Typ världens bästa Star Wars fanfilm! Och den är italiensk!

Jag slösurfade lite på youtube igår. Det är sådant jag nästan aldrig hinner göra annars min just igår var jag gräsänkling. Av en slump hittade jag Dark Resurrection vol 0, typ världen bästa Star Wars fanfilm någonsin. Och den är italiensk!

Älskar hur de har tagit de mörkare aspekterna av Star Wars och låtit det genomsyra alltihop. Glöm episode 1-3 och deras plastglada färger och gulliga aliens. Här är det mörker och brutalitet som härskar, kryddat med en gnutta estetik från Aliens. Älskar scenografin, specialeffekterna och det faktum att de pratar italienska. Visst finns det lite spagettivästern över det hela. Men skådespelarna är faktiskt helt okey. Manus är kanske inte det mest slipade men strunt samma! Det är en fan-film som ärligt talat är bra mycket bättre än det George Lucas lyckats göra med ep1-3.

 

Det finns en fortsättning också, vol 1. Den gjordes egentligen innan vol 0, och det märks då den inte är lika slipad. Sämre specialeffekter, sämre skådespeleri, men den har ändå något av den här mörka känslan som nästan påminner om Dune. Som en fan-film är den fortfarande bra. Ska bli spännande att se om de släpper vol 2 någon gång.

Cthulhu och en övning i gestaltning.

För ett tag sedan höll jag på och läsa igenom ett manus som en författarkompis skrivit. Vid några tillfällen kommenterade jag texten med “Mer gestaltning! Mer show och mindre tell!” Bara för tydlighets skull frågade min kompis om jag kunde definiera ytterligare vad jag menade med det. Jag ska inte säga att jag är världsbäst på det här. Men utifrån min förståelse skrev jag ändå en liten guide.

Nu har jag beslutat mig för att lägga ut dessa tankar på bloggen. Vem vet. Kanske kan de vara till hjälp för någon mer.

Gestaltning eller “Show don´t tell” kan för mig handla om två saker.

Den första varianten är en mer övergripande formen av strukturering av narrativet. Jag tänker ofta på det som en fluga. När det händer något intressant och man vill visa en dramatisk scen så sitter flugan still på väggen och bara betraktar allt. Det är show. Texten blir alltså omedelbart väldigt detaljerad men även långsammare. När det inte händer något dramatiskt flyger flugan snabbt till nästa scen. Det är tell. Historien blir mer som en exposition, sammanfattad av författaren, och allt går mycket snabbare. Tanken är att man i en bra historia har en balans mellan show och tell så att historien löper på snabbt mellan scenerna och att scenerna i sig inte blir expositioner utan detaljerade observationer. Då får man ett fint flöde och läsaren blir varken uttråkad eller överbelastad.

Den andra sortens gestaltning (som på sätt och vis är en undergrupp till den första sorten) handlar om känslor och emotionella uttryck. Att istället för att skriva att någon är rädd (tell), så visar man fysiska tecken på att personen i fråga är rädd (show), precis som att texten skrevs av en fluga på väggen som bara observerade kroppsspråk, röstläge och agerande. Att istället för att berätta att det regnar förmedla känslan av regndroppar mot huden.

För att illustrera hittar jag på en scen och skriver den i två versioner, en med gestaltning och en utan. Först kommer scenen som den skulle se om jag verkligen tänker på gestaltningen medan jag skriver.

 v1.

Sandra sprang längs stranden så sanden stänkte. Bara månljuset guidade hennes fötter. Den gamle prästen flåsade tungt bakom henne men han höll fortfarande jämna steg.

“Kom igen nu!” skrek hon. “Maria kan inte ha hunnit långt med boken.” Men den gamle mannen svarade inte. Till hennes stora förvåning ökade han istället takten och nu var det Sandra som fick anstränga sig för att inte halka efter.

De kom över en sanddyn och framför dem låg det gamla stenröset. Enligt legenderna hade det rests av druider för oräkneliga tidsåldrar sedan. Bland de stora stenarna skymtade hon Marias blonda kalufs. Flickan satt på marken med Necronomicon uppslagen framför sig. Hennes finger rörde sig sakta över en av sidorna och munnen rörde sig som av sig självt.

“Sluta omedelbart!” röt prästen och kastade sig fram men snavade över sin långa rock och dök istället med huvudet före ner i sanden.

Sandra skulle just rycka boken från henne, men då tystnade flickan och tittade upp på henne med stora ögon. Hennes händer skakade och tårar rann nedför kinderna.

“Jag hade inget val”, sa hon. “Djupet kallade på mig. Jag måste svara.”

Sandra tittade snabbt på den uppslagna sidan och det knöt sig i magen. Det var en besvärjelse för att frammana, det var en kallelse till den sovande staden i djupen.

Den gamle prästen hade kommit på fötter och stod nu med blod rinnande nedför ansiktet och betraktade dem med brinnande ögon.

“Det här är ditt fel”, röt han och pekade ett knotigt finger mot Sandra. “Om du inte hade gett henne boken hade det här aldrig skett.”

Orden slog henne som en knytnäve i magen och hon skakade till, för hon visste att det var sant.

“Jag menade aldrig…” började hon.

Men det var för sent.

Ute i havet började vattnet att bubbla. Maria reste sig med ett litet skrik och Sandra la snabbt armarna beskyddande kring henne. Bubblorna blev allt större och enorma vågor välde in mot stranden med rasande hastighet. Så exploderade något enormt tentakelförsett upp genom ytan. Varelsen hade en kropp som en människa, stora läderaktiga vingar på ryggen och ett ansikte som en bläckfisk. En svärta mörkare än natten spred sig runt honom, som om han var ett svart hål där inget ljus kunde överleva.

Oavsiktligt släppte Sandra taget om Maria och tog ett steg bakåt, och sedan ytterligare ett, tills hon slog i en av de stora klipporna. Den grova stenen skar in i hennes rygg tycktes hålla henne fast i sitt grepp. En isande kyla spred sig längs ryggraden och frös alla tankar till is. Hela kroppen skakade och hjärtat bultade i öronen.

Men den gamle prästen däremot hade ställt sig högt uppe på en av sanddynerna. Han bytte ideligen tyngd från fot till fot, men kom på sig själv, ställde sig bredbent och hötte med näven mot odjuret i havet.

“Du har inget att hämta här, du vidunder från avgrunden. Återvänd omedelbart till därifrån du kom. För i mig finns någon som är större än mig själv, och jag kommer inte låta dig skada någon enda av dessa små.”
Hans ögon blixtrade, och för ett ögonblick tycktes han växa inför henne tills hans svarta prästkappa fyllde himmelen.

Sedan hördes ett långt, väsande skratt över vågorna. Ljudet tycktes släcka de sista av stjärnorna på himmelen och suga ut den sista värmen i Sandras kropp. Det skar genom märg och ben, hela vägen in i hennes själ. Maktlös sjönk hon ihop och grep sina egna ben i fosterställning. Skakande låg hon så vid stenens fot medan hennes tankar sakta slukades av mörkret.

Sedan kom enorma ord. Sandra förstod dem, fast de inte var på något språk hon någonsin hört, men de slog in i henne med hela det vilda havets samlade kraft.

“Tror du att du kan hindra mig?” Ytterligare ett skratt dånade genom natten. “Snickaren från Nasaret kan inte hjälpa dig nu. Kom till mig, så jag får dricka din själ.”

Prästen skrek till och tog ett ostadigt steg mot strandkanten. Sedan tog han ett till och snart var han på väg ut i vågorna.

Nej! tänkte Sandra. Han får inte! Hon tvingade sig att släppa taget om sina egna ben och drog in luft med pipande lungor. Kanske finns det något i boken! Något som kan sända honom tillbaka till djupen igen. Hon måste försöka.

Hon såg sig omkring. Maria låg på marken bredvid boken och stirrade upp mot natthimlen med oseende ögon. Hennes mun rörde sig som i trans.

Jag måste! tänkte hon och drog sig upp på fötter. Hon tog ett djupt andetag och knöt nävarna. Hon tog några stapplande steg fram till boken och betraktade besvärjelsen som Maria hade läst. Det var svårt att samla tankarna, mörkret ville hela tiden sluka dem. Men hon satte sig på knä och studerade orden noggrant. Det fanns inget som kunde hjälpa på den sidan. Hon vände blad och ryckte till. Hon kände igen den där besvärjelsen, eller i alla fall delar av den. Nu din onda djävul ska du få! tänkte hon och började muttra de hemliga orden.

 

Nu tar vi den andra versionen av scenen. I denna tar jag bort all känslomässig gestaltning och ersätter show med tell.

 v2.

Sandra sprang längs stranden så sanden stänkte. Bara månljuset guidade hennes fötter. Den gamle prästen sprang trött bakom henne men höll fortfarande jämna steg.

“Kom igen nu!” skrek hon. “Maria kan inte ha hunnit långt med boken.”

Men den gamle mannen svarade inte. Till hennes stora förvåning ökade han istället takten och nu var det Sandra som fick anstränga sig för att inte halka efter.

De kom över en sanddyn och framför dem låg det gamla stenröset. Enligt legenderna hade det rests av druider för oräkneliga tidsåldrar sedan. Bland de stora stenarna skymtade hon Marias blonda kalufs. Flickan satt på marken med Necronomicon uppslagen framför sig. Hon läste från en sida som i trans.

“Sluta omedelbart!” sa prästen och kastade sig fram men snavade över sin långa rock och dök istället med huvudet före ner i sanden.

Sandra skulle just rycka boken från henne, men då tystnade flickan och tittade upp på henne med ett ansikte fyllt av sorg.

“Jag hade inget val”, sa hon. “Djupet kallade på mig. Jag måste svara.”

Sandra tittade snabbt på den uppslagna sidan och kände oron stiga. Det var en besvärjelse för att frammana, det var en kallelse till den sovande staden i djupen.

Den gamle prästen hade kommit på fötter och stod nu med blod rinnande nedför ansiktet och betraktade dem argt.
“Det här är ditt fel”, sa han till Sandra. “Om du inte hade gett henne boken hade det här aldrig skett.”

Orden gav henne oerhört dåligt samvete, för hon visste att det var sant.

“Jag menade aldrig…” började hon.

Men det var för sent.

Ute i havet började vattnet att bubbla. Maria reste sig, tydligen livrädd och Sandra la snabbt armarna beskyddande kring henne. Bubblorna blev allt större och enorma vågor välde in mot stranden med rasande hastighet. Så exploderade något enormt tentakelförsett upp genom ytan. Varelsen hade en kropp som en människa, stora läderaktiga vingar på ryggen och ett ansikte som en bläckfisk. En svärta mörkare än natten spred sig runt honom, som om han var ett svart hål där inget ljus kunde överleva.

Sandra blev så rädd att hon släppte taget om Maria och tog ett steg bakåt, och sedan ytterligare ett, tills hon slog i en av de stora klipporna. Den grova stenen skar in i hennes rygg. Skräcken stegrade sig allt högre för varje sekund.

Men den gamle prästen däremot hade ställt sig högt uppe på en av sanddynerna. Han verkade först lite orolig, men ställde sig sedan med en oväntad självsäkerhet och skrek åt odjuret i havet.

“Du har inget att hämta här, du vidunder från avgrunden. Återvänd omedelbart till därifrån du kom. För i mig finns någon som är större än mig själv, och jag kommer inte låta dig skada någon enda av dessa små.”
Han verkade märkligt nog arg, och såg både stor och stark ut där han stod på sanddynen.

Sedan hördes ett läskigt skratt över vågorna. Ljudet fick Sandra att nå nivåer av rädsla som hon tidigare inte trodde var möjligt. Maktlös sjönk hon ihop och grep sina egna ben i fosterställning.

Sedan talade odjuret. Sandra förstod orden, fast de inte var på något språk hon någonsin hört, men de gjorde att hon skakade av skräck.

“Tror du att du kan hindra mig?” Ytterligare ett skratt dånade genom natten. “Snickaren från Nasaret kan inte hjälpa dig nu. Kom till mig, så jag får dricka din själ.”

Prästen blev plötsligt rädd, och mot sin vilja tog han ett steg mot strandkanten. Sedan tog han ett till och snart var han på väg ut i vågorna.

Nej! tänkte Sandra. Han får inte! Hon tvingade sig att släppa taget om sina egna ben. Kanske finns det något i boken! Något som kan sända honom tillbaka till djupen igen. Hon måste försöka.

Hon såg sig omkring. Maria låg på marken bredvid boken och stirrade upp mot natthimlen med oseende ögon. Hennes mun rörde sig som i trans.

Jag måste! tänkte hon och drog sig upp på fötter. Hon samlade all beslutsamhet hon hade. Hon tog sig fram till boken och betraktade besvärjelsen som Maria hade läst. Det var svårt att samla tankarna. Men hon satte sig på knä och studerade orden noggrant. Det fanns inget som kunde hjälpa på den sidan. Hon vände blad och blev överraskad. Hon kände igen den där besvärjelsen, eller i alla fall delar av den. Nu din onda djävul ska du få! tänkte hon och började läsa de hemliga orden.

Hoppas det är till hjälp för någon. Vad har du annars för tankar kring gestaltning? Kommentera gärna om dina erfarenheter och tips.

Flera nya recensioner

Under senaste månaden har det roligt nog kommit ett större antal nya recensioner på mina böcker. Alltid lika hjärtevärmande att så många har läst och uppskattat det man skrivit..

 

Om Vägen till Stjärnorna

“Detta var kanonkul! Jag vill verkligen läsa mer om det postapokalyptiska Sverige så som det hanteras av Oskar. Jag garvar högt åt en del av fraktionerna och hur de uppstod (nej nej, inga hintar, du får läsa själv) … Skriv skriv skriv, Oskar. Jag vill läsa mer om överlevarna!”
– Siv på (inte så) Anonyma Biblioholister

“Vägen till stjärnorna är handlingsdriven urban fantasy med fokus på äventyr och förvecklingar. En njutbar anrättning kryddad med dystopi. … Om du är sugen på strapatser i Stockholms tunnelbana i en tid då det mesta gått snett, har du så att säga hamnat rätt.”
– Jonny på Swedish Zombie

“Browsade igår iTunes Store efter något bra att läsa och vad hittar man då? Jo, den här grymma boken(novellen) som jag aldrig hört talas om innan. Läste utdraget. Köpte boken. Läste. Bäst.”
– Lovisa på IReadNSee
 

Om Skogens Hjärta

“Det är helt underbart att se hur Källner vävt in nordisk mytologi ihop med sina egna fantasier i boken. Han är riktigt duktig på det och det är helt omöjligt att inte tycka om berättelsen. Nästan så att man vill äta upp den, faktiskt.”
– Liv på En plats i bokhyllan
 

Om Drakhornet

“Medan historien rullar ut sig hamnar han i olika äventyrligheter som inbegriper bland annat troll, lyktgubbar, dryader och najader. Källner ser noga till att aldrig sakta ned på tempot. Dramat är humoristiskt och ödesmättat. Dessutom är det en fin skildring av vänskap och ungdomlig kärlek …  en kul och spännande inledning till Nornornas vävnad.”
– Jonny på Swedish Zombie

“Drakhornet är en mycket spännande berättelsen och självklart kommer jag att kasta mig över del två, Skogens hjärta.”
– Emma på Det mörka tornet

“Oskar har skapat en helt egen spännande fantasyvärld i en lämplig miljö där troll och mystiska övernaturliga krafter existerar. Boken har ett växlande tempo och går bra att läsa bara för nöjes skull men har också en djupare sida. Trovärdiga och intressanta karaktärer finns det gott om. Slutet av boken är oerhört rafflande och jag ser verkligen fram emot att få läsa och se vad som händer i bok nummer 2 i serien Nornornas vävnad!”
– Alba på Boklyckan

Dags för lite minirecensioner

Detta år har verkligen varit extremt hektiskt, och jag har inte alls hunnit skriva som jag tänkt på bloggen. Men sådant är livet ibland och det är inte mycket mer med det.

Det enda som verkligen stör mig är att jag inte skrivit några recensioner på de spel jag klarat under året. Det brukar jag alltid göra, även om det bara är några rader.

Så för att råda bot på detta har jag nu under december månad tänkt släppa en recension varannan dag. På så sätt räcker de hela vägen fram till julafton. Det blir bara korta minirecensioner men det är bättre än ingenting.

När nörderi blir konst – en heldag med Starcraft 2 i Globen

När man kommer in i Globen slår värmen och entusiasmen emot en.

 

I helgen gick Europafinalen i Starcraft 2 av stapeln i Globen. Dels skulle man utse Europamästaren, och dels skulle sex spelare kvalificera sig till världsmästerskapet i Shanghai. Det var ett stort schabrak till arrangemang, och jag hade den stora glädjen att vara där.

När man kom in i globen slog ljusen emot en. Enorma skärmar fyllde rinken, och de brittiska kommentatorernas röster skorrade i öronen. Luften var varm, och fylld med entusiasm och upprymdhet. Som inför vilken fotbollsmatch som helst, fast mycket bättre. Här fanns ingen negativ aggressivitet, det var bara härligt.

Snart kördes matchen igång. Det var en svensk ThorZain som mötte Nightend från Polen. Kommentatorerna informerade oss löpande om de olika spelarnas stilar och tryckte på även om Nightend var en mycket skicklig spelare så var Thorzain ändå oerhört rutinerad och svårslagen. Och mycket riktigt fick vi snart se ThorZain utmanövrera och slutligen krossa Nightend i två på varandra följande matcher, varför man inte ens behövde spela den tredje matchen.

Programledaren Rachel presenterar ThorZain och Nightend.

 

Starcraft 2 är ett strategispel. Det är ett av de största spelen på e-sportsarenan världen över. I Korea är Starcraft 1 och numera Starcraft 2 något av en nationalsport där matcher går på bästa sändningstid. De bästa spelarna har samma status som rockstjärnor. Det finns ligor, managers, och enorma mängder pengar i hela industrin runt spelet.

I Sverige däremot har inte e-sport slagit igenom ännu. Men det får allt mer uppmärksamhet, även utanför subkulturen. T.ex. sändes hela turneringen även via aftonbladet med svenska kommentatorer. Även SVTplay har haft en del inslag av e-sport, så jag tror bara det är en tidsfråga innan det slår igenom i det allmänna medvetandet.

Två arméer manövrerar för att finna en fördel innan de går löst på varandra.

 

Nu har jag faktiskt inte spelat SC2. Det har helt enkelt inte funnits tid. Däremot spelade jag enorma mängder av SC1 när det begav sig, både singel och multiplayer. Så även om det finns väldigt mycket nyheter i SC2 som jag inte alls är insatt i, så tog det inte lång tid innan jag åter började känna den där underliggande balansen mellan motståndarna och hur styrkeförhållandena svajade fram och tillbaka under spelets gång.

Det finns ett läge när nörderi övergår i ren konst. Under några timmar avnjöt jag den ena artisten efter den andra. Det var fantastiskt roligt att få se dessa spelare, som tillhör de absolut bästa i världen. Men det härligaste är nog ändå alla sköna fans, och deras entusiasm som t.ex. tar sig uttryck i en helt improviserad gemensam dans nere på golvet, självklart till en Koreans slagdänga. (Se filmen nedan.)

 

Varning för Crunchyroll Anime

Jag har länge avnjutit strömmad tv i min iPhone från bl.a. SVT. Det är flera år sedan jag senast prickade in tiden för ett favoritprogram för att bänka mig framför tvn. Nu för tiden glömmer jag alltid att kolla när de går. Men det gör ju ingenting då nästan allt går att få tag strömmat från nätet. T.ex. har jag avnjutit den fantastiska norska serien Lilyhammer, uteslåtande via SVT-plays app.

Men igår slogs jag av en blixt från klar himmel. Om det nu finns appar som strömmar tv, borde det då inte finnas en app som strömmar Anime? Jag letade i App-Store och till min stora förtjusning och förskräckelse så fanns det. Den heter Chrunchyroll och precis som t.ex. Spotify kan man antingen se Anime gratis med avbrott för reklam, eller betala och slippa reklamen. Jag tankade ner, registrerade mig och startade upp.

Chrunchyroll fungerar helt perfekt. Inom en minut hade jag börjat kolla på Total Eclipse, en anime där slemma rymdvarelser invaderar jorden (igen.) Det här är alldeles för roligt. Så roligt att jag inte vet hur jag ska få något skrivande gjort nu, när jag har ett jättestort bibliotek av animeserier med mig i fickan, vart jag än går! Livsfarligt!

Så jag vill härmed utfärda en varning. Om du håller på med något kreativt projekt, så ladda inte ner Chrunchyroll. Det kan vara dödsstöten. Annars är det bara att köra på. 😉

För övrigt tycker jag att det är en fantastisk utveckling vi är med om. Snart finns vilket slags material som helst tillgängligt strömmat över nätet, för en månadskostnad eller med reklam. Spotify m.fl. har visat att det är en funktionell affärsmodell, och det mest spännande är att tillgängligheten blir så stor, och tjänsten är så smidig, att det även effektivt eliminerar piratkopiering. För varför gå igenom hela processen med torrentz, när man bara kan starta upp sin app och med två tryckningar titta på vad man vill.

 

 

Lite omgjort på bloggen

Bilden har inget att göra med texten nedan. Valde den bara för att jag tycker om den.

Under den senaste tiden har jag gjort om lite på bloggen. Menysystemet är förändrat och jag hoppas att det blir enklare att navigera nu mellan olika intresseområden. Dessutom har jag lagt till mer information om mina böcker, samt börjat skapa guider för hur man lyssna till Drakhornet som ljudbok.

Tidigare har jag nämligen bara publicerat länkarna till min egen feed eller till iTunes. Det är ju smidigt för de som är van vid podradio och vet hur det fungerar. Men för den som inte brukar lyssna på podradio, men som har en iPhone el dyl, och som vill lyssna, så kan det vara svårt att veta var man ska börja.

Jag har än så länge gjort guider till iPhones/iPad samt iTunes/iPod. Men jag skulle också jättegärna vilja göra guider för Android. Problemet är bara att jag inte har någon Android telefon. Men vi får se om jag inte kan låna en och fixa det, tids nog.

Annars är det jättekul att hinna skriva lite på bloggen igen. Det var allt för länge sedan sist.

 

 

Tillbaka i sadeln igen

Det är ett bra tag sedan jag senast skev något på bloggen. Det finns en enkel orsak till det. I januari blev vi välsignade med vårt andra barn, en fantastisk liten pojke. När man får barn så förändras ens prioriteringar, och ens tidsramar. När vi fick vårt första barn undrade vi vad vi egentligen hade gjort med all tid vi hade haft tidigare. När vi fick vårt andra barn undrade vi vad vi hade gjort med alla dessa oceaner av tid vi hade när vi fortfarande bara hade ett barn.

Men nu är jag pappaledig, och ska vara det en tid framöver. Plötsligt har jag lite mer tid igen. Det är inte i närheten av lika mycket som jag hade tidigare, men det blir allt lättare, ju mer bebisen lär sig sova ordentligt.

Det innebär att jag så smått har börjat skriva igen, något som har legat nere senaste halvåret. Egentligen har allt skrivrelaterat legat som i ett vakum senaste halvåret, men så fort jag satte mig vid tangentbordet så vaknade skrivardemonen till liv igen. Jag tror egentligen inte att han sovit, utan bara varit undanskuffad i ett litet mörkt rum. Nu är han framme igen, och otroligt sugen.

Så igår kväll skrev jag klart ytterligare ett kapitel på bok tre av Nornornas vävnad. Det känns otroligt gott att vara tillbaka i sadeln. Märkligt nog känner jag mig inte speciellt ringrostig. Det hade jag nog förväntat mig. Men ganska snabbt kom jag in i “zonen” och orden bara flöt. Och det är inga problem att  återfinna historien. Den har jag gått och funderat på det senaste året, så den är redo att komma ut nu.

Ska också bli kul att kanske faktiskt hinna spela, och skriva om min andra stora passion; dataspel! Men det får bli allt eftersom jag känner att jag har tid. Livet som hemmapappa är inte alltid en dans på rosor. Det kallas för föräldraledighet, men med tanke på arbetsbördan tycker jag att det borde kallas för föräldraarbete. Men samtidigt är det underbart. Och vi har det otroligt  förmånligt i Sverige som får vara hemma så länge med våra små.

Nåja, detta var första inlägget på länge. Hoppas det blir fler framöver.

Allt gott!

/Oskar

 

Missa inte! Sara Bergmark Elfgren sommarpratar i P1 om sin nördiga uppväxt

Det är ett bra tag sedan jag skrev något senast på bloggen. Men jag ville passa på och tipsa om Sara Bergmark Elfgrens sommarprat i P1. Tillsammans med Mats Strandberg skrivit har hon skrivit den bästsäljande “glesbygdsfantasyn” Cirkeln och Eld. Cirkeln blev ju även nominerad till Augustpriset och är översatt till över 20 språk. Det är inte illa det!

 

Saras sommarprat var riktigt, riktigt bra, och vi får höra en hel del om hennes uppväxt, passionen för fantasy och hur det var att upptäcka att man var en nörd. I sommarpratet inkluderas också ett lysande telefonsamtal tillbaka i tiden till hennes tonåriga själv. Klicka här och lyssna!

 

Gästbloggar på Kontrast 2012

Igår gästbloggade jag på Kontrast 2012s hemsida.

Vad är Kontrast 2012 kanske du undrar? Jo det är årets nationella sf-kongress. Kontrast är tre dagar då man kan träffa andra människor som är intresserade av science fiction och fantasy. Man kan gå på intressanta föredrag, paneldiskussioner, eller helt enkelt hänga i baren och diskutera den senaste Iain M Banks-boken. Kontrast är helt enkelt årets viktigaste evenemang för alla sf- och fantasyintresserade. Det kommer att vara på hotel Gillet den 5-7 oktober. Jag tänker komma dit! Om du har det minsta intresse för SF och Fantasy så borde du också göra det. 😉

 

Men åter till min gästblogg. Den handlade om en glömd gammal svensk SF-skatt som väntar på att bli upptäckt av nya läsare. Jag talar om Rymdväktaren/Nyaga-duologin av Peter Nilson. Två helt fantastiska böcker som du som äkta SF-älskare helt enkelt inte får missa. Och det bästa av allt är att det är på svenska!

Läs gästinlägget här.

DN uppmärksammar urban fantasy på svenska

Så har även DN fångat upp den nya vågen av urban fantasy på Svenska. I en artikelserie i veckan skrev de några artiklar om vad urban fantasy är och hur det tar sig uttryck i den nordiska kulturen och på det svenska språket.

Du hittar artiklarna här:

Del 1 – Maria Turtschaninoffs “Underfors” med fokus på Helsingfors

Del 2 –Morten Sandéns “Den femte systern” med fokus på Stockholm

De 3 – Nene Ormes “Udda verklighet” med fokus på Malmö

Jag tycker personligen att det är väldigt kul hur denna “nya” fantasygenre tar allt större plats. Förhoppningsvis kommer den att fortsätta expandera. Nu ska vi bara se om vi kan få igång en svensk steam punkrörelse också 🙂

Gamers för Afrikas horn!

Jag läser lika ofta på bokbloggar som på spelbloggar. Nyligen stötte jag på ett bokbloggsinitiativ som jag tycker att vi inom gamervärlden borde sprida vidare. Det pågår just nu en ofattbar svältkatastrof vid Afrikas horn. Miljoner står på dödens rand. Alla kan göra något, även om våra resurser skulle vara små. Jämförelsevis med de svältande är vi oändligt rika och vi kan alla avvara en femtio- eller hundralapp.

Nedanstående text är hämtad rakt av från Sara BEs blogg. (Ni vet, hon som skrivit Cirklen.)

________________________________________________

Hörni, gå in och ta del av Bokmanias fina initiativ. Om ni inte orkar klicka vidare ta bara fram mobilen och gör så här:

För att skänka pengar till Röda korset:
Messa AKUT TORKA till 72 900 för att skänka 100 kr.

För att skänka pengar till Rädda barnen:
skicka 10KATASTROF (10 kr) eller KATASTROF (50 kr) eller BARN (200 kr) till 72950

För att skänka pengar till FN-organisationen UNHCR:
SMS:a till 72970
För att ge 100 kr, SMS:a FLYKTING
För att ge 50 kr, SMS:a FLYKTING 50

Jag vill även lägga till Läkare utan gränser:
Sms:a LIV till 72 970 (50 kr)

Information om bank/plusgiro finns om du klickar vidare på länkarna.

Enligt O tipsar även om Sticka till Afrika.

________________________________________________

Sprid gärna det här vidare på era egna bloggar, twitter, och facebook, så att vi kan visa att gamervärlden bryr sig. Många små bidrag blir till slut något mycket stort. (Och det måste inte vara små bidrag. Ge gärna stort om du vill. 😉 )

Babylon 5 uppstår från de döda?

Babylon 5 är en av mina absoluta favoritscifiserier. Det spelar ingen roll att specialeffekterna är helt daterade och ser plastiga ut. Det spelar ingen roll att säsong 1 bitvis är ganska skakig. Totalt sätt är B5 en episk upplevelse och något av det bästa jag upplevt i scifiväg (en ära serien delar med Farscape och nya BSG.)

Tyvärr har hela franchiset varit ganska dött de senaste åren. Det har gjorts lite försök att få till stånd några spin-offs, och nya uppslag, men det har inte riktigt fungerat. Men plötsligt börjar ryktena igen. Och man kan ju inte låta bli att undra, och hoppas. Kanske är det annorlunda den här gången! Kanske kommer det att bli av! Läs mer här!

Dådet i Norge och motiven bakom.

Jag saknar ord för att kunna beskriva det som skett i Norge. Man kan försöka, med termer som: fruktansvärt, förfärligt, ohyggligt, och vansinnigt, men orden faller platt inför den oerhörda sorgen. Men efter att den första chocken lagt sig så börjar man som människa ställa frågor. Man undrar. Varför skulle någon göra en sådan sak? Hur kunde detta ske? Det är fullt naturligt, då vi som varelser vill finna samband, se någon slags logik, i det som sker omkring oss.

Det är egentligen därför jag skriver detta. Jag måste för mig själv sortera mina tankar och försöka förstå.

Jag minns hur jag på morgonen efter satt och läste en kolumn i DN. Skribenten menade att vi inte borde vara förvånade. Norge har ju haft trupper i Afghanistan, och de flyger nere i Lybien. Då utgick alla från att det var en extremistisk islamsk grupp som genomfört terrordådet. Men så meddelade polisen att de identifierat gärningsmannen och det visade sig att det var en våldsverkare från det motsatta sidan av spektret.

Våldsmannen, Anders Behring Breivik, beskrevs som högerextrem, fundamentalistiskt kristen, vapenintresserad och gamer. Omedelbart började media försöka knåpa ihop en bild av vem mannen var, och de fick god hjälp, då gärningsmannen bara timmar innan terrordådet skickat ut ett 1500 s långt dokument samt postat filmer på internet som presenterar hans världsbild.

Det är en sjukligt förvriden värld som framträder, fylld av konspirationer, hat och ett hot mot själva den västerländska civilisationen. Enligt Breiviks världsbild har det sedan 50-talet pågått ett kulturellt marxistiskt maktövertagande. Sovjet kunde inte ta väst med våld, så de satsade på att erövra oss kulturellt istället. Denna vänsterrörelse som nådde sin kulmen vid 68-revolutionen har enligt Breivik sedan dess dominerat vår ekonomi, politik och kultur. Då grep den kulturella marxistiska eliten makten och via ett hemligt råd så styr de än idag.

Ett av huvudmålen för den kulturella marxismen är att skapa en världsvid sovjetstat. För att kunna åstadkomma detta så satsar man helhjärtat på att blanda människor från olika nationer och kulturer för att åstadkomma en enda stor multikulturell superstat. Därför ska det hemliga marxistiska rådet ha ingått ett hemligt avtal med arabvärlden att importera miljoner och åter miljoner muslimer till Europa. Detta ska pågå tills dess att muslimerna är fler än originalinvånarna, då de plötsligt tar över och skapar en shariastat EUrabia av hela Europa.

I Breiviks groteska världsbild är alla muslimerna onda. De är alla en del av komplotten. De är alla beredda att när som helt gripa vapen i kampen mot sina europeiska grannar.

Men Breivik, och andra med samma extrema världsbild, reser sig för att försvara Europa. De ser sig som moderna korsriddare. Likt de kungar och furstar som försvarade Europa från invaderande muslimska arméer på 700-talet och 1400-talet ska de nu försvara Europa mot det lågintensiva krig som ständigt pågår omkring oss. I sin egen värld är de goda, heliga krigare som ska försvara den västerländska civilisationen mot de mörka horderna. De har en tidsplan, där de planerar att med våld, döda och kasta ut alla ”icke-europeiska” influenser från kontinenten. I praktiken ett väldigt europeiskt inbördeskrig med syfte att “rena” länderna. Planen beräknas vara genomförd 2083.

Det är detta som drivit Breivik. Under nio år har han planerat attentatet in i minsta detalj. Han har skaffat vapenlicens och vapen, helt lagligt. Han startade ett jordbruksföretag, bara för att utan frågor kunna beställa stora mängder konstgödsel till sina bomber. Han kolla noggrant upp allt kring Utöya och regeringskanslit. Han skaffade polisuniform samt dumdumkulor som exploderar i kroppen för att kunna döda så effektivt som möjligt. Metodiskt förberedde han det värsta blodbad norden sett sedan andra världskriget.

Hans måltavla blev ett sommarläger för politiskt aktiva ungdomar. De tillhörde norska motsvarigheten till SSU. De tillhörde arbetarpartiet, skyltfönstret för den marxistiska konspirationen. Därmed var de i Breiviks värld förrädare och därmed legitima måltavlor. Så under segerrop vandrade han omkring på ön och sköt och hela tiden såg han sig själv som en hjälte. Men det är så ondskan fungerar. Den ser inte sin egen ondska. Ett monster som har samvetskval är inget monster. En hjälte utan samvetskval är alltid ett monster.

Detta är den världsbild, ingrodd i ett psykopatiskt psyke, som ligger bakom terrordådet. Inte att han råkar vara ”gamer” som Emmy och Discordia redan så vältaligt påpekat. Inte att han var ”kristen”, då det är omöjligt att genomföra ett sådant dåd och samtidigt lyssna till Jesu ord om att: Älska din nästa som dig själv … detta är det största budet. Inte att han var ”vapenintresserad”, då det finns gott om jägare och andra med licens i detta land som aldrig i sina vildaste fantasier skulle kunna tänka sig att rikta ett vapen mot en annan människa.

Men även om man nu sitter med en förklaring, en viss förståelse, så faller även den platt mot sorgen. Dessa unga människor har fått livet stulet. Deras familjer har fått sina barn stulna. Det finns inget att göra, mer än att sörja, och sedan, att söka rättvisa och vägar mot en bättre värld.

EDIT:

Det har kommit många intressanta reaktioner kring medias sätt att hantera terrordådet.

  • Varför t.ex. skrev alla att det var ett terrordåd så länge som man trodde att det var extremistiska muslimer, men nu när det är en extremistisk kristen så byter man terminologi?
  • Hur ok är det egentligen att visa närbilder på döda kroppar och sörjande tonåringar? Hur stor integritetsfrist bör media visa? Var går gränsen för respekten för de sörjande och döda?
  • Läs också gärna detta inlägg av min kollega på debutantbloggen, Annelie Drewsen, där hon reflekterar kring hatet bakom attentatet, samt den oerhörda styrka som finns i vårt demokratiska samhälle där t.o.m. en okänd kille från Irak kan få träffa den svenska statsministern.