Efter att ha sett Avatar kom jag nästan omedelbart i diskussion med några kompisar. Vi var alla överens om att det var en tekniskt sett fantastisk film och en riktig upplevelse! Men vi var inte helt överens om vad filmen egentligen hade för bakomliggande teman och ideologi.
En av mina vänner, som liksom mig är kristen, menade att hela Avatar var en enda New Age-trädkramarfilm. Jag kunde hålla med om trädkramandet, men jag hade lite svårt att svälja att New Age skulle ha en så stor och framstående roll i filmen. Jag såg så många andra möjliga tolkningar. Jag kommer senare att skriva en betraktelse över det som jag anser vara ”New Ageigt” i Avatar och varför jag menar att filmen egentligen är konstruerad så att den faktiskt kan tolkas på ett materialistiskt reduktionistiskt sätt, utan ett enda litet uns andlighet i sig.
Men i denna betraktelse tänker jag göra något annat. Något som kanske kan ses som lite provocerande. Jag ska göra en exposé över Avatar som en kristen allegori. Nu tror jag inte för en sekund att det är så som James Cameron menade filmen. Men saken är den att han använder ett stort antal narrativa standardformler som är så allmängiltiga i mytskapande att man kan använda strukturen för nästan vad som helst. Det är en av styrkorna men också svagheterna med att göra en så allmän allegori.
Och Avatar är en allegori! Eller den har i alla fall starka allegoriska drag, och det är bara en tidsfråga innan kyrkor (antagligen framförallt i USA) kommer att börja använda den i evangelisationssammanhang, precis som de använde en annan film med starka allegoriska drag för tio år sedan, nämligen Matrix
Allegorin.
Jag vill påstå att Avatar kan ses som en modern Kristens Resa. Det är en allegori om en människas färd från en förlorad värld, genom omvändelse, till relation med Gud och gemenskap i den kristna församlingen. Dessutom sker det i en miljö där församlingen är utsatt för förföljelse av en regim. (Som t.ex. under de första 250 åren i Romarriket, eller i Japan på 1700-talet, eller i Sovjets östblock under 1900-talet, eller nuvarande Eritrea, Nordkorea eller Iran, m.fl.)
Främlingen, en ”every man” som brottas med Gud (Jake Sully) är soldat i regimens armé. Regimen har problem med de kristna församlingar som finns i landet., de fruktar att de kan ge upphov till fritänkande och instabilitet. (som t.ex. skedde i Östtyskland strax innan muren föll, eller i Sydafrika strax innan Apartheid skrotades.)
Regimens specialutbildade informerare har misslyckats med att kartlägga församlingarnas nätverk och istället testar regimens hemliga polis att skicka in främlingen, en enkel soldat. Han träffar en kvinna som han vet är med i nätverket, och hon förstår omedelbart vem han är och tänker visa bort honom. Men Den Helige Ande uppenbarar för henne att Gud har en tanke med främlingen och att hon ska ta med honom till den underjordiska kyrkan.
“Främlingen som brottas med Gud” förs inför församlingens äldste, som undrar om han verkligen har kommit för att lära sig om Guds rike. För i Guds rike ställs saker och ting i ett helt annat perspektiv och man måste vara villig att lämna sina gamla tvärsäkra svar. Främlingen är bara en enkel soldat, och inte utbildad av regimens hemliga polis, så han kan ärligt bedyra att hans ”kopp är tom” och att han gärna vill bli fylld. De äldste är nöjda med svaret och tillåter honom att stanna så att han kan ”bli botad från sitt vansinne.”
Så börjar Främlingens undervisning och hans andliga utveckling skjuter fart. Mot sin vilja blir han kär i kvinnan som nu undervisar honom om riket, och han börjar mer och mer känna sig som en i gemenskapen. Samtidigt samlar han information om församlingarnas nätverk och rapporterar regelbundet till regimens hemliga polis och deras ledare Soldaten (Colonel Miles Quaritch).
Han lär sig att bruka sina olika andliga gåvor, som att rida med bönens kraft och att hantera hoppets båge och ordets pil. Förutom kvinnan, vägleds han också av Guds moderliga omsorg, av hans kärleksfulla stora nåd. (Grace Augustine). Det dröjer inte länge innan hela hans verklighet skiftar perspektiv. Regimens torra, hårda värld ser sig allt mer avlägsen och han säger i en rapport att ”Jag har nästan glömt mitt gamla liv.”
Slutligen är det dags för ett avgörande. Främlingen bestämmer sig för att försöka göra det nödvändiga Kierkagaardiska hoppet till tron. Att kasta sig ut i trons avgrund och se om Gud bär. Han är förskräckt, men tämjer rädslans odjur, och flyger sedan ut över avgrunden. Tron håller.
Han har nu tagit det sista steget till att vinna en komplett kristen identitet och tas också upp av församlingen som en fullvärdig medlem av kyrkans folk. Kärleken demonstreras i förbönerna när hela församlingen lägger sina händer på honom.
Men det är för sent. Regimen har nu fått så pass mycket information av Främlingen att de gör en kraftfull attack mot kyrkans nätverk. De dödar och förintar. Rädda och chockade drar sig resten av församlingen undan. Främlingens förräderi avslöjas och han stötts ut av kyrkans folk.
Rädd och förtvivlad försöker han rädda det som räddas kan, men regimen låser in honom. Men kanske är ändå inte allt för sent, inte ens för regimen. Kanske kan de alla räddas. De har fortfarande Guds stora nåd (Grace Augustine) ibland sig. Men istället för att lyssna till nådens röst, så dödar de henne, varpå nåden återvänder till Gud. Främlingen får hjälp av en Ädel krigarinna (Trudy Chacon) som vill kämpa den goda kampen. Han kan nu återvända till kyrkans folk. Men hur ska han kunna återvända när de ser honom som en förrädare?
Men Främlingen vet vad han måste göra. Så han tar ett slutgiltigt kliv ut i trons avgrund. Kastar sig utan återvändo, utan säkerhetslinor och med total överlåtelse. Återigen så bär tron. Gud möter honom och återupprättar honom. Han återvänder till församlingen, som en Guds rikes profet, fylld med Hans kraft. Församlingen tvekar inte, utan känner omedelbart igen honom för det han nu är i Gud.
Tillsammans med de överlevande äldste samlar Främlingen nu nätverkets sista krafter för att konfrontera regimen en gång för alla. För de vet att Soldaten nu har fått blodad tand och vill utplåna dem fullständigt.
Kristna från hela landet sluter så upp för en sista gigantisk konfrontation. Regimen gör allt de kan för att kontrollera folket, men slutligen förlorar de greppet när själva landet reser sig upp mot dem. (Som skedde i östtyskland när muren rasade.)
Slutligen får kyrkans folk leva i fred i Guds Rike, och de som tillhörde regimen, och inte vill omvända sig, får återvända tillbaka till den torra och döende värld de kom ifrån.
Filmen slutar med att Främlingen till slut får dö från sin gamla människa, och återuppstå till ett nytt liv i Kristus.
😀
Vad sägs? 🙂
Som jag redan sagt så vet jag mycket väl att James Cameron inte alls tänkte att detta budskap skulle kunna dölja sig i Avatar. Men när en text lämnar en författare så är den inte längre bara författarens egendom. Den förvandlas till något i läsarens (eller åskådarens) sinne och blir till en gemensam ägodel öppen för tolkning.
Och om jag kan se de här allegoriska parallellerna så är jag säker på att andra kristna världen över också kommer att kunna göra det.
Men bara för att vara rättvis så lovar jag att återkomma i en senare betraktelse om vad jag tror att James Cameron egentligen menade med Avatar.
