«

»

Dec 21

Yulebocken av Oskar Källner

Så här i juletid så bjuder vi i Fantastisk Podds Stockholmsgäng på lite jullektyr. För att läsa de andra novellerna av Anders Björkelid, Boel Berman och Markus Sköld, gå till Fantastisk Podd och klicka på länkarna för var och en.

Yulebocken

av Oskar Källner

Anders öppnade dörren till förskolan. Direkt innanför stod det lilla altaret. Det skilde sig inte nämnvärt från det altare de hade hemma i sin egen hall, med en liten röd duk broderad med ett pentagram. I pentagrammets fem uddar stod ljus och i mitten, omgiven av små djävulsknytt i grå rockar och röda luvor, stod den traditionellt knutna halmbocken. De väldiga hornen krökte sig upp från pannan och till och med som halmfigur kunde Anders nästan känna hur den ångade av mörker och illvilja.
Plötsligt flämtade han till. Hjärtat frös till is och lade sig som en tung klump i magen.
”Agneta!” vrålade han. ”Agneta! Rode! Sara! Vem som helst! Kom hit!”
Rode stack ut huvudet över grinden till småbarnsavdelningen. Hon såg trött och irriterad ut.
”Vad är det?”
”Ett av ljusen har slocknat!” Rösten skar sig.
Rode blev likblek, öppnade munnen för att säga något men rusade istället in på avdelningen. Ett ögonblick senare var hon tillbaka med en tändare. Hon darrade dock så kraftigt att hon inte lyckades hålla lågan mot veken och efter några sekunder slet Anders tändaren ur händerna på henne. Han stålsatte sig och med en bedrägligt stilla hand tände han åter ljuset.
Rode såg ut att vilja sjunka genom jorden. Agneta kom springande från kontoret. Med en enda blick tog hon in altaret, tändaren i Anders hand och Rodes ansikte.
”Jag är så hemskt ledsen”, sa hon. ”Vi brukar alltid ha någon här som håller koll på ljusen. Jag vet inte riktigt vad som hänt. Någon kanske behövde hjälp med att byta blöjorna eller …”
”Det är ditt ansvar att se till att något sånt här aldrig händer!”
Hon svarade inte, utan stod osäkert och vred sina händer.
Anders tog ett djupt andetag och försökte lugna sig.
”Det spelar ingen roll”, sa han till slut. Orden kom hårda och korta. ”Det som är gjort är gjort. Nu vill jag bara hämta Alice.”
”Hon leker i pysselrummet”, sa Rode.
Anders tittade inte ens på henne utan gick rakt in på avdelningen.
”God yule”, hörde han Agneta ropa efter honom.
Han knöt nävarna och muttrade.
”God yule.”
Något annat hade inte passat sig.

De satt skönt nedsjunkna i soffan framför TVn. Patricia hade Alice i famnen och kramade henne så hårt att flickan gnydde.
”Vovven!” ropade hon och slingrade sig ner på golvet för att överfalla sitt favoritgosedjur. Anders drog Patricia till sig och höll henne hårt. Hon skakade fortfarande.
”Helt otroligt! Vi borde anmäla dem! De har satt alla barnen i fara!”
”Schhh”, tröstade han och smekte henne över håret. ”Det som har skett har skett. Det enda vi kan göra är att se till att hålla ljusen tända här, offra extra mycket i grötskålen och hoppas på det bästa.”
”Men tänk om, tänk om …!”
”Det är ingen mening att spekulera. I kväll är det yuleafton. Vid midnatt kommer vi att veta.” Han tittade bort mot Alice som just höll på att överösa Vovven med pussar och kramar. Det knöt sig i magen. ”Men jag tror inte det är någon fara. Det måste finnas de som skött sig sämre än oss. Säkert hundratals, kanske tusentals! Jag är säker på att vi ligger långt ner på listan.”
”Tror du det?”
Han kramade henne hårdare och försökte förmedla den värme och trygghet han inte kände.
”Absolut.”

På TVn satt Arne Weise i en fåtölj på Skansens scen. Det starka strålkastarskenet fick honom att se gammal och tärd ut. Med bävan i rösten räknade han ner till midnatt. Så slog klockan tolv. På TV exploderade ett regn av fyrverkerier över Stockholm. Genom fönstret kunde de höra hur grannarna fyrade av den ena pjäsen efter den andra. Anders klappade försiktigt Alice över kinden och rättade till håret. Hon hade somnat i hans famn för flera timmar sedan och han hade inte vågat röra sig av rädsla att hon skulle vakna.
TVn växlade till en reporter som stod ute på en av öarna i Stockholms skärgård. Hon pratade i en mikrofon men Anders förmådde inte höra vad hon sade. Bakom journalisten fanns ett myller av TV-kameror. De var alla riktade ut mot Östersjön.
Så med ens bubblade det i vattnet. Ett rödaktigt ljus sipprade upp ur djupen. Det tilltog i styrka och snart var det som om helvetets alla eldar brann under vågorna. Havet kokade. Så lyfte sig enorma horn över ytan. Ett väldigt huvud följde, och två glödande ögon fixerade kamerorna. Anders kunde känna hur bocken såg rakt in i honom. Hur dess blick brände in i hans själ. Med ett mäktigt bröl steg odjuret upp i skyn, ett skinande mörker mot stjärnorna. Efter honom, genom vattenmassorna och upp över himlen, kom djävulsknytten i sina röda luvor. Vissa hade vita skägg som dolde deras ansikten. Andra verkade inte bry sig om sådant. Genom TVn kunde man tydligt se deras tomma ögon och vissna, intorkade kinder.
”God yule!” bölade bocken. Kraften i orden fick marken att skaka. ”Finns det några snälla barn här?”
Patricia började gråta.
”Snälla, inte Alice, ni får inte ta Alice.”
I TVn såg de statsministern. Hon stod på en brygga med mikrofon och ett högtalarsystem. Hon uttalade de traditionella orden.
”God yule, du högst vördnadsbjudande. Välkommen till vårt kalla land. Vi, dina tjänare, är ärade av din närvaro.”
Bocken sänkte sig majestätiskt och stannade några meter över vattnet framför statsministern. Hon såg allt mindre ut för varje ögonblick, som om bockens blotta närvaro fick henne att krympa.
”Er ödmjukhet klär er. Det är gott att veta sin plats. Låt oss utbyta gåvor.”
”Allt vårt är ert”, svarade statsministern.
”Gå då, mina små nissar”, brölade bocken och myllret av djävulsknytt upplöstes i tomma luften.
Anders knöt nävarna och höll Alice så hårt, så hårt. Patricia grät högljutt. De väntade. Sekunderna släpade sig fram. Anders tog det ena andetaget efter det andra. Till slut hade sekunderna blivit till minuter, men inget djävulsknytt uppdagade sig. På TVn kunde man se hur några av nissarna åter materialiserade sig runt bocken. Var och en bar ett litet barn i famnen.
”Jag tror vi har klarat oss”, sa Anders.
”Vänta”, sa Patricia. ”Jag vågar inte hoppas ännu.”
Så följde kamerorna hur ett av knytten steg ner till statsministern. Det bar ett paket i famnen, inslaget med silverglänsande omslagspapper och gyllene snöre. Mitt på satt Yulebockens sigill i blodröd lack. Varelsen räckte över paketet till statsministern.
Bocken sa:
”Tag emot denna gåva som ett tecken på vårt förbund.”
Stadsministern bröt sigillet, öppnade en flik av omslagspappret och lyfte på locket. Ett gyllene sken slog up i hennes ansikte. Hon stängde omedelbart locket igen och såg storögt på bocken.
”Under året som kommer”, sa den enorma varelsen, ”må ingenting fattas er, vare sig till kropp eller själ. Må era sinnen svämma över med idéer och era magar vara mätta. Må era skattkistor alltid vara fulla och må ni krossa allt motstånd på den globala marknaden. Gå nu, med min välsignelse.” Sedan brölade han så att jord och himmel skakade. ”Kontraktet är upprätthållet och giltigt. God yule och gott nytt år.”
Bocken lyfte och försvann ut över vattnet för att åter sjunka i Östersjöns mörker.
Alice låg tryggt i Anders famn.
”Vi klarade det”, sa han tyst.
”För ytterligare ett år”, sa Patricia.
”Shhh, låt oss inte tala om det”, sa Anders. ”Nu är det över. Låt oss glömma tills det åter är advent.”
”Du har så rätt älskling”, sa hon och kysste honom på pannan. ”God yule.”
”Och gott nytt år.”

Dela med dig:
  • Facebook
  • Twitter
  • email
  • MySpace
  • PDF

4 comments

Skip to comment form

  1. Hannibal

    Huvva!

    1. Oskar Källner

      :-)

  2. Maria

    Gillar verkligen den här, snyggt jobbat. :)

    1. Oskar Källner

      Tack. :-)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

CommentLuv badge