do what a mans, gotta do…”

Och sedan har vi slutet. Jag ska inte säga något om det, för jag vill inte spoila. Men slutet är på snudd så nära briljant man kan komma i en sån här produktion. Det är så otroligt bra! Det gör hela musikalen oförglömlig.

Se Dr Horrible! Och se den gärna på DVD. Allt det sköna extramaterialet är värt det.

Föresten… Dr Horrible har vunnit en massa priser, bl.a. en Emmy. Här är ett litet roligt klipp från när Dr Horrible kapar hela Emmy-sändningen.  🙂

James Horner plagierar sig själv

Angående soundtracket till Avatar.

Är det någon mer än jag som kan höra tonerna av

James Horner – My Heart Will Go On – Love Theme From “Titanic”
i låten
James Horner – The bioluminescence of the night från Avatar?

Plagierar han sig självt!? Eller är detta helt enkelt ett antal toner som han som kompositör råkar gilla väldigt mycket?

Och hördes inte också visslingarna från det klassiska västerntemat i Clintans Den onde, den gode och den fule?
Ennio Morricone – (The Good, The Bad And The Ugly) (Main Title)