Gears of War 3 (minirecension)

År 2012 började med Gears of War 3. Jag har kört båda föregångarna och gillar dem, även om matchokillarna i köttskåpskostymerna ibland kunde bli lite väl mycket.

Så det var ändå med en viss förtjusning som jag såg fram mot trean och historiens upplösning. Och däri låg nog problemet. Det jag egentligen såg fram mot var inte att skjuta skallen av ytterligare några tusen onda grunts utan att få se vad som skulle hända med alla de intressanta berättelsetrådar som lades ut i tvåan. Tyvärr håller historien i trean inte den högsta kvalitet.

GoW 3 är en mycket kompetent shooter. Den har lärt sig av sina föregångare och ytterligare finslipat det till perfektion. Sällan har vapnen känts så tunga och varje spelmoment varit så välavvägt. Problemet är att historien går kräftgång genom hela spelet. Man får aldrig riktigt den där känslan av att målmedvetet röra sig mot sitt mål, ständigt ansatt men ändå ständigt på väg, som tvåan levererade. Istället är det ett konstant “Vi ska strax göra det … men först!”

Det är hela tiden saker som man måste göra först, innan man riktigt kan komma igång. Om det inte är att hitta bensin så är det att försvara något fort, eller rädda någon kollega, eller rädda tjejerna som kört fel, eller rädda ditt eller datt. I början får man tag i ett band fyllt med militära hemligheter. Men istället för att kunna avkoda det och ge sig iväg så blir det sidouppdrag, på sidouppdrag, på sidouppdrag. Till slut orkar man inte ens bry sig om det där sketna bandet. Och när man väl lyckats ta sig till de sista banorna känns det inte episkt utan bara tröttsamt.

Vad värre är att de aldrig tar upp de intressantaste trådarna från tvåan, de om de militära genetiska experiment som utförts i en viss hemlig installation. Alla frågor från den delen av historien förblir obesvarade.

Dessutom slösar de bort slutet. De har möjligheten att verkligen skapa ett nyanserat slut där svåra moraliska spörsmål kan tas upp till ytan. Det finns potential för frågor som: Vad var det egentligen vi kämpade för? Är det någonsin rätt att utrota en annan intelligent ras? Vilka är egentligen monstrena här? Men allt slösas bort med ett bröl och en blodig kniv.

GoW 3 är och förblir en besvikelse för mig. Trist när tvåan var så bra.

Dags för lite minirecensioner

Detta år har verkligen varit extremt hektiskt, och jag har inte alls hunnit skriva som jag tänkt på bloggen. Men sådant är livet ibland och det är inte mycket mer med det.

Det enda som verkligen stör mig är att jag inte skrivit några recensioner på de spel jag klarat under året. Det brukar jag alltid göra, även om det bara är några rader.

Så för att råda bot på detta har jag nu under december månad tänkt släppa en recension varannan dag. På så sätt räcker de hela vägen fram till julafton. Det blir bara korta minirecensioner men det är bättre än ingenting.

Wreck-It Ralph – Vilken underbar intertextualitet!

Nästa stora projekt för Disney Animation Studios är en film som heter Wreck-It Ralph. Den handlar om en dataspelsfiguren Ralph, som efter 30 år av samma sak tröttnar på dataspelet han är med i och byter jobb. Han vill helt enkelt inte vara en bad guy längre.

Detta är intressant ur två perspektiv. Förutom att det verkar vara en helt underbar film där den insatte omedelbart känner igen sina favoritdataspelsfigurer, så är det också ett tecken på hur extremt stor dataspelskulturen är idag. Det är inte längre något enbart för nördarna, utan något som genomströmmar stora delar av vår kultur och som ger gemensamma referensramar för miljontals människor över hela jorden.

Utan denna bakgrund att måla på så skulle Wreck-It Ralph vara helt oförståelig. Ja, filmen skulle vara omöjlig att göra. På så sätt är det i sanning en extremt intertextuell film. Något som den knappast är först med (kolla t.ex. in Scott Pilgrim vs the world från 2010) men jag har aldrig sett det göras så extremt tydligt förut gentemot sin tilltänkt gamersmålgrupp.

 

När nörderi blir konst – en heldag med Starcraft 2 i Globen

När man kommer in i Globen slår värmen och entusiasmen emot en.

 

I helgen gick Europafinalen i Starcraft 2 av stapeln i Globen. Dels skulle man utse Europamästaren, och dels skulle sex spelare kvalificera sig till världsmästerskapet i Shanghai. Det var ett stort schabrak till arrangemang, och jag hade den stora glädjen att vara där.

När man kom in i globen slog ljusen emot en. Enorma skärmar fyllde rinken, och de brittiska kommentatorernas röster skorrade i öronen. Luften var varm, och fylld med entusiasm och upprymdhet. Som inför vilken fotbollsmatch som helst, fast mycket bättre. Här fanns ingen negativ aggressivitet, det var bara härligt.

Snart kördes matchen igång. Det var en svensk ThorZain som mötte Nightend från Polen. Kommentatorerna informerade oss löpande om de olika spelarnas stilar och tryckte på även om Nightend var en mycket skicklig spelare så var Thorzain ändå oerhört rutinerad och svårslagen. Och mycket riktigt fick vi snart se ThorZain utmanövrera och slutligen krossa Nightend i två på varandra följande matcher, varför man inte ens behövde spela den tredje matchen.

Programledaren Rachel presenterar ThorZain och Nightend.

 

Starcraft 2 är ett strategispel. Det är ett av de största spelen på e-sportsarenan världen över. I Korea är Starcraft 1 och numera Starcraft 2 något av en nationalsport där matcher går på bästa sändningstid. De bästa spelarna har samma status som rockstjärnor. Det finns ligor, managers, och enorma mängder pengar i hela industrin runt spelet.

I Sverige däremot har inte e-sport slagit igenom ännu. Men det får allt mer uppmärksamhet, även utanför subkulturen. T.ex. sändes hela turneringen även via aftonbladet med svenska kommentatorer. Även SVTplay har haft en del inslag av e-sport, så jag tror bara det är en tidsfråga innan det slår igenom i det allmänna medvetandet.

Två arméer manövrerar för att finna en fördel innan de går löst på varandra.

 

Nu har jag faktiskt inte spelat SC2. Det har helt enkelt inte funnits tid. Däremot spelade jag enorma mängder av SC1 när det begav sig, både singel och multiplayer. Så även om det finns väldigt mycket nyheter i SC2 som jag inte alls är insatt i, så tog det inte lång tid innan jag åter började känna den där underliggande balansen mellan motståndarna och hur styrkeförhållandena svajade fram och tillbaka under spelets gång.

Det finns ett läge när nörderi övergår i ren konst. Under några timmar avnjöt jag den ena artisten efter den andra. Det var fantastiskt roligt att få se dessa spelare, som tillhör de absolut bästa i världen. Men det härligaste är nog ändå alla sköna fans, och deras entusiasm som t.ex. tar sig uttryck i en helt improviserad gemensam dans nere på golvet, självklart till en Koreans slagdänga. (Se filmen nedan.)

 

Några fina timmar på Gamex

Frances framför Skylanders monter, där vi precis har pucklat på varandra med diverce små monster. Matchen slutade 2-2 innan några tolvåringar ville ta över konsollen. 😉 Notera den utsökta, Totorianska kattbusshandväskan Frances håller i famnen. Visst är den tjusig!

Torsdagen den 3:e november öppnade Gamex sina portar. Jag har på tok för lite tid i mitt liv, men några timmar av nördkultur ville jag ändå klämma in, så när allt öppnade stod jag tillsammans med hundratals andra köande dataspelsälskare och frös utanför glasdörrarna. Det tog nästan en halvtimme för kön att ringla genom kassorna, men sedan var man inne och kunde börja gå runt och njuta av galenskapen.

Gamex är ett väldigt spektakel. Där finns allt från de riktigt stora företagen och deras AAA-spel, till de små independentstudiorna, diverse skolor, tidningar och politiska partier. Eller jag ska kanske säga politiskt parti (singularis). Efter att Piratpariet hastigt och lustigt blev utsparkade så fanns bara SSU på plats.

En mässa kan vara långtråkig, tråkig och … alldeles underbar. Men för att det ska bli underbart krävs det någon att dansa med. Ensamt är tråkigt.

Jag hade den stora glädjen att få spendera dagen tillsammans med Frances (spelkriget.) Det var jättekul att bara gå runt tillsamnans, snacka och upptäcka nya roliga saker bakom varje hörn. Sedan dök det upp mer folk, bl.a. Niklas (megazine) och David (spelkänsla) och vi gick alla fyra och intog en härlig lunch tillsammans i Kista Galleria. Slutligen dök även gammelräven himself upp, Spel-Malmer (spelkriget) och drog med oss på sin Mass Effect 3 turné!

Kön ringlade långt runt Modern Warefare 3s monter där man bakom resta väggar kunde få spela lite av demon. Hmmm.... visst var det 18 års gräns på det här spelet?

Det finns olika sätt att ta sig ann en mässa. Antingen kan man planera upp sin dag med olika tider man ska passa, vissa spel man ska testa (och är villig att stå i kö för) och föreläsningar man inte får missa. Eller så kan man bara gå in där och låta allt skölja över en. Jag föredrar det sistnämnda. Jag tror på de spontana mötena, de plötsliga upptäckterna och de dolda skatterna.

David, Niklas och Frances, alla med kurrande magar. Tur att gallerian inte ligger långt bort.

För det är i ärlighetens namn inte de stora AAA-spelen som intresserar mig. Jag finner de långa köerna utanför Diablo 3 och MW3 helt obegripliga. Mig gör det inget om jag spelar ett spel innan release, vid release eller ett halvår efter release. Men det är klart. Det kan bero på att jag knappt hinner spela de spel jag har. Hur skulle jag hinna med den störtflod av nya spel som ständigt landar framför fötterna.

Jag har aldrig varit en Nintendo-fanboy. Jag växte upp som PC-gamer. Om jag ändå spelade på konsol, så var det med stor sannolikhet ett SEGA. Men jag har med stort intresse observerat den nästan hypnotiska effekt som Nintendo kan ha på sina horder av spelare. Kolla bara in de här barnen som helt slaviskt står böjda över skärmarna under Marios vaksamma blick.
Det här var faktiskt riktigt häftigt. Forza 4 utspritt på tre skärmar för att få en äkta vidvinkelkänsla. För det krävs tre samlänkade Xbox 360s som var och en tar hand om sin skärm. Riktigt mysigt! (Men som Malmer så fint påpekade så skulle Forza 4 må bra av att använda ett svagt suddfilter, som det är nu så blir grafiken lätt plastig och tappar sin realism.)

Så fort Malmer tog sig in på mässområdet styrde han sina steg mot Mass Effect 3s monter (så klart.) Här kan vi se hans koncentrerade ansikte när han slaktar Cerberussoldater medan han muttrar om anti-aliasing och dålig skärmuppdatering. (Ett problem som tydligen berodde på att demot de spelade var från E3-mässan och inte riktigt finputsat.)

Det jag gillar mest med en mässa som denna är de små upptäckterna. Som hur oväntat kul det var att lira Skylanders (ett barnspel) tillsammans med Frances. Eller hur intressant det var att snacka spelmekaniska aspekter med de gotländska utvecklarna Three Gates som arbetar med sitt nya RPG Aethereus.

Tyvärr tycker jag nog spontant att mässan kändes lite tunnare än förra året. Missförstå mig rätt. Det fanns massor av roliga montrar att gå och titta i. Men det fanns mer knäppa och lite udda saker förra året som jag saknade i år. Över lag kändes det som att större delen av mässhallen gått åt till ett fåtal riktigt stora montrar, vilket gjorde att utbudet som helhet krymt en aning.

Jag skulle också vilja se ett större utbud av seminarier. Jämfört med bokmässan som jag var på för någon månad sedan så var utbudet extremt skralt. Men kanske är det en orättvist jämförelse. Bokmässan är flera gånger större, och har en oerhört mycket tyngre tradition. Men jag tror man skulle tjäna mycket på att i ännu högra grad inbjuda Sveriges mycket talangfulla och mångfacetterade gamercommunity att delta på ett mer aktivt sätt i mässans upplägg.

Och så fick vi träffa Sanna! Yey! 🙂

Men det beror ju som sagt helt på vad man är ute efter. Om man vill ha sin fix av AAA-spel så är detta ett eldorado. Och som sagt. Det viktigaste är inte alltid vad man gör, utan vilka man gör det med. Tack alla ni som förgyllde min dag på Gamex.

Dragon Age Redeption, nu är det här!

Jag ska erkänna att jag inte spelat Dragon Age ännu. Jag har testat på tvåan, men bara några timmar. Dock står ettan här hemma i hyllan och jag väntar bara på att jag ska hinna spela det. Men under tiden så kan man nu avnjuta Felicia Days nya webserie: Dragon Age Redeption.

Jag upptäckte Felicia Days briljans när jag såg webserien “The Guild.” Den handlar om en dysfunktionell World of Warcraft guild och hur illa det kan gå när personerna bakom karaktärerna börjar träffa varandra IRL. Fruktansvärt rolig. Har du det minsta intresse för MMORPGs så bara måste du se den. Sedan har hon också gjort Dr. Horrible med Josh Whedon, och lite andra intressanta projekt.

Men nu är det alltså dags för Dragon Age. Med början för två veckor sedan har de släppt de första tre episoderna av sex. Så förhoppningsvis är även de resterande tre episoderna släppta snart.

Sen kväll med Blue Shift

Det är nu över 10 år sedan jag första gången spelade Half Life. Jag minns fortfarande hur imponerad jag var. Hur Half Life gjorde saker som ingen sett förut, och gjorde dem bra. Spänningen var på högsta nivå när man som Gordon Freeman försökte överleva Black Mesas mörka korridorer.

Sedan kom det två expansioner: Opposing Force, som jag älskade, för det var ännu mer skön action, och Blue Shift som var lite annorlunda mot sina båda föregångare. Det hade ett lägre tempo, lite mer pussel och andra klurigheter. Istället för Gordon Freeman får man spela säkerhetsvakten Barney Calhoun i sin kamp att ta sig ut från Black Mesa. Det är inte lätt, för stället kryllar med elaka aliens och soldater med order att likvidera alla vittnen.

Av någon orsak spelade jag aldrig klart Blue Shift. Jag tror jag fastande någonstans och kom aldrig vidare. Men så plötsligt för någon vecka sedan tog jag ner det från hyllan, installerade, och fem timmar senare var spelet avklarat.

Så hur står sig Blue Shift idag då? Tio år senare? Det första som slår mig är hur fult allting är. 2001 kanske det var state of the art, men man har blivit lite bortskämd under de senaste åren. Grafiken är verkligen fruktansvärt ful, med jättestora polygoner och suddiga texturer. Men så fort som man börjar spela så slutar man tänka på det grafiska. När monstren attackerar är man mer upptagen med att överleva än att studera antalet polygoner.

Blue Shift har, precis som alla Half Life-spelen, en fantastisk styrkontroll. Jag har spelat FPS på konsol så länge nu, att jag hade nästan glömt hur perfekt kontrollen är med en mus och tangentbord. Det spelar ingen roll hur mycket autoaim de slänger in på konsolerna. PC är och förblir den bästa FPS plattformen.

Sedan är faktiskt bandesignen fortfarande riktigt bra. Jag vet inte var jag fastnade för tio år sedan, för denna gång spelade jag igenom utan problem. Och det var kul att komma till slutet och plötsligt förstå några aspekter av Half Life 2 som jag aldrig kopplat tidigare. Däremot var fiendernas AI sämre än vad jag mindes. Visserligen lobbar de granater mot mig och försöker tvinga fram mig med korseld. Men oftast kan jag gömma mig bakom en dörr, eller en låda, och sedan plocka dem en och en när de behagar uppenbara sig. Inte bra.

Men låt mig sammanfatta med att säga att även om Blue Shift är fult som stryk jämfört med dagens underverk och AIn inte har åldrats med värdighet, så har det fortfarande en spelglädje, en bandesign och en atmosfär som håller 10 år senare.

Undergarden … helt underbart!

Jag har tidigare skrivit om min kärlek till den pollinerande undervattensbjörnen i Undergarden. Jag fick då frågan om jag trodde att spelet skulle hålla i längden. Nu har jag svaret. Ja! Det håller. Efter säkert 20 speltimmar där jag flutit runt och hämtat varje liten diamant, varje liten bonusblomma och pollinerat 100% av alla undervattensgrottor så kan jag lugnt konstatera: Undergarden är helt underbart.

I Undergarden styr man en liten teletubbieliknande björn genom den ena grottan märkligare än den andra. Man stöter på hinder och spännande pussel som blir allt svårare ju längre man kommer. Dock blir de aldrig för svåra. Efter en stunds klurande kan man alltid lösa dem utan större problem.

Det bästa med Undergarden är att utvecklarna vågade göra något helt annorlunda. Här finns inga fiender att skjuta. Ingen klocka som tickar ner. Egentligen inget som höjer pulsen nämnvärt. Istället är det bara att sjunka ner i fåtöljen och låta de gnistrande färgerna och den mjuka musiken vagga en till ro.

Man skulle kunna tro att spelets avsaknad av tydliga mål, samt pusslens låga svårighetsgrad skulle störa spelglädjen. Men det är faktiskt tvärt om. För även om man bara behöver ta sig igenom en grotta för att den ska vara avklarad, så återvänder man snart igen. Man vill ju hitta de där diamanterna, och pollinera alla blommorna. Inte den där plågsamma kompletionismen som följer av en osund achievmenthets, utan för att det är så kul. Man tröttnar aldrig på att simma omkring och se hur grottorna exploderar av färg och liv.

Detta är inget spel för dig som är ute efter action. Men vill du ha en mysig stund då du kan koppla bort allt annat och bara njuta, så ska du skaffa Undergarden. Det kostar ju dessutom bara 400msp till XboxLive! Svinbilligt! Då ingår det ett stort antal banor i priset. Jag väntade mig hela tiden att spelet skulle ta slut, men det bara fortsatte. Det är alltid en skön överraskning.

Det finns de som gör associationer till Limbo, ett av förra årets bästa indiespel. Jag kan förstå att man gör den kopplingen. Båda är väldigt egna, artistiska och speciella upplevelser i 2D. Men där slutar också det gemensamma. För medan Limbo är ett skrämmande äventyr på kanske 3 timmar i en värld av vitt, svart och grått, så är Undergarden ett mysigt pusselspel på hur många timmar du vill i en värld av sprakande neon!

Varning för Plants vs. Zombies!

Detta är en varning för alla som tycker om tv-spel. Vad ni än gör. Ladda inte ner Plants vs. Zombies! Det är extremt vanebildande, med beroendeframkallande spelmekanik, supermysig grafik, och smarta lösningar. Håll er borta! Annars kommer ni, liksom jag, att sjunka ner i PvZ-träsket. Så hysteriskt rolig är det.

För ett tag sedan tankade jag ner demon av PvZ. Jag hade hört en hel del gott om det, och kom omedelbart att uppskatta den egensinniga speldesignen och den allmänna graden av humoristisk knäpphet. Till slut bestämde jag mig för att köpa den fulla versionen, och jag tyckte väl att det var lite dyrt med 1200msp. Tänkte att detta är väl snarare ett 800msp. Men oj vad fel jag hade.

Zombieapokalypsen har inträffat. Hundratals zombies raglar nu över din gräsmatta. De vill in i huset och äta din hjärna. Som tur är har du högeffektiva ekologiska försvarsmetoder. Man börjar med att plantera några solrosor. De alstrar solenergi som är spelets valuta. Dessa kan man spendera på diverse försvarsanordningar, t.ex. ärtskjutare, kokosnötter, pirayaplantor och melonkatapulter.

Egentligen är det ett ganska klassiskt tower defence spel. Zombierna avancerar över sex olika filer, och det gäller att snabbt förvandla de levande odöda till döda odöda. Man börjar med en äventyrskampanj som ständigt introducerar nya zombies, blommor och miljöer för spelaren. På så sätt får man bit för bit lära känna alla knasigheter som spelet bjuder på. Men det är bara början.

PopCap Games har inte bara skapat en väldigt egen spelupplevelse. Med diverse trick och upplåsbara spellägen lyckas de dessutom förlänga upplevelsen långt bortom vad jag trodde var möjligt med en så i grunden simpel idé. Det finns flera olika sorters pussellägen. Man kan köra med eller mot en annan spelare. Man kan försöka överleva mot aldrig sinande vågor av allt starkare zombies. Dessutom kan man efter en första genomspelning av huvudäventyret på allvar börja investera i sin Zenträdgård. Man får vattna, gödsla och spela musik för sina blommor, så att de skänker en allt större monetära belöningar. Det låter kanske lite lamt, men är förvånansvärt roligt.

PvZ är inte ett spel som man sätter sig och spelar rakt igenom. Det är inte som ett äventyrsspel eller en FPS där man gärna biter av stora bitar varje spelomgång. Tvärt om är PvZ det perfekta spelet att ta upp och spela kanske en halvtimme på kvällen, innan man går och lägger sig och inte orkar ta sig an något mastigare.

Och jag kommer aldrig kunna höra ordet ”brains” igen utan att dra på smilbanden.

Dungeon Siege: Throne of Agony – Hack, slash ‘n fun!

Min PSP får i vanliga fall alldeles för lite kärlek. Men under sommaren då man försöker maximera tiden i solen så finns det ju inget som är så bra som handhållet. Inför denna sommar tänkte jag testa ett spel som legat i bokhyllan och flörtat med mig ganska länge.

Jag köpte PSPn begagnad för lite över ett år sedan. Inte bara fick jag den för en billig penning, det följde dessutom med ett större antal spel. Jag testade dem alla (ungefär tio minuter) och de som jag omedelbart ogillade såldes. Men Throne of Agony fick stanna kvar. Det lilla jag hann testa var riktigt kul. Men sedan blev det stående, mest för att jag inte hade tid. Tills nu.

Throne of Agony är ett ganska typiskt hack ´n slash. Vet inte om jag vill kalla det för ett rollspel då själva rollspelselementet är ganska litet. Här finns inga val, inget relationsbyggande och ingen sandlåda att leka i. Det liknar Diablo betydligt mer än Morrowind.

Spelet är satt i samma universum som de andra Dungeon Siege spelen. Jag har själv inte spelat ettan och tvåan, även om jag hört bra saker om dem. Men det är inget krav för att följa med i berättelsen. Spelet är linjärt. Man kan visserligen springa omkring fritt på en stor karta (och senare i spelet får man åka båt.) Men man vet alltid vart man ska och valfriheten är ytterst begränsad. Det gör dock inget, då berättelsen man bjuds på visserligen inte kommer att vinna några priser, men ändå är så pass underhållande att man vill veta vad som ska hända.

Merparten av spelet spenderar man med att klubba monster. De olika platserna man får besöka är dock mycket varierande, och vackert designade. Där finns övergivna kloster, mörka skogar, snöiga bergstoppar, heta öknar, uråldriga ruiner och mycket mer. Jag gillade verkligen layouten på banorna. Fienderna var av en skön mix och över lag är det faktiskt ett överraskande vackert spel.

Man kan spela som halvjätte (krigare) människa (stridsmagiker) eller älva (rouge). Jag valde stridsmagiker och hade väldigt kul då jag diskade ur rejält med smisk med både trollformler och svärd. Man avancerar ganska snabbt uppåt i level och man hittar hela tiden ny cool utrustning och får hela tiden nya explosiva förmågor.

Det bästa med spelet är att det helt enkelt är så förbaskat kul. Det är långt från perfekt. Det är t.ex. alldeles för lätt att dra till sig enskilda monster från större grupper, och på så sätt plocka dem en och en. Väldigt sällan måste man slåss mot hela grupper samtidigt. Detta gör spelet lite för lätt. Men spännande miljöer, en medryckande story, vacker grafik, massa coola trollformler och ständiga uppgraderingar av utrustningen från fallna fiender, gör detta till ett extremt roligt spel.

Throne of Agony är alltså inget mästerverk. Men vill du spendera 18 roliga timmar med att slakta monster och känna dig så där härligt über, så är det något för dig. Jag ska erkänna att jag blev sugen på att veta mer om världen, så jag funderar på om jag inte borde gräva upp Dungeon Siege ett och två i någon reaback nånstans. Och sedan har väl trean precis släppts?

I vilket fall som helst. Rekommenderas! 🙂

Jag är kär … i en pollinerande undervattensbjörn.

Igår tankade jag ner Undergarden på XboxLive och blev helt fast. Det är ett underbart och väldigt skumt spel som går på tvärs mot väldigt mycket av vad spel idag brukar handla om. Det är egentligen snarare en upplevelse än ett spel, även om det finns gott om pussel att bemästra.

Man styr en liten teletubbieliknande björn genom underjordiska vattenfyllda grottor. Uppgift är enkel, att försöka ta sig från grottans början till slutet. På vägen kan man dessutom passa på att pollinera så många blommor som möjligt. Då blommar de ut och grottorna formligen exploderar av färger och liv.

Dessutom finns där dolda kristaller och gömda blommor att leta reda på. Genom banorna stöter man på diverse fysikpussel som man dock med lite klurande löser ganska lätt. Och det är helt okey! För detta är ett spel där man bara vill flyta omkring och njuta av de psykedeliska färgerna och den avslappnande musiken.

Vi får väl se vad jag säger när jag spelat lite fler banor. Men än så länge är jag kär. I en pollinerande undervattensbjörn. Jag vet att det låter knäppt. Men det är underbart.

Borderlands – ingenting för mig

Jag trodde att jag skulle gilla Borderlands. Det verkade ju ha allt det som jag annars tycker om. Jag gillar ju FPS, science fiction miljöer,  dystopier, galna robotar, RPGn, levelsystem, knasiga vapen och skön design. Allt detta har Borderlands, ändå är det ingenting för mig.

Jag har verkligen försökt. Verkligen givit det så många chanser att äntligen börja glänsa och visa något av den där gnistan som jag såg under de första minuterna. Då trodde jag att detta skulle bli hur kul som helst. Men sedan kom allt det träliga.

Precis som i ett RPG springar man omkring på olika uppdrag. Kanske är det en psykotisk gangster som måste elimineras. Kanske är det delarna till ett snipergevär som ligger utspridda i en ravin. Kanske ska man eliminera några rövare och få fart på byns vindkraftverk.

Problemet är att uppdragen känns extremt repetitiva. Man åker till en plats, eliminerar allt motstånd, drar i en spak/plockar upp ett objekt/aktiverar en McGuffin och åker sedan vidare. Det händer aldrig något extra och man känner aldrig riktigt att man får den där emotionella belöningen. Snarare än ett kul spel känns det som arbete, och arbete vill jag inte utföra när jag ska slappna av.

Ett annat problem är att världen känns extremt öde. Och det är inte bara för att planeten är ett enda stort skrotupplag dränkt i ökensand. Där finns nästan inga människor att prata med. Där finns inget liv i byn. Istället går all interaktion genom diverse automater. Det känns lite som att de försökt skapa ett RPG men glömt att slänga in NPCer.

Sedan är fienderna väldigt obalanserade. De kan ha samma level som mig, och jag kan ha värsta tunga bössan och ändå tar det en kvart att skjuta ner den sjukt överdrivna hälsan. På vissa ställen fick jag hämta bilen och helt enkelt köra över dem, för det var omöjligt att klara så många fiender samtidigt. Men vad gör man i områden dit man inte kan ta bilen? Då är det helt enkelt kört! (no pun intended.)

Sedan hjälper det inte att styrningen inte heller känns klockren. Skulle säkert ha fått ett bättre intryck av spelet på PC med mus och tangentbord. För även om det fungerar hjälpligt med handkontrollen så känns det ändå ryckigt och oexakt. Det är extra irriterande när många av fienderna är snabba och smidiga, inte som i Halo och Gears of War där de medvetet gjort fienderna lite långsammare för att man ska hinna med.

Kanske har det att göra med att spelet verkar vara tänkt att spelas i co-op. Men jag råkar anse att spel även ska gå att spelas i sin ensamhet. Kanske är det för att jag inte har någon att spela med. Kanske är jag bara bitter. Och trött. Eller bitter … Nej trött …

Borderlands hamnar nu i bokhyllan i väntan på att återlämnas till sin rättmätig ägare. Tur att jag inte köpte det i alla fall.

Sommarpratar i Radio Speltorsk

Radiospeltorsk är en av de podcasts som jag ständigt ser till att lyssna på. De brukar alltid ha intressanta konversationer om vad som är på gång. När sommarhettan kommer tar de dock uppehåll och inbjuder folk att spela in sina egna spelpodcasts och skicka in dem.

I förra veckan satte jag och Spel-Malmer oss ner och gjorde just det. Vi spelade in en spelpodcast där vi pratade om fotorealism i spel, virtual reality och vart framtiden egentligen är på väg med den digitala underhållningsindustrin.

Nu ligger avsnittet uppe! Hedrande nog beslutade Radio Speltorsk att låta vårt avsnitt vara det första för sommaren. Jättekul!

Lyssna på avsnittet.

Prenumerera på Radio Speltorsks iTunes-sida.

Onsdagsretro – Cyberia (1994)


1994 var ett mycket speciellt spelår.
Det var en tid då tekniken utvecklades med rasande fart och varje spel gjorde sitt yttersta för att pressa hårdvaran med nya innovativa idéer och koncept. På många sätt var det en gyllene era. Det verkade inte finnas några gränser för vad man kunde göra.

Ett spel som sprängde gränser var det filmiska Cyberia. Spelet har aldrig riktigt fått det erkännande som i alla fall jag tycker att det förtjänar, utan har väl vid det här laget, för de flesta, sjunkit till botten av glömskans brunn.

Men Cyberia bestod av en ny och unik kombination. Det var en blandning av ett actionbaserat äventyr, pussel och en härlig railshooter. Allt gjort med samma filmiska atmosfär. Det märks att de hade höga ambitioner, och även om grafiken verkligen är usel med dagens mått mätt, så kan man fortfarande känna något av dess filmiska kvalitéer. Spelskaparna använde många olika kameravinklar, klippte in små ”reactionshots” av huvudpersonerna, och gav tillsammans med en genomarbetad ljudbild en fantastisk upplevelse.

Man spelar en cyberhacker med uppdrag att infiltrera ett laboratorium i Ryssland. Något skumt är på gång. Man vet inte riktigt vad, men det involverar avancerad nanoteknologi. Till sin hjälp har man ett gevär fastmonterat på armen, ett par specialglasögon med vars hjälp man kan röntga och hacka kretsar, samt ett hyperavancerat stealthplan med laserkanoner.

I vissa delar av spelet vandrar man omkring på hangarer, i övergivna forskningslapp, och genom isiga katakomber. Man får strida mot fiender och lösa pussel. I andra delar är det ren railshooter. Railshootern var inte något nytt vid denna tid, men aldrig hade det gjorts lika snyggt som i Cyberia.

Jag minns hur jag en gång tog med mig spelet till gymnasiet. Jag gick då i tvåan på natur-tekniskt, och vår klass hade en alldeles egen liten dataskrubb. Där brukade vi sitta och programmera kretsar och hitta på ofog. Dock surfade vi inte på nätet, då internet uppfanns ungefär det året, så det hade vi inte än.

Jag och två kompisar slog oss ner i skrubben och startade Cyberia. Jag hade klarat det förut, så jag började köra, bara för att visa dom hur coolt det var. Några timmar senare var spelet avklarat, och alla var kvar. Vi hade alla varit trollbundna av den spektakulära upplevelsen. ”Det var som att se en riktigt cool scififilm!” utbrast en av dem. Och det är en ganska passande beskrivning.

Idag är vi vana vid filmiska spel. Det är vardagsmat. Men 1994 var det ovanligt, och något så välgjort som Cyberia var ganska unikt.