Tankar: Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 1

Så har jag till slut gått på bio och sett den senaste Harry Potter filmen. Den var bra. Låt mig börja med att säga det, så jag kan få det ur världen.  Jag gillade t.ex. hur de lyckades förmedla huvudkaraktärernas ensamhet och utsatthet. Det är ännu mer påtagligt i boken, men de gjorde ett bra jobb.

Det var ju en del kontrovers över att sista filmen delades upp i två delar. Personligen tycker jag att det var ett smart drag. Uppdelningen har inget att göra med, som vissa påstår, att de vill tjäna mer pengar. Inte heller är det för att vara snälla, för att vi ska få suga längre på karamellen. Man måste helt enkelt göra så här för att storyn ska fungera.

I de föregående böckerna vimlade det av sidotrådar. Utöver den stora huvudtråden kunde man följa med på alla möjliga små äventyr, som egentligen inte var nödvändiga, men som förgyllde upplevelsen och gjorde Hogwarts med omgivningar mer levande. Vid filmatiseringarna togs nästan alla dessa sidotrådar bort. Det är inget konstigt. Så måste man göra. Ska man ha med varenda liten händelse så räcker inte långfilmsformatet, då måste man göra en tv-serie.

Men till skillnad från tidigare böcker har Dödsrelikerna inte så många småtrådar. Tvärt om är den väldigt fokuserad på sin huvudtråd där Harry, Ron och Hermonie försöker finna och oskadliggöra Voldemorts Horrokruxer. Det fanns inte mycket för manusförfattarna att plocka bort.  För att göra en begriplig film var man alltså tvungna att utvidga speltiden.

Frågan är ju, som alltid, vad ska strykas och vad som ska med. Har de gjort rätt val? Både ja och nej, enligt min mening. De har strykt mycket relationella bitar, tankar, grubblerier, små händelser, bikaraktärer och krångligheter. Och det är delvis en styrka. Något som jag störde mig på i boken var nämligen Rowlings tendens till att fastna i långa,  (onödigt) invecklade resonemang och logiska kullerbyttor. Dessa är nedslipade till ett absolut minimum, vilket ger historien en helt annan spänst och drivkraft.

Åh andra sidan kapade de bort det som jag personligen betraktar som själva bokens kärna. Deathly Hallows handlar för mig om förlorad och återupprättad tro. I början är Harry en Dumbledores man. Han är redo att utföra hans uppdrag och jaga reda på och förstöra horrokruxerna. Men efter ett tag sviktar hans tro, och ju mer han läser i Rita Skeeters bok, ju mer misströstar han. Till slut tappar han helt tron på Dumbledore och börjar istället jaga efter Dödsrelikerna. Han vill ha relikernas makt, göra den till sin egen. Men efter en rad av händelser vilket kulminerar när han står och gräver Dobbys grav, så fattar han ett beslut och förs tillbaka till sin förtröstan. Men den här gången är det inte en barnsligt naiv tro, utan en vuxen tro, som tvingats mogna genom lidande och smärta. Detta är Harrys inre resa.

Hela denna tråd är bortkapad! Ron nämner någon gång att han hade förväntat sig mer från Dumbledore, men denna kommentar är enbart kopplad till hans egen inre resa. Ron går igenom en svår period där han sviker sina vänner för att sedan komma tillbaka och konfrontera sina demoner. Annars talas det knappt om Dumbledores ”tystnad” i hela filmen.

Istället fokuserar filmen på trions inbördes relationer och deras aktionfyllda kamp mot Voldemorts anhang. Inget fel på det. Jag tycker de gör ett bra jobb av att gestalta en trollkarlsvärld styrd av dödsätare. Man får nazi-vibbar mer än en gång. Jag tycker bara det är tråkigt att de såg sig tvungna att eliminera Harrys inre resa. Utan den får filmen, i alla fall för mig, inte alls samma relevans. Det är ju först när Harry har anlänt i andra änden av sin egen dödsskuggas dal som han också kan fullfölja Dumbledores vilja och omfamna sitt öde.

Vi får se hur de kan lösa det här med Harrys resa i sista delen. Jag vet inte hur de ska lyckas pussla in det. För det ska ju egentligen redan ha skett. Men de kanske lyckas trots allt. Rowling är ju faktiskt med och håller sin hand över filmproduktionen. Kanske har de bara flyttat om det lite. Hoppas kan man i alla fall.