Första recensionen av Waiting for the Machines to Fall Asleep

Imorgon släpps science fiction antologin Waiting for the Machines to Fall Asleep. Den är visserligen på engelska men samtliga författare är svenskar. Jag tänker skriva mer imorgon om mina tankar runt antologin, men redan nu har den första recensionen kommit.

Jag deltar i antologin med novellen One Last Kiss Goodbye. Så här skriver recensionsmagasinet Tangent om den:

Oskar Källner contributes “One Last Kiss Goodbye,” where a woman goes to the house of an older man, who is shocked and angry to see her. They were married, but she had gone into space and time dilation has taken its toll. This is a strong emotional setting and the problems of the two are both realistic and sad.

Känns kul att han kände en “strong emotional setting.” Det var precis det jag gick in för.  Recensenten gillar över lag antologin min finner den lite (för) mörk och dyster. Världen går under i en merpart av historierna och det är mycket som recensenten upplever direkt fatalistiskt. Läs gärna hela recensionen.

Jag tycker det är en intressant aspekt. För mitt bidrag är inte heller direkt något munterpiller, även om det finns ett slags hopp på slutet. Hur kommer det sig egentligen att vi svenskar tycker om att skriva, och dessutom uppskattar att läsa, tämligen mörk och bister scifi, skräck och inte minst deckare? Vi har ju en av de högsta levnadsstandarderna i världen, vi kommer alltid högt på World Happines Report (5:e plats år 2013) och har jämförelsevis det extremt bra. Varför har vi då inte mer positivistisk litteratur? Vad är det med mörkret som lockar så?