«

»

Sep 27

Iron Sky – Överraskande bra

Efter den stora besvikelsen med Prometheus tänkte jag ta mig an en annan scifi film som legat och väntat på mig: Iron Sky. Filmen har en spännande och lite annorlunda bakgrundshistoria, då det inte är någon stor hollywoodstudio som ligger bakom. Istället är det en finsk (!) science-fiction-film som gjorts av några människor som verkligen är passionerade för genren. För regin står Timo Vuorensola som tillsammans med Michael Kalesniko även skrivit manus.

Det intressanta är att filmen till stor del är finansierad genom crowdfunding. Det har faktiskt satt rekord som största crowdfunding-projektet hittills i Europa. Skaparna åkte runt på olika filmfestivaler med en trailer till filmen de ville göra, samt la upp information om det på internet. Genom massor av små donationer från privatpersoner, samt stora bidrag från några filminstitut, så fick de ihop tillräckligt med pengar för att kunna göra filmen.

Handlingen är enkel, och lite knäpp, men överraskande bra. Två amerikanska astronauter landar på månen. De är dels där av politiska skäl, för att presidenten ska se handlingskraftig ut, men också för att söka efter Hydrogen-3. Vad de upptäcker istället är en månbas, fylld med nazister. De har varit där sedan andra världskrigets slut, och planerar nu sin återkomst till jorden för att ta sin rättmätiga plats som världens herrar. Snart är invasionen i full gång.

Det är så kul att se hur skaparna verkligen kramat varje droppe ur sin budget. Visst är både vissa skådespelarinsatser och specialeffekter lite ojämna, men för det mesta fungerar det helt underbart. De har lyckats fylla filmen med en egen atmosfär, där de visserligen hämtar mycket från den nazistiska estetiken, men de blandar lika delar av dieselpunk och kontrasterar det mot blänkande glas-och-stål 2000-tal.

Jag älskade att de låter nazisterna tala tyska. Filmer där nazister talar engelska har helt enkelt inte samma tunga känsla. Och de använder skickligt språken, både engelskan och tyskan, för att ytterligare bygga upp kontrasterna. Påminner mig faktiskt om de gamla starwarsfilmerna där imperiet hela tiden talar brittisk engelska medan rebellerna pratar amerikanska.

Men det bästa med filmen är faktiskt manuset. Det är inte helt fritt från hål eller problem. Men de är så pass små, och resten av filmen är så pass underbar att jag omedelbart förlåter dem. Det bästa med filmen är att den vågar vara extremt icke politiskt korrekt och använder varenda överdriven stereotyp du kan komma på, oavsett om det är hyperkonservativa amerikanska politiker, galna tyska vetenskapsmän eller en afroamerikansk “Brotha.” Dessutom jämför filmen med satirens oförlåtande blick den amerikanska maktideologin med den nazistiska. Fast filmen fastnar inte något fingerpekande angående vem som är de största fascisterna, utan går vidare och ställer frågan hur det egentligen är ställt med hela den mänskliga rasen. På så sätt blir filmen överraskande tänkvärd, och skrattet fastnar ibland i halsen.

För mig var det en stor överraskning att filmen var så här bra. När jag först hörde talas om den för ungefär ett år sedan trodde jag bara att det var en stor plojgrej. Men nu, med facit i hand, kan jag konstatera att indiefilmen från Finland, faktiskt var bättre än megaprojektet från Hollywood. Visst är det två väldigt olika filmer, kanske är det orättvist att jämföra dem, och kanske är jag färgad av mina förväntningar. Men jag måste ändå säga (och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här) men Iron Sky är faktiskt bra mycket bättre än Prometheus.

 

Dela med dig:
  • Facebook
  • Twitter
  • email
  • MySpace
  • PDF