Jag vet att jag spelar Mass Effect väldigt sent. Speciellt med tanke på att jag älskar scifi i alla dess former. Men det har helt enkelt inte blivit av tidigare. Nu har jag kommit några kapitel in i spelet och känner att jag kan lämna några första omdömmen. Mass Effect är intressant nog både ett väldigt bra och väldigt dåligt spel. Det finns aspekter som är helt lysande och andra där man undrar hur de egentligen tänkte.
Det som är riktigt bra:
Historien.
Jag sugs snabbt in i universumet med alla dess historia, politik och fraktioner. De har skapat ett ganska smart system där man som spelare kan nöja sig med den info man får i dialogerna, eller så kan man gå in och titta i sin codex, för mer detaljer. Då jag är en sucker för världsbyggen så har jag så klart lyssnat igenom varenda litet codexinlägg.
Egentligen är det en ganska standard B-scifi story, med uråldriga varelser som återvänder för att utrota allt liv i galaxen, bla, bla, bla. Har sett det tusen gånger förut. Men det gör inget. För det är kul och snyggt berättat.
Karaktärerna.
Även om inte alla karaktärer har fått tillräckligt med tid för att fläskas ut, så är det ändå ett ganska intressant gäng. Människorna är som väntat de tråkigaste, medan alienkompisar som Wrex och Tali är väldigt underhållande.
Dialog och moralsystemet.
Jag gillar den valfrihet som finns i dialogsystemet och hur mycket de olika valen kan påverka vad som sker i spelet. Det är också väldigt roligt att man kan spela som en riktig badguy (Renegade) och inte alltid måste vara en typisk goody goody (Paragon).
Man är egentligen inte ”ond” som Renegade. Det handlar mer om hur hänsynslös man är för att uppnå sitt mål. Jag har haft väldigt kul med att ta ut svängarna som Renegade, och Jennifer Hale som gör rösten till min kvinnliga Shepard är helt fantastisk i sin tolkning. Också skönt att de poäng man får för Paragon och Renegade inte tar ut varandra, utan har två helt olika staplar. Sedan straffar inte spelet en för att man kör mer hänsynslöst. (Som många andra rollspel gör.) Det finns t.ex. gott om tillfällen då man kan skrämma fiendesoldater att lägga ner vapnen, bara för att man har ett sånt brutalt ryckte, och så kan man den vägen undvika onödig blodsspillan.
Jag ska nog ändå köra igenom det en gång till. Då ska jag testa som en manlig Paragon. Men jag undrar om det blir lika kul utan Jennifer Hales röst i mitt öra.
Designen.
Det är väldigt snyggt. Både miljöerna, alla dessa underbara aliens. Wrex är en av de coolaste aliens jag sett. Och jag älskar att lyssna till hans djupa vibrerande basröst. Här har verkligen designteamet lyckats långt över förväntan.
Dock undrade jag i början varför bilden flimrade. Det störde mig riktigt ordentligt. Men så upptäckte jag att man kunde stänga av ”film-grain”, och plötsligt blev allt skarpt.
Det dåliga.
Hissarna.
Jag förstår att de måste ladda spelet någonstans. Och visst åker jag hellre hiss än ser en laddningsskärm. Men så stora är faktiskt inte banorna! Jag har spelat många spel som helt friktionslöst laddar in hela världar utan så brutala avbrott. Det finns t.o.m. En hiss på ens lilla skepp, Normandy! Det skeppet är pyttelitet! De kunde verkligen ha optimerat koden för laddning bättre. Om man ändå måste ha alla hissresor så hade de varit mer underhållande om man fått lite radionyheter, eller om karaktärerna småpratade med varandra. Men istället är det helt tyst i 98% av fallen. Usch!
Klicka för större bild.
Att köra Mako
Vem designade styrningen på Makon? Den ska alltså föreställa ett terränggående stridsfordon med kanon och automatvapen. Problemet är att styrningen är helt värdelös. Till och med värre än Warthogen i Halo: Reach. (Och då är det illa.)
Jag försökte flera gånger köra lite lagom långt fram och skjuta ner mina fiender. Men blev bara racketbombad. Nu har jag lärt mig två taktiker som fungerar. Båda lika tråkiga. För större fiender ställer man sig på extremt långt avstånde. Backar fram och tillbaka medan man sänder iväg kanonskott på de stillastående fienderna. Tråkigt, men effektivt. För mindre enheter så gasar man helt enkelt upp i full fart och kör över dem. Blä! Tackar vet jag bilen i Brutal Legend. Den hade känsla!
Striderna
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar striderna eller inte. Vissa fungerar väldigt bra. Som när man ligger och pressar (a la Gears of War) bakom ett skydd och sträcker sig ut då och då för att snipra lite Geth. Men när bandesignen blir mer öppen känns det ofta rörigt. Som en FPS som inte riktigt vet vad den vill. Sedan är ens allierade ibland så urbota korkade. Hur många gånger man än säger åt dem att söka skydd, så står de kvar, mitt i fiendens eld, och dör ibland med överraskande snabbhet. Irriterande. Striderna känns lite… meh. Men jag har hört att det gjorts om rejält till tvåan. Så antagligen insåg BioWare sina misstag och rättade till dem.
Utrustningsmenyerna
Att utrusta sina sex följeslagare och hålla dem med nya vapen, rustningar och uppgraderingar, är ett jobb bara i sig. Dessutom är användargränssnittet faktiskt inte det enklaste. Tog mig ett tag innan jag räknade ut hur det fungerade. Kunde ha gjort mycket enklare och smidigare.
Allt som allt är det ändå ett bra spel. Men jag kommer nog inte att göra vartenda litet sidouppdrag utan gå ganska hårt på huvudstoryn. Jag vill helt enkelt inte köra mako för mycket i onödan. 🙂
Var försiktig med vad du önskar, du har nämligen fått önskningarna i uppfyllelse. Och det är inte så bra man kan tro. Uppföljaren har enklare, tråkigare, ytligare utrustningssystem, inga hissar utan evighetslånga laddningsskärmar, mer flytande, dummare strider, större story, ingen Mako och är därför väldigt enformigt (men sen gjorde de extrauppdrag att ladda ned där man fick sväva som var grymma). Det finns förstås en hel del bra saker med spelet (eller så är det bara det välbyggda universumet som intresserar mig), men jag gillar att klaga på det. Gillar detta original bättre.
Hmmm… Låter som att de försökt åtgärda vissa av missarna i ettan, men kanske inte riktigt lyckats. Evighetslånga laddningsskärmar låter inte så bra. Men mycket är säkert en smaksak. Ska bli intressant att testa när jag väl kommer dit.
Grymt spel! och det blir ännu bättre i del 2! Nu blev jag sugen på att spela igenom det hela en gång till, som god och snäll den här gången kanske? Men hur roligt är det! 😉
Jag måste vara den enda i världen som gäspar åt Mass Effects handling men älskar stridssystemet, både i ME1 och ME2 (fast av olika anledningar). Visst, handlingen gör sitt jobb, men jag blir inte direkt överraskad. Framför allt är det designen av rymdvarelserna som jag blir lite…. besviken över. Sexiga blå tjejaliens i tajta kläder? Motståndarna är maskiner? Finns det inga speldesigners som inspireras av Peter F. Hamilton eller ens Orson Scott Card? Fast jag misstänker att det hela är ett offer på massmarknadens altare, för om det var lite annorlunda skulle det nog inte bli så populärt. Nej, jag är inte bitter, har jätteroligt med striderna. 🙂
Hehe… Jag håller med dig helt och hållet. Asari (blå tjejerna i tajta kläder) är de överlägset tråkigaste alierna i spelet. Även Tali (som är Quarian) är allt för mänsklig, men jag antar att de designade henne så för att göra henne till en prospektiv romans.
Nej, de aliens jag verkligen uppskattar är så klart de lite vildare. Turians är bara stencoola. Jag älskar i början när de får se videon från Eden och Nihlus (en turian) blir nervös, men bara visar det genom att vifta på sina, ja vad är det, de där flapparna som de har på sidorna av käkarna. Det är cool design. När man ger fysiska detaljer psykologiska attribut.
Jag gillar även Krogans, Hanar och Volus. Men spelets coolaste alien enligt mig är utan tvekan de långsamma, fermonsprutande jättarna Elcor. De är alltid lika roliga att prata med.
Förresten, ett önskemål till nästa generations spel: en inställning för hur mycket story man vill ha. Idag finns det reglage för hur svårt spelet ska vara, jag vill kunna ställa upp den och ställa ner mängden cut-scenes. 🙂
Hehehe!
Lysande idé. Vi får väl se vad framtiden för med sig. 😉