Continue reading »]]> Som jag tidigare berättat så var jag en av vinnarna i Mix Förlags och SF-bokhandelns stora Science Fiction novelltävling. Idag släpps min vinnarnovell Yi som ebok på Mix Förlag. Det känns så klart väldigt roligt!

Så här står det på baksidetexten:

Tusenfotingar stora som godståg, köttätande kackerlackor, träd med tänkande nervsystem – när Yi anlände till solsystemet växte ett nytt ekosystem fram på månen. Sedan anfölls jorden. 
Nu är tiden inne för människorna att slå tillbaka. En förtrupp skickas ut på ett livsfarligt uppdrag – kan de rädda mänskligheten, eller är det redan för sent? 
Oskar Källner, hederspristagaren i MIX förlags och SF-bokhandeln stora novelltävling, slukar dig med nya livsformer och framtida teknik i novellen Yi.

Novellen finns att köpa på adlibris, bokus och alla andra eboksförsäljare. (I alla fall de som använder sig av Elib som distributör.)

Continue reading »]]> Idag släpps Bländverk, en skräckantologi med 13 svenska författare. Det är Jonny Berg, mannen bakom skräckbloggen Swedish Zombie som samlat ihop historierna och agerat redaktör. Det är en stor bredd på författarna och historierna, men de har alla gemensamt att de vill beröra, underhålla och skrämma.

Det var väldigt roligt att bli tillfrågad om medverkan och än roligare att skriva historien. Eftersom det var Swedish Zombie som skulle ge ut den så tänkte jag att det vore kul att skriva just en zombiehistoria. Det hade jag aldrig gjort förut så det kändes som en rolig utmaning. Jag ville dock göra zombierna lite mer tillspetsade, lite mer personliga, så att deras eviga hunger, och det den representerar, kunde få fritt spelrum. Samtidigt är det mest av allt en historia om de levande, de som desperat kämpar för att överleva i en brutal och obarmhärtig värld. Därför blev “Byssan lull” inte så mycket en zombiestänkare fylld med vapen och blod, som det blev en berättelse om människorna vid världens slut, deras fruktan, deras rädslor och deras kärlek.

Antologin är GRATIS! och finns att ladda ner här i önskat eboksformat.

Continue reading »]]>
Då var det officiellt!

Jag har vunnit ett av fyra hederspris i Mix förlags och SF-bokhandelns Science Fiction novelltävling! Det innebär även att min novell Yi kommer att publiceras av Mix Förlag. Enligt MIX Förlags hemsida kom det in nästan 400 bidrag till tävlingen. Att i en sådan konkurrens få äran att vinna ett hederspris känns otroligt roligt och hedrande.

Stort Grattis också till KG Johansson som vann alltihop.

Vinnare:
KG Johansson med Innan himlen faller

Hederspristagare:
Oskar Källner med Yi
Jorun Modén med Socioterna
Kadi Viik med Biogruvan
Anders Åslund med Palimpsest.

Continue reading »]]>

För ett tag sedan höll jag på och läsa igenom ett manus som en författarkompis skrivit. Vid några tillfällen kommenterade jag texten med “Mer gestaltning! Mer show och mindre tell!” Bara för tydlighets skull frågade min kompis om jag kunde definiera ytterligare vad jag menade med det. Jag ska inte säga att jag är världsbäst på det här. Men utifrån min förståelse skrev jag ändå en liten guide.

Nu har jag beslutat mig för att lägga ut dessa tankar på bloggen. Vem vet. Kanske kan de vara till hjälp för någon mer.

Gestaltning eller “Show don´t tell” kan för mig handla om två saker.

Den första varianten är en mer övergripande formen av strukturering av narrativet. Jag tänker ofta på det som en fluga. När det händer något intressant och man vill visa en dramatisk scen så sitter flugan still på väggen och bara betraktar allt. Det är show. Texten blir alltså omedelbart väldigt detaljerad men även långsammare. När det inte händer något dramatiskt flyger flugan snabbt till nästa scen. Det är tell. Historien blir mer som en exposition, sammanfattad av författaren, och allt går mycket snabbare. Tanken är att man i en bra historia har en balans mellan show och tell så att historien löper på snabbt mellan scenerna och att scenerna i sig inte blir expositioner utan detaljerade observationer. Då får man ett fint flöde och läsaren blir varken uttråkad eller överbelastad.

Den andra sortens gestaltning (som på sätt och vis är en undergrupp till den första sorten) handlar om känslor och emotionella uttryck. Att istället för att skriva att någon är rädd (tell), så visar man fysiska tecken på att personen i fråga är rädd (show), precis som att texten skrevs av en fluga på väggen som bara observerade kroppsspråk, röstläge och agerande. Att istället för att berätta att det regnar förmedla känslan av regndroppar mot huden.

För att illustrera hittar jag på en scen och skriver den i två versioner, en med gestaltning och en utan. Först kommer scenen som den skulle se om jag verkligen tänker på gestaltningen medan jag skriver.

 v1.

Sandra sprang längs stranden så sanden stänkte. Bara månljuset guidade hennes fötter. Den gamle prästen flåsade tungt bakom henne men han höll fortfarande jämna steg.

“Kom igen nu!” skrek hon. “Maria kan inte ha hunnit långt med boken.” Men den gamle mannen svarade inte. Till hennes stora förvåning ökade han istället takten och nu var det Sandra som fick anstränga sig för att inte halka efter.

De kom över en sanddyn och framför dem låg det gamla stenröset. Enligt legenderna hade det rests av druider för oräkneliga tidsåldrar sedan. Bland de stora stenarna skymtade hon Marias blonda kalufs. Flickan satt på marken med Necronomicon uppslagen framför sig. Hennes finger rörde sig sakta över en av sidorna och munnen rörde sig som av sig självt.

“Sluta omedelbart!” röt prästen och kastade sig fram men snavade över sin långa rock och dök istället med huvudet före ner i sanden.

Sandra skulle just rycka boken från henne, men då tystnade flickan och tittade upp på henne med stora ögon. Hennes händer skakade och tårar rann nedför kinderna.

“Jag hade inget val”, sa hon. “Djupet kallade på mig. Jag måste svara.”

Sandra tittade snabbt på den uppslagna sidan och det knöt sig i magen. Det var en besvärjelse för att frammana, det var en kallelse till den sovande staden i djupen.

Den gamle prästen hade kommit på fötter och stod nu med blod rinnande nedför ansiktet och betraktade dem med brinnande ögon.

“Det här är ditt fel”, röt han och pekade ett knotigt finger mot Sandra. “Om du inte hade gett henne boken hade det här aldrig skett.”

Orden slog henne som en knytnäve i magen och hon skakade till, för hon visste att det var sant.

“Jag menade aldrig…” började hon.

Men det var för sent.

Ute i havet började vattnet att bubbla. Maria reste sig med ett litet skrik och Sandra la snabbt armarna beskyddande kring henne. Bubblorna blev allt större och enorma vågor välde in mot stranden med rasande hastighet. Så exploderade något enormt tentakelförsett upp genom ytan. Varelsen hade en kropp som en människa, stora läderaktiga vingar på ryggen och ett ansikte som en bläckfisk. En svärta mörkare än natten spred sig runt honom, som om han var ett svart hål där inget ljus kunde överleva.

Oavsiktligt släppte Sandra taget om Maria och tog ett steg bakåt, och sedan ytterligare ett, tills hon slog i en av de stora klipporna. Den grova stenen skar in i hennes rygg tycktes hålla henne fast i sitt grepp. En isande kyla spred sig längs ryggraden och frös alla tankar till is. Hela kroppen skakade och hjärtat bultade i öronen.

Men den gamle prästen däremot hade ställt sig högt uppe på en av sanddynerna. Han bytte ideligen tyngd från fot till fot, men kom på sig själv, ställde sig bredbent och hötte med näven mot odjuret i havet.

“Du har inget att hämta här, du vidunder från avgrunden. Återvänd omedelbart till därifrån du kom. För i mig finns någon som är större än mig själv, och jag kommer inte låta dig skada någon enda av dessa små.”
Hans ögon blixtrade, och för ett ögonblick tycktes han växa inför henne tills hans svarta prästkappa fyllde himmelen.

Sedan hördes ett långt, väsande skratt över vågorna. Ljudet tycktes släcka de sista av stjärnorna på himmelen och suga ut den sista värmen i Sandras kropp. Det skar genom märg och ben, hela vägen in i hennes själ. Maktlös sjönk hon ihop och grep sina egna ben i fosterställning. Skakande låg hon så vid stenens fot medan hennes tankar sakta slukades av mörkret.

Sedan kom enorma ord. Sandra förstod dem, fast de inte var på något språk hon någonsin hört, men de slog in i henne med hela det vilda havets samlade kraft.

“Tror du att du kan hindra mig?” Ytterligare ett skratt dånade genom natten. “Snickaren från Nasaret kan inte hjälpa dig nu. Kom till mig, så jag får dricka din själ.”

Prästen skrek till och tog ett ostadigt steg mot strandkanten. Sedan tog han ett till och snart var han på väg ut i vågorna.

Nej! tänkte Sandra. Han får inte! Hon tvingade sig att släppa taget om sina egna ben och drog in luft med pipande lungor. Kanske finns det något i boken! Något som kan sända honom tillbaka till djupen igen. Hon måste försöka.

Hon såg sig omkring. Maria låg på marken bredvid boken och stirrade upp mot natthimlen med oseende ögon. Hennes mun rörde sig som i trans.

Jag måste! tänkte hon och drog sig upp på fötter. Hon tog ett djupt andetag och knöt nävarna. Hon tog några stapplande steg fram till boken och betraktade besvärjelsen som Maria hade läst. Det var svårt att samla tankarna, mörkret ville hela tiden sluka dem. Men hon satte sig på knä och studerade orden noggrant. Det fanns inget som kunde hjälpa på den sidan. Hon vände blad och ryckte till. Hon kände igen den där besvärjelsen, eller i alla fall delar av den. Nu din onda djävul ska du få! tänkte hon och började muttra de hemliga orden.

Nu tar vi den andra versionen av scenen. I denna tar jag bort all känslomässig gestaltning och ersätter show med tell.

 v2.

Sandra sprang längs stranden så sanden stänkte. Bara månljuset guidade hennes fötter. Den gamle prästen sprang trött bakom henne men höll fortfarande jämna steg.

“Kom igen nu!” skrek hon. “Maria kan inte ha hunnit långt med boken.”

Men den gamle mannen svarade inte. Till hennes stora förvåning ökade han istället takten och nu var det Sandra som fick anstränga sig för att inte halka efter.

De kom över en sanddyn och framför dem låg det gamla stenröset. Enligt legenderna hade det rests av druider för oräkneliga tidsåldrar sedan. Bland de stora stenarna skymtade hon Marias blonda kalufs. Flickan satt på marken med Necronomicon uppslagen framför sig. Hon läste från en sida som i trans.

“Sluta omedelbart!” sa prästen och kastade sig fram men snavade över sin långa rock och dök istället med huvudet före ner i sanden.

Sandra skulle just rycka boken från henne, men då tystnade flickan och tittade upp på henne med ett ansikte fyllt av sorg.

“Jag hade inget val”, sa hon. “Djupet kallade på mig. Jag måste svara.”

Sandra tittade snabbt på den uppslagna sidan och kände oron stiga. Det var en besvärjelse för att frammana, det var en kallelse till den sovande staden i djupen.

Den gamle prästen hade kommit på fötter och stod nu med blod rinnande nedför ansiktet och betraktade dem argt.
“Det här är ditt fel”, sa han till Sandra. “Om du inte hade gett henne boken hade det här aldrig skett.”

Orden gav henne oerhört dåligt samvete, för hon visste att det var sant.

“Jag menade aldrig…” började hon.

Men det var för sent.

Ute i havet började vattnet att bubbla. Maria reste sig, tydligen livrädd och Sandra la snabbt armarna beskyddande kring henne. Bubblorna blev allt större och enorma vågor välde in mot stranden med rasande hastighet. Så exploderade något enormt tentakelförsett upp genom ytan. Varelsen hade en kropp som en människa, stora läderaktiga vingar på ryggen och ett ansikte som en bläckfisk. En svärta mörkare än natten spred sig runt honom, som om han var ett svart hål där inget ljus kunde överleva.

Sandra blev så rädd att hon släppte taget om Maria och tog ett steg bakåt, och sedan ytterligare ett, tills hon slog i en av de stora klipporna. Den grova stenen skar in i hennes rygg. Skräcken stegrade sig allt högre för varje sekund.

Men den gamle prästen däremot hade ställt sig högt uppe på en av sanddynerna. Han verkade först lite orolig, men ställde sig sedan med en oväntad självsäkerhet och skrek åt odjuret i havet.

“Du har inget att hämta här, du vidunder från avgrunden. Återvänd omedelbart till därifrån du kom. För i mig finns någon som är större än mig själv, och jag kommer inte låta dig skada någon enda av dessa små.”
Han verkade märkligt nog arg, och såg både stor och stark ut där han stod på sanddynen.

Sedan hördes ett läskigt skratt över vågorna. Ljudet fick Sandra att nå nivåer av rädsla som hon tidigare inte trodde var möjligt. Maktlös sjönk hon ihop och grep sina egna ben i fosterställning.

Sedan talade odjuret. Sandra förstod orden, fast de inte var på något språk hon någonsin hört, men de gjorde att hon skakade av skräck.

“Tror du att du kan hindra mig?” Ytterligare ett skratt dånade genom natten. “Snickaren från Nasaret kan inte hjälpa dig nu. Kom till mig, så jag får dricka din själ.”

Prästen blev plötsligt rädd, och mot sin vilja tog han ett steg mot strandkanten. Sedan tog han ett till och snart var han på väg ut i vågorna.

Nej! tänkte Sandra. Han får inte! Hon tvingade sig att släppa taget om sina egna ben. Kanske finns det något i boken! Något som kan sända honom tillbaka till djupen igen. Hon måste försöka.

Hon såg sig omkring. Maria låg på marken bredvid boken och stirrade upp mot natthimlen med oseende ögon. Hennes mun rörde sig som i trans.

Jag måste! tänkte hon och drog sig upp på fötter. Hon samlade all beslutsamhet hon hade. Hon tog sig fram till boken och betraktade besvärjelsen som Maria hade läst. Det var svårt att samla tankarna. Men hon satte sig på knä och studerade orden noggrant. Det fanns inget som kunde hjälpa på den sidan. Hon vände blad och blev överraskad. Hon kände igen den där besvärjelsen, eller i alla fall delar av den. Nu din onda djävul ska du få! tänkte hon och började läsa de hemliga orden.

Hoppas det är till hjälp för någon. Vad har du annars för tankar kring gestaltning? Kommentera gärna om dina erfarenheter och tips.

Continue reading »]]>

Under senaste månaden har det roligt nog kommit ett större antal nya recensioner på mina böcker. Alltid lika hjärtevärmande att så många har läst och uppskattat det man skrivit..

Om Vägen till Stjärnorna

“Detta var kanonkul! Jag vill verkligen läsa mer om det postapokalyptiska Sverige så som det hanteras av Oskar. Jag garvar högt åt en del av fraktionerna och hur de uppstod (nej nej, inga hintar, du får läsa själv) … Skriv skriv skriv, Oskar. Jag vill läsa mer om överlevarna!”
- Siv på (inte så) Anonyma Biblioholister

“Vägen till stjärnorna är handlingsdriven urban fantasy med fokus på äventyr och förvecklingar. En njutbar anrättning kryddad med dystopi. … Om du är sugen på strapatser i Stockholms tunnelbana i en tid då det mesta gått snett, har du så att säga hamnat rätt.”
- Jonny på Swedish Zombie

“Browsade igår iTunes Store efter något bra att läsa och vad hittar man då? Jo, den här grymma boken(novellen) som jag aldrig hört talas om innan. Läste utdraget. Köpte boken. Läste. Bäst.”
- Lovisa på IReadNSee
 

Om Skogens Hjärta

“Det är helt underbart att se hur Källner vävt in nordisk mytologi ihop med sina egna fantasier i boken. Han är riktigt duktig på det och det är helt omöjligt att inte tycka om berättelsen. Nästan så att man vill äta upp den, faktiskt.”
- Liv på En plats i bokhyllan
 

Om Drakhornet

“Medan historien rullar ut sig hamnar han i olika äventyrligheter som inbegriper bland annat troll, lyktgubbar, dryader och najader. Källner ser noga till att aldrig sakta ned på tempot. Dramat är humoristiskt och ödesmättat. Dessutom är det en fin skildring av vänskap och ungdomlig kärlek …  en kul och spännande inledning till Nornornas vävnad.”
- Jonny på Swedish Zombie

“Drakhornet är en mycket spännande berättelsen och självklart kommer jag att kasta mig över del två, Skogens hjärta.”
- Emma på Det mörka tornet

“Oskar har skapat en helt egen spännande fantasyvärld i en lämplig miljö där troll och mystiska övernaturliga krafter existerar. Boken har ett växlande tempo och går bra att läsa bara för nöjes skull men har också en djupare sida. Trovärdiga och intressanta karaktärer finns det gott om. Slutet av boken är oerhört rafflande och jag ser verkligen fram emot att få läsa och se vad som händer i bok nummer 2 i serien Nornornas vävnad!”
- Alba på Boklyckan

Continue reading »]]>

Gästbloggade i veckan hos Barnboksnätet.

Första inlägget handlade om min uppväxt. Hur jag genom Tolkien upptäckte fantasyns eviga världar och genom Asimov, Clarke och Heinlein blev förälskad i Science Fictions oändliga möjligheter.

Andra inlägget handlade om identitet, Hjältens resa, Harry Potter och fadersmord.

Man kan nog säga att båda inläggen sammanfattar en del av mina tankar kring de spekulativa genrerna och hur oerhört viktiga jag anser de vara.

Continue reading »]]>  

Cloud Atlas

Det kom ganska gott om scifi-film under 2012, något som så klart är mycket roligt. Men tyvärr visade det sig att det var ganska många filmer som hade mycket yta och lite substans. (Battleship, Total Recall, Prometheus, MiB3.)

När nu nyåret närmar sig känns det därför helt rätt med ett inlägg som ser fram mot 2013. Det ser ut att bli ett riktigt fint scifiår! Ärligt talat kan jag inte minnas senast det fanns så mycket intressant att se fram emot! Förhoppningsvis lyckas de även att fylla alla snygga effekter med intressant innehåll.

Låt mig också poängtera att för listan nedan används termen “scifi-filmer” lite slarvigt. I listan har jag även stoppat in superhjältefilmer och zombiefilmer som kanske egentligen skulle hamna i sina egna kategorier, men jag orkade inte skriva ett inlägg till bara för dem.

Cloud Atlas

Något så intressant som en bokadaption av David Mitchell’s prisvinnande bok med samma namn. En historia som utspelar sig både i dåtid, nutid och framtid och där de beslut och karaktärer man träffar i en tidsepok påverkar de andra. En scifirulle med ett visst intellektuellt tuggmotstånd? Det händer inte allt för ofta. Låter mycket spännande.

The Host

Efter vampyrer kommer utomjordingar. Twilightfilmerna är på upphällningen och vad kan då vara bättre än att filmatisera nästa bokserie av Stephanie Meyers? Det verkar följa ett ganska klassiskt bodysnatchertema, där elaka aliens tar över människornas kroppar, något man sett ett dussin gånger förut. Men vem vet. Det kanske faktiskt kan bli bra.

Robocop

Vår egen Joel Kinnaman har fått ansvaret att axla rollen som Robocop i en reboot av klassikern från 1987. Ska bli intressant att se om de lyckas göra filmen politiskt och kulturellt relevant, eftersom originalet på väldigt många sätt känns som en klassisk 80-talsrulle. I värsta fall blir det ytterligare en reboot med snygg yta men utan djup (som t.ex. årets Total Recall.) Men den som väntar får se. Kinnaman är i alla fall en bra skådis, så om manus håller så finns det ändå förhoppningar.

Catching Fire

Uppföljaren till årets stora hit Hungerspelen. Jag såg Hungerspelen på bio och blev positivt överraskad. All hype hade gått mig totalt förbi och jag såg filmen med ganska låga förväntningar. Visst påminde den mycket om Battle Royal, eller t.o.m. 80-tals klassikern med Arnold i huvudrollen, The Running Man. Men det gjorde inte så mycket. Det var ett nytt fräscht grepp och det ska bli intressant att se hur serien utvecklar sig.

Star Trek Into Darkness

Den nya Star Trek filmen som följer upp J J Abrams reboot av hela franchiset. Det verkar mörkt, skitigt och kommer garanterat att innehålla väldiga mängder lenseflares. Dessutom är det ju den underbara Benedict Cumberbatch som ska spela ondingen. (Kan det vara Kahn) Personligen gillar jag verkligen den mörkare riktningen som Abrams har tagit det hela. Missförstå mig rätt. Jag är en stor fan av gamla klassiska Star Trek, men det var på tiden att någon tog denna perfekta, utopiska framtid och körde över den med en ångvält.

Elysium

Regisseras av Neill Blomkamp som 2009 gav oss den helt lysande District 9. Det som särskilde den filmen från resten var ett smart manus, riktigt snygg klippning och en social patos. (Sedan hade den snygga specialeffekter också, men det är inte längre något unikt.)

I Elysium verkar Blomkamp åter arbeta med att skildra den lilla människan i det stora systemet. Året är 2159 och jorden är hopplöst överbefolkad. De rikaste flyr upp till en rymdstation som ligger i omloppsbana kring jorden, där de kan fortsätta leva sina lyxliv. Matt Damon spelar en gammal fängelsekund som plötsligt dras in i en konspiration som kan sätta hela världens maktbalans ur spel. Kan bli hur bra som helst.

After Earth

Detta är nästa film av M Night Shyamalan. Denna man som har gjort så lysande filmer som Sjätte sinnet och Unbreakable har under de senaste åren knappt lyckats med någonting han företagit sig. Historien handlar om två astronauter, spelade av Will and Jaden Smith, som kraschar på en vild och främmande planet. Pappa Will skadades i krashen, och nu är det upp till Jaden att hitta den där nödsändaren och aktivera den så att de kan bli räddade. Problemet är bara att han måste ta sig genom flera mil av vildmark för att komma dit. Med Shyamalan vid rodret och Smith i huvudrollen så kan det här bli precis hur som helst. Det kan bli kanon så väl som fullständig kalkon.

Pacific Rim

Guillermo del Toro gav tillbaka The Hobbit till Peter Jackson och ägnade sig istället åt Pacific Rim. Det är något så roligt som en jättemonsterrulle, typ i samma anda som gamla hederliga Godzilla, men med en helt enorm budget bakom sig.

Slemma megamonsters väller ut genom en interdimensionell spricka på stilla havets botten. De hotar att döda allt liv på planeten. Människorna böcker då enorma robotar för att med knytnävsslag av rostfritt stål förpassa monstren tillbaka till sin egen dimension.

Personligen hade jag nog bara avfyrat några missiler (eller torpeder). Men strunt i realismen! Det här är ju så roligt man kan ha det i biosalongen. Jätterobotar som brottas med jättemonster! Kan det bli roligare?

The Worlds End

Jag fullständigt älskade Edgar Wright’s Shaun of the Dead. Enligt min mening en av de bästa zombierullarna någonsin. Nu är han på gång igen, denna gång med någon slags apokalyps. Vad exakt det är vet jag inte. Inte heller hittade jag något trailer, men väl en liten intervju med nämnda Edgar Wright. Jag har egentligen ingen aning om vad filmen har tänkt handla om, förutom jordens undergång, men någonstans litar jag på att Edgar Wright kommer att hitta rätt.

Enders Game

Det är nu väldigt många år sedan jag läste boken av Orson Scott Card. Det är i mitt tycke en klassiker som jag fortfarande håller högt i mitt minne. Den handlar om barngeniet Andrew “Ender” Wiggins som rekryteras av rymdflottan för att tränas med andra extremt intelligenta barn för att bli framtidens härförare och strateger i mänsklighetens interstellära krig mot “insekterna.”

Dock har filmatiseringen låtit vänta på sig och kanske var det lika bra eftersom det krävs kanske maffiga specialeffekter för att matcha boken. Nu är bara förhoppningen att de dessutom lyckas med manus och skådespeleri. En film jag hoppas mycket på och ser fram emot.

Oblivion

För 60 år sedan anföll rymdvarelserna. I det brutala krig som följde vann till slut mänskligheten, men till ett högt pris. Jorden var ödelagd. Tom Cruise spelar en tekniker vars uppdrag det är att resa runt på jorden och serva det gamla försvarssystemet. Plötsligt träffar han en kvinna med hemligheter och inser att det fortfarande bor folk på jorden. Deras ledare spelad av Morgan Freeman verkar bära på ytterligare hemligheter och frågan är vad det var som egentligen hände för 60 år sedan. Verkar kunna bli riktigt bra.

The Prototype

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den här. Den handlar om en militär android som flyr från laboratoriet och blir jagad av soldater. Det kan bli hur bra som helst med ett samtal om människa och maskin, och den flytande(?) gränsen däremellan. Eller så blir det bara en standardiserad scifiaktionrulle utan någon som helst tyngd. Vi får väl se.

Robot & Frank

En tjänstrobot och en pensionerad inbrottstjuv. En intrig som upplagd för så väl humor som spänning. Ser lovande ut.

Gravity

Handlar om två astronauter (George Clooney och Sandra Bullock) som överlever när deras rymdstation kollapsar. Nu måste de bara försöka hitta en väg att ta sig ner levande på jorden också. Regisserad av Alfonso Cuarón’s som gjorde den lysande adaptationen of PD James’ roman Children Of Men. Kan bli riktigt bra.

Iron Man 3

Tja.. Vad ska man säga. Jag älskade Iron Man 1, och tvåan, och Avengers. Och trailern för trean ser trevlig ut. Jummie!

Man of Steel

Ännu en ny Stålmannenfilm. Och intressant nog verkar de denna gång göra honom lite mer mänsklig. Ett problem jag haft som vuxen med stålmannen är hans totala perfektion. Det gör honom allvarligt talat till en ganska tråkig karaktär. Men här ser det mer nyanserat och spännande ut. Något att se fram emot.

The Europa Report

Handlar om astronauter som letar efter liv på Jupiters måne Europa. Dessutom med vår egen Michael Nyqvist!

World War Z

Så ska den hyllade boken bli film. De har dock (som väntat) tvingats skriva om den ganska radikalt. Boken är baserad på olika småberättelser från olika människor från hela jorden som berättar hur de överlevde zombieapokalypsen. Filmen verkar smalna av det perspektivet betydligt och återigen sätta fokus på USA. Brad Pitt i huvudrollen… Kan bli bra… kan bli dåligt. Vi får vänta och se.

Continue reading »]]>
LostWinds släpptes först som nedladdningsbart spel till Wii. Den version som jag körde var dock till iPad. Det är ett sött litet äventyr med gravitationspussel och monsterbekämpning på schemat.

Man styr en liten pojke (som jag glömt vad han heter för det var inte viktigt) på jakt efter fyra kistor. Dessa kistor innehåller delar av en god kraft som måste sättas samman för att bekämpa den stora ondskan. Upplägget är alltså extremt, extremt klassiskt.

Istället är det spelmekaniken som gör denna titel unik. Som spelare har du nämligen kontroll över vinden, och genom att dra ditt finger över skärmen kan du få blad och växter att gunga eller lyfta den lille pojken över diverse hinder. Allt som spelet fortskrider får man nya vindkrafter och kan ta sig ann nya banor och utmaningar.

Problemet är att det känns inte riktigt som att spelmakarna har utnyttjat vindkrafterna ordentligt. Visst är spelet sött, och det bjuder på en del intressant problemlösande. Men det känns också lite obalanserat och skulle behövt en omgång till av bandesignsarbete på ett mycket tidigare stadium för att egentligen kännas speciellt spännande eller utmanande.

Jag har sett att tvåan finns ute nu för köp i App-Store. Men jag tror tyvärr att det får räcka för mig.

Continue reading »]]>

World of Goo släpptes ursprungligen till Wii. Jag har inte spelat det på den konsolen. Men låt mig bara säga att det är något av det bästa jag lirat i år, och det på iPad.

Spelet är i grunden något så vanligt som en fysikpusslare. Ditt jobb är att få en massa små lerkulor att ta sig från en plats på skärmen till avloppshålet som är någon annanstans. Detta är klassisk spelmekanik ända sedan Lemmings dagar. Det roliga här är att du kan bygga alla möjliga spännande strukturer med dina lerkulor, och ju längre du kommer ju knasigare varianter av kulor får du.

Det är inte bara själva spelmekaniken som briljerar i detta spel. Det samma gäller den grafiska designen, bandesignen och den övergripande, extremt nördiga och roande humorn. Det börjar knasigt och blir bara knasigare. Till slut får man nästan en direkt surrealistisk känsla. Samtidigt slutar spelat aldrig med att vara utmanande. Några av de sista banorna är extremt kluriga.

Detta spel är dessutom perfekt till iPad och dess touchkontroll. Vissa spel känns det som att man måste försöka trycka in kontrollerna. Andra faller det sig helt naturligt för. World of Goo tillhör den senare kategorin.

Continue reading »]]>

En kompis visade mig Infinity Blade på sin iPhone. Det var grymt snyggt och jag blev sugen på att testa. Så när jag väl skaffat mig en iPad så var det ett av de första spelen som jag tog ner. Det ångrar jag inte. För trots vissa ganska stora begränsningar är det ett riktigt bra spel.

Infinity Blade är en slags RPG-slasher där man ger sig in i en stor borg för att döda “gudakonungen.” På vägen möter man alla slags monster, jättare och riddare som man får nedkämpa i enskild envig. Det är med andra ord en ganska klassisk setting.

Det som gör IB speciellt är inte historien eller ens grafiken (som stundtals är brutalt snygg). Det som gör IB så grymt kul att spela är dess följsamma och ganska djupa spelsystem. Visst kan man överleva sig igenom spelet  med några grundläggande manövrar, som att blocka och slå. Men vill man verkligen briljera kan man göra det genom att tajma duckningar och pareringar med kontraslag.

Man bör dock vara medveten om att spelet är väldigt kort. Man tar sig lätt igenom slottet och fram till gudakonungen på några minuter. Det är alltså inte så mycket att utforska. Inte heller kan man gå omkring fritt, utan man vandrar mellan vissa förutvalda positioner.

I början får man storspö av gudakonungen varje gång man kommer dit. Men för varje gång man dör så hoppar spelet fram 20 år och en ny parvel kommer gående och utbrister “Fader jag ska hämnas dig” Med andra ord har alla dessa stackars riddare som går och dör skaffat en bebis precis innan, som sedan kommer och tar vid där farsgubben misslyckades. Sonen får ärva faderns alla pengar, rustning och vapen. Så i princip är det som att styra samma gubbe om och om igen medan man levlar upp och köper ny coolare utrusning.

Gudakonungen är på lvl 50, och jag hade nog väntat mig att behöva levla en hel del innan jag kom upp i nivå nog för att slå honom. Men redan på lvl 17 hände något spännande. Jag hade köpt en del ny riktigt bra utrustning och plötsligt hade jag faktiskt en chans. Efter en lång och stenhård duel lyckades jag till slut besegra honom och vinna spelet. Efter en lite outro var jag dock tillbaka där jag startade…

Då gick jag ut på internet och insåg att jag bara hade besegrat honom i sin första skepnad. Det går att levla upp ytterligare och besegra honom om och om igen. Dessutom fanns det några bossar i slottets källare med extremt höga levels om man ville ha lite ytterligare utmaning.

Men då la jag ner spelet. Visserligen är det kul att gå runt och duellera. Men jag har andra spel att spela och ganska lite tid. Jag har inte ork att gå runt och grinda i det där lilla slottet bara för att eventuellt klå en boss till. Det fick vara.

Infinity Blade är ett riktigt bra spel. Men samtidigt är det bra om man är medveten om att det är extremt repetitivt. Om tanken att besegra samma best om och om igen inte känns så lockande, trots ett bra stridssystem, så ska du nog låta bli det här spelet.

Continue reading »]]>

Ett “peka och klicka”-äventyr till iPad baserat på zombieserietidningarna The Walking Dead? Ärligt talat var jag lite skeptisk. Jag hade inte hört så mycket positivt tidigare om Tell Tale Games, som gav ut det. Men en kompis till mig rekommenderade det starkt, så jag var tvungen att testa.

Jag är väldigt glad att jag gav spelet en chans. Det är helt suveränt bra. Vad gäller peka-klicka-aspekten så är det väldigt uppdaterat jämfört med de gamla klassikerna på 90-talet. Och tur är väl det. Missförstå mig inte. Jag älskade alla de där gamla spelen från Sierra och LucasArts, men samtidigt är det inte en spelmekanik som fungerar så bra idag.

Walking Dead lyckas med konststycket att kännas väldigt intensivt fast det är ett klick-spel. Det är imponerande. Det är också ett spel där dina val aldrig är speciellt enkla. De är aldrig svarta eller vita, utan existerar i en konstant gråzon vilket gör allt så mycket intressantare. Det är välskrivna karaktärer och röstskådisarna gör ett bra jobb.

Detta är bara första delen av fem, så jag ser fram mot att spela resten i serien. Jag har hört att det dessutom ska komma en “säsong två” så det verkar som att de här spelen verkligen har fått luft under vingarna.

Continue reading »]]>

Osmos var ett av de spel som verkligen öppnade upp ögonen för mig om vilken potential iPaden har som spelkonsol. Osmos är ett indiespel som redan rönt viss framgång på PC. Jag har inte spelat det på PC. Men jag kan säga att på iPaden kommer den verkligen till sin rätt.

Spelmekaniken är enkel men genial. Man styr en liten amöba genom ett mikrokosmos. Där handlar det om att äta eller ätas. När man kommer i kontakt med andra amöbor så slukar man de som är mindre och blir slukad av de som är större. Så enkelt är det.

Spelet lyckas ta denna enkla grundläggande spelpremiss och variera det nästan i oändlighet. De har till och med lagt till en multiplayerfunktion som jag fann oerhört rolig. Det är ju mycket roligare att sluka någon annan människas amöba, än att bara sluka datorgenererade.

Osmos har två sidor. Det handlar intressant nog både om att långsamt och strategiskt ta sig fram och beta av ett hinder i taget. Men det kan också handla om snabba reflexer och ett kvickt sinne. Denna kombination gör detta till en av årets mest kluriga och roliga upplevelser.

Det intressanta är att detta spel verkligen bara är spelmekanik. Här finns ingen historia, inga karaktärer, ingenting. Här finns bara din amöba och en hård oförsonlig verklighet. Och det är fruktansvärt roligt.

Continue reading »]]>

Gravity Maze var ett av de första spel jag testade till min iPhone. Det var också ett av de första som jag verkligen gillade. Det finns annars ganska mycket skräp i App-Store bland guldkornen. Men jag tycker nog att Gravity Maze, i all sin enkelhet är just ett sånt där guldkorn som man annars lätt förbiser.

Utmaningen är att med hjälp av telefonens gyro (som känner av i vilken riktning du håller den) styra små runda svarta “pluppar” från start till mål i en labyrint. Banorna kan vara riktigt utmanande och svårighetsgraden ökas hela tiden, inte bara med svårare bandesign utan också med att du snart får flera olika sorters pluppar som måste ta sig till olika mål.

Spelet fungerar också till iPad, men ärligt talat rekommenderar jag det till iPhone, eftersom man ibland behöver snabba reflexer, och det är lättare att snabbt ändra vinkeln på en telefon än på en stor platta.

Spelet är riktigt trevligt om man tar det för vad det är. Det är perfekt för att fördriva fem minuter när man ändå är på toaletten.

Det är charmigt, med snygg grafik, skön design och oväntat nog en riktigt mysig ljudbild. Så.. what is not to like!

Continue reading »]]>

Under min uppväxt spelade jag bara på PC. För några år sedan skaffade jag en PS2, därefter anlände en PSP och under de senaste åren har det mest blivit spelande på min Xbox 360. Men nu verkar det som att jag är på väg att göra ett nytt konsolhopp. Till iPad.

Det finns flera saker som får mig att älska spel på iPad. För det första den där plattan faktiskt oväntat kraftfull och kan visa riktigt snygg grafik, minst lika snygg som de nu ganska gamla 360rna och PS3orna.

Spelen ett väldigt effektivt distributionssystem. Det är bara att gå in i App-store och surfa omkring och se om det dykt upp något intressant sedan sist.

Många spel vågar vara enkla. Eftersom det inte finns krav på att spelen ska dra in miljoner, och plattformen ändå är hyfsat öppen så finns här möjligheten för små indieproducenter att ta sina visioner på allvar. Faktum är att jag mer än en gång har fått flashbacks tillbaka till C64ans dagar eller de tidigaste PC-spelen. Fast nu är så klart de enkla spelideerna omgivna av läcker grafik och fin formgivning.

Många spel vågar också vara korta. Detta är en stor fördel när man som jag är småbarnsförälder och inte längre har hundratals timmar att plöja ner i ett spel. Då är det skönt med spel man kan spela i 10-minuters bitar och kanske klara av på en två-tre timmar. (Även om det finns de som är betydligt längre än så.)

Det är billigt. När spelen kostar mellan 7-48 kr så vågar man liksom på sig att testa. Dessutom har många demoversioner som man kan tanka ner och lira lite innan man köper.

Den är smidigt att ta med sig. Man kan sitta i soffan, vid ett bord, på toaletten. Var som helst där man kan få några minuter över.

Den är flexibel. En iPad är ju så mycket mer än bara en maskin för att spela spel på. Man kan läsa böcker, kolla sin mail, surfa och använda tusentals med andra appar.

Över lag känns iPadens spelmarknad fortfarande lite som vilda västern. Vilket ärligt talat gör det väldigt spännande. Där finns knappt inga AAA-titlar, men det gör inget. Vill jag spela dem kan jag alltid knäppa på min Xbox. Men så som livet ser ut just nu gör iPad en till den perfekta spelkonsolen.

Continue reading »]]>

Detta är ett spel jag egentligen inte hade tänkt spela. Jag gillade ettan och tvåan till PS2an, men hade stora problem med övervåldet i trean till PS3an. Ändå kunde jag inte låta bli att testa på Ghost of Sparta och jag är glad att jag gjorde det.

God of War serien har problem. Kratos har i och med GoW3 blivit en så pass osympatisk karaktär att han är väldigt svår att sympatisera med. I första spelet fanns i alla fall en försonande mänsklighet, minnet av brutala handlingar som plågade hans samvete. Men till trean tappades allt sådant bort till ett alluppslukande raseri.

Ghost of Sparta utspelar sig mellan ettan och tvåan. Det ger en Kratos som ännu inte riktigt tappat sin mänsklighet, eller sin förmåga till empati. Faktum är att spelet handlar om hans försök att finna sin bror som blev bortrövad redan som barn och som sedan dess hållits fången i dödsriket.

Spelet är fantastiskt att spela på PSPn. Man kan knappt tro att den gamla, lilla apparaten kan klämma ur sig så pass snygg grafik. Spelmekaniken sitter som ett smäck. Som vanligt. Det är ju trots att GoW-seriens största styrka.

Roligt nog har den faktiskt också en hyfsat intressant historia. Ärligt talat tycker jag nog att både Ghost of Sparta och Chains of Olympus, båda till PSP har haft intressantare och mer nyanserade historier än sina kusiner på de stora plattformarna.

Vi får väl se vad som händer med franchisets framtid. Men om de inte lyckas göra Kratos någorlunda, om inte sympatisk, så i alla fall mänsklig igen, så kommer nog i alla fall jag att hålla fingrarna borta.

Continue reading »]]>

Nu är alla delar av nya Battlestar Galactica Blood and Chrome ute. Detta är ju en intressant studie i ny marknadsföringsteknik där serien läggs ut i delar under loppet av några veckor på youtube.

Vad ska man säga då? Helt klart godkänt. Stundtals riktigt bra. Några pinsamma ögonblick. Inte i närheten av originalserien så klart, men det kan man inte begära. Den har ju inte haft någon tid att utvecklas.

Snarare skulle man väl kanske jämföra den med originalseriens pilot som kom 2003 och då tycker jag att den står sig bra. Nu får vi bara hoppas att någon plockar upp den och gör en riktig serie av den också.

För att se alla avsnitt av Blood and Chrome, klicka här.

Continue reading »]]>

Jag köpte Prince of Persia 2008 för ganska länge sedan. Men av någon orsak har det mest stått och samlat damm i bokhyllan. Vet inte riktigt varför, jag älskar ju de gamla PoP-titlarna. Så satte jag väl i skivan och körde igång. Och vilket fantastiskt spel det var.

Spelet var ett försök att göra något nyskapande med PoP-franchiset. Och det gjorde de verkligen. Jag har dock förstått att det tyvärr inte sålde så bra, så den tänkta uppföljaren gjordes aldrig. Det är väldigt synd. För Prince of Persia 2008 är något av det bästa jag spelat inom genren.

PoP 08 är en fantastisk saga. Den är färgglad, mysig, stämningsfull och alldeles, alldeles underbar. Den har en riktigt bra historia, episka bossfighter, fantastisk design, en underbar värld att upptäcka och sist men absolut inte minst ett riktigt välskrivet manus när det kommer till dialogen och den ständigt utvecklande relationen mellan de två huvudkaraktärerna.

Jag vet att det fanns folk som irriterade sig på diverse olika aspekter av spelet. En sådan är att man faktiskt inte kan dö. En annan är att bossfighterna kan upplevas som repetitiva. Personligen tycker jag att de är trångsynta traditionalister som inte kan se hönan för fjädrarna. Visst kan man inte dö. Men det innebär inte att spelet inte bestraffar dig om du hoppar fel och faller mot en säker död, eller om du klantar till det mot en boss och får storspö. Vad spelar det för roll om du får upp en skärm som säger “Du dog, tryck för att börja om från senaste sparpunkt” eller om man får se en vacker scen där man blir räddad i sista sekund och upplyft till nämnda sparpunkt. Jag föredrar det senare.

Det mest spännande för min del var karaktärernas utveckling. Man får verkligen se hur de lär känna varandra. Hur de pratar om både stort och smått, och hur just denna relation växer till något som mot slutet faktiskt är viktigare än allt annat man gjort i hela spelet.

Ja slutet är sannerligen ett kapitel i sig. Jag kommer inte att avslöja något, men det räcker med att säga att det antagligen är det modigaste slut jag någonsin sett i ett datorspel. Detta är ett exempel på när genren faktiskt lyfter sig själv i håret och börjar bli något mer än bara underhållning. Slutet ställer frågor som inte är helt lätta att besvara.

Detta spel är en pärla som inte bör missas av någon. Dessutom kan man få ett exemplar för en spottstyver. Så om du inte har spelat det, skaffa en kopia och kör.

Continue reading »]]>

Jag älskade Alan Wake. Det var för mig ett av 2010 års absolut bästa titlar. Tyvärr sålde det dåligt och en uppföljare verkade tveksam. Därför var det väldigt roligt att Alan Wake – American Nightmare ändå dök upp på Xbox Live, även om det inte var ett lika stort spel som föregångaren utan snarare en nedladdningsbar liten teaser inför den fortsättning som jag ändå hoppas kommer.

Min första reaktion när jag startade American Nightmare var att utbrista: “Nej men vad fult det är!” I mitt minne är Alan Wake ett riktigt snyggt spel, även om det mest handlade om vackra ljuseffekter. Det känns som att själva motorn till American Nightmare faktiskt var nedskalad i förhållande till originalet, något som var lite oväntat. Men när man väl kom igång med spelet så glömde man snabbt bort det.

För att vara ett nedladdningsbart spel så är American Nightmare riktigt, riktigt bra. Det driver vidare historien från föregångaren och hittar nya intressanta aspekter att arbeta med. Banorna är lite öppnare, och man kan ana en lite annorlunda vision hos designteamet.

Något jag verkligen gillar är att Alan äntligen har fått automatvapen. Pistol i alla ära, men efter att ha dräpt tusentals mörkervarelser så är det skönt att äntligen få använda något med lite större eldhastighet. Alan är också över lag lite coolare, lite mer världsvan, på så sätt att han nu börjat räkna ut hur mörkret fungerar och hur det försöker krypa in i vår dimension.

Tyvärr begränsas spelet av sin form. Det är lite för kort. Så det når inte på långa vägar upp till sin föregångare vad gäller smart manus, intressanta karaktärer eller hjärntvistande filosofiska funderingar och ren skär surrealism. Det är synd, för det var just det som fick en att älska Alan Wake till en början med. American Nightmare är fortfarande bra, men det är inte suveränt. Tyvärr.

Jag hoppas fortfarande på ett Alan Wake 2 som kan fortsätta historien på allvar. Tids nog får vi se om det kommer.

Continue reading »]]>

Medan alla gick och väntade på Mass Effect 3 så satt jag och spelade Mass Effect 2 istället. Visst var jag ett år efter alla andra, men det gjorde mig inte så mycket. Då slapp jag ju vänta på alla DLCs och kunde lira dem med en gång.

Och vad ska man säga. Hur skulle jag möjligtvis kunna få ner den enorma upplevelse som är Mass Effect 2 i en futtig minirecension? Jag hade spelat ettan och gillade det skarpt, även om det hade sina fläckar. Tvåan tar vara på allt det som gjorde ettan bra, som en enorm och cool värld, en lysande historia, bra karaktärer, helt fantastiskt röstskådespeleri, spännande lore, och byggde vidare.

Om föregångaren var som en riktigt maffig science fiction roman, så var Mass Effect 2 om en novellsamling sammanhållen av en ramhistoria. Detta var både spelets styrka och dess svaghet. Det fanns så otroligt mycket att göra, se och lära känna. Så många intressanta delhistorier och sidouppdrag, att det var lätt att glömma det stora hotet som hägrade i bakgrunden.

Personligen älskar jag den värld som Bioware har byggt upp. De har lyckats skapa kulturer, historia och befolkat den med intressanta karaktärer. Visst är vissa av rymdvarelserna lite töntiga. En hel ras som består av blå, ursnygga kvinnor. Visst… säkert… Men om man bortser från sådana irritationsmoment så är det hela ett fantastiskt världsbygge.

Sedan gjuter Jennifer Hale verkligen liv i Commander Shepard. Hon är verkligen en röstskådis av yppersta klass. (Jag har hört att man kan spela som kille också, men det vet jag inget om. För mig är Shepard kvinna, och kommer aldrig att kunna vara något annat.) Hon är stenhård, oberäknelig och kompromisslös. I alla fall min version av henne. Det är det som gör Mass Effect till den fantastiska serie den är. I slutändan är det jag som fyller Shepard med liv och som måste göra de olika valen hon ställs inför.

Nu är det bara att ta tag i trean. Ett år efter alla andra. Det ska bli kul.

Continue reading »]]>

Detta är inte så mycket en recension som en hyllning. Jag hade inte spelat föregångaren Batman Arkham Assylum, även om jag hört att det var riktigt bra. Så när Rocksteady tog sin redan lyckade koncept och skapade en stor och till stor del öppen spelvärld för vår maskerade fladdermus så ville jag gärna testa. Och vilket spel det var!

Batman Arkham City är en av årets absolut största spelupplevelser för mig. Det är så vansinnigt slipat in i minsta detalj. Det har ett helt fantastiskt gameplay, riktigt välskriven story och totalt lysande röstskådespeleri. Arkham City är inte bara ett bra spel, det är bitvis ren konst, en uppvisning i hur bra speldesign ska göras.

Det innebär inte att det är fritt från komplikationer. Det fanns några moment som jag fann frustrerande. Mest tror jag för att Batman har så många olika gadgets, och så många olika funktioner, att om man kommer till ett ställe där man behöver använda en enda specifik teknik, så finns det ärligt talat risk för att man har glömt bort det. Men annars finns det inte mycket att anmärka på.

Speciellt gillade jag smygpartierna. Det är en mäktig känsla att smyga omkring i mörkret som ett enormt rovdjur och plocka fienderna en efter en. Att höra hur de grips av panik och börjar springa omkring som vilda kycklingar, chanslösa inför mitt nästa anfall.

Arkham City är fantastiskt. Om du gillar äventyr, action och underbart röstskådespeleri (och vem gör inte det) så måste du bara spela det. Oh… nämnde jag att det är snyggt? Helt grymt snyggt!