Detta är det första inlägget i en serie som avser att kröna GOTY (Game of the Year) inom spelbloggosfären. Det är en ära att ha blivit inbjuden att delta, och jag vill redan så här i början av första inlägget tacka Spel-Malmer för idé och organisation.
Årets besvikelse.
Det har kommit ett flertal spel i år som inte nått upp till sin fulla potential. Men du jag älskar just bra berättande så är det ett spel som hamnar på första plats som en grundlig besvikelse. Ett av de mest hypade spelen på hela året, nämligen Halo: Reach.
Reach är en utmärkt FPS. Det är faktiskt väldigt underhållande. Men då jag spelat genom samtliga tidigare Halotitlar och där fått avnjuta episka historier med spännande karaktärer och plötsliga vändningar, så trodde jag ju att samma sak skulle gälla Reach. Och när man väl fick se teasertrailern så var man ju helt såld. Den var helt fantastisk i sitt emotionella anslag.
Kolla in trailern om du vill.
Hade spelet haft samma emotionella kraft som trailern hade det inte varit några problem. Men nu var spelets historia blek och utan drivkraft. Problemet låg framförallt i att hela historiens känslomässiga innehåll skulle kanaliseras genom sitt team av spartaner. Själv var man, i motsatts till Master Chief, bara en ansiktslös drönare. Då är det extra viktigt att karaktärerna och relationerna omkring än ger den där extra kicken som behövs för att motivera anslaget framåt. Men inget sådant fanns. Spartanerna dog den ena efter den andra. Det skulle föreställa hjältetragiska öden. Men jag brydde mig inte.
Så även om Reach som shooter är näst intill perfekt (vilket det borde vara vid det här laget) så är det ändå en oerhörd besvikelse. Det kunde ha varit så mycket mer. Anställ en riktig författare nästa gång!
Årets överraskning
Detta spel var lätt att välja. Det kom från ingenstans och fångade en enig spel- och kritikerkår. Jag talar så klart om Limbo. Det är egentligen bara en platformspusslare. Sådana har funnits tidigare. Det Limbo gjorde på ett sådant fenomenalt sätt var att fånga stämningen. Genom att bara använda olika nyanser av svart och grått skapade de en värld olikt något jag sett tidigare. De hade ingen spelmusik, utan arbetade istället med en otroligt kuslig ljudmiljö.
Det är det första spel på flera år som jag visat för min fru, och som hon blev sugen på att spela. Jag såg med stolthet på hur hon, som annars aldrig håller i en kontroll, med viss elegans knipsade av ben efter ben på den elaka spindeln med sin björnsax. Men bakom Limbos enkla kontrollschema och dess minimalistiska berättarstruktur dolde sig ett designmässigt mästerverk. För den som sökte fanns här lager på lager av mening.
Limbo är egentligen inget annat än ett retro-sidscrollande pusselspel. Men aldrig har det väl utförts så väl. Det är bara att gratulera danska Playdead och hoppas att de efter denna succé fortsätter att leverera nytänkande upplevelser.
Missa inte de andra bloggarna:
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets överraskning och besvikelse’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
LImbo har jag inte spelat men alla säger att det är så bra så jag måste kanske ladda ner det nån gång och testa.
Det verkar ju supermysigt.
Ja gör det! Jag lovar att du inte blir besviken! 🙂
Visst är det något magiskt med LIMBO? En av dem som jag visade spelet för är nu på väg att bli gamer själv, trots att hon aldrig tidigare haft intresse för spel. Önskar att de kunde vara lite mer frikostiga med information om sina kommande projekt 🙂
Men är det inte genom att undanhålla information som man också gör människan mer nyfiken på vad som döljer sig. Lite samma teknik som i riktigt bra skräckfilmer där man aldrig får se monstret. Ens fantasi är alltid bättre än verkligheten. 🙂
Hade jag bara spelat Halo reach hade det nog varit årets säkraste kalkon 😉 Och det baserar jag på de tidigare spelen enbart!
Hehe… Men jag har faktiskt gillat alla de tidigare i serien. Till och med ODST som fick en massa kritik. Så att Reach skulle falla så platt var lite av en överraskning för mig.
Ah ännu en blogg som väljer ut Reach som årets besvikelse. Själv kan jag inte förmå mig själv att spela igenom det, jag gav upp riktigt tidigt.
Limbo ligger mig riktigt riktigt varmt om hjärtat också! 🙂
Jag tycker ändå att Reach är värt att spela igenom. Det är ändå en väldigt väl utförd shooter. Spela den gärna i coop med någon. Då spelar inte storyn lika stor roll, och du har dubbelt så kul!
Bara att se LIMBO-bilden gör mig lite varm i hjärtat. Så fantastiskt vackert spel! Måste spela igenom det igen snart…
Reach var indeed väldigt platt, rent berättarmässigt. Hurr!
Jag kommer ihåg när jag såg en av de trailers där man fick följa utvecklingsfolket på Bungie. De talade om hur fantastisk grafiken skulle bli i Reach, hur bra IAn bar, hur stora banorna skulle bli, och slutligen, vilken mörk och medryckande historia som skulle berättas.
Jag tycker nog att de infriade mycket av det första. Men dabbade totalt bort det sistnämnda. Att de inte anställde en duktig författare och lät denne designa historien går över min fattningsförmåga. Det är minst lika viktigt, om inte viktigare än all annan design som går in i ett spel.
Reach igen. Ja vad ska man säga, verkar som många hade förväntat sig så mycket mer. Det är farligt det där med förväntningar. Jag hade inte jättehöga, så jag tyckte det var helt ok. Speciellt rymdbanan. Riktigt fräck. Men jättebra var väl spelet inte kanske.
Jo, men som ren shooter är den riktigt bra. Problemet är att jag inte bryr mig om vad som händer.
Och rymdbanan var lite småkul. Men är det inte lustigt i sammanhanget att den höjdes till skyarna överallt. Rymdbanan. I en shooter. Jag vill inte vara ärkekonservativ och gnällig gammal gubbe här. Men finns det inte andra aspekter av spelet som borde ha prioriterats?
Jag visste relativt tidigt att Limbo skulle bli bra. Och det blev det ju. Ingen överraskning där direkt. 😉
Halo: Reach, yeah! Det förtjänar all kritik. När det komemr till berättandet, alltså.
Där ser man. Då hade du hängt med i limbo hypen sedan tidigare. För mig var det ett spel som föll ner rakt ur det blå.
Har aldrig haft några direkta förväntningar på ett Halo-spel. Inga höga i alla fall. Jag är en av de där som inte har hängt med spelserien sedan det första spelet, utan började mitt Halo-spelande först genom att LAN:a Halo 2-multiplayern med/hos vänner, sedan när jag införskaffade en Xbox 360 blev det att köra Halo 3. Därefter har jag hunnit köra allt från Halo 3: ODST, Halo Wars och förstås också, ja just det, Halo: Reach.
Har, hör och häpna, inte hunnit köra igenom kampanjen ännu, men det är något jag skall ta tag i snarast. Jag är dock väldigt förtjust i multiplayern som jag tycker är mycket roligare än den i Halo 3, trots att väldigt många verkar tycka precis tvärt om. Team SWAT liksom, just my thing!
Sen är det ju kul att se att någon till som ger cred till Limbo, klar överraskning (om än inte den största för min del) som är värd uppmärksamhet!
Jag har en känsla av att de som fokuserar mer på multiplayerbiten än vad jag normalt gör, också gillar Haloserien av helt andra orsaker än mig. Jag spelade dem i ordning. Och verkligen älskade både ettan och tvåan. Trean var OK, och ODST var faktiskt oväntat bra trots all kritik.
Men det var för att de levererade på en emotionell nivå, som Reach inte kommer i närheten av.
Men jag är faktiskt lite sugen på att ge mig ut i multivärlden och skjuta lite. Det var länge sedan sist. Var väl typ Quake 2 och CS senast. 😉