För några dagar sedan klarade jag Gears of War 2.
Wow! Vilken ride! 
Jag körde genom ettan förra året och tyckte inte att det var något speciellt. Visst var det en bra shooter, och det var intressant hur stort fokus de la på taktik vid striderna. Om man bara rusar fram mot fienden och öppnar eld så är man död inom några sekunder. För att överleva måste man ducka, ta skydd bakom (väl utplacerade) skydd och använda sina vapen med urskiljning. Dessutom hade ettan lysande vacker grafik. Allt detta gjorde att det var en kul shooter, men inte mycket mer.
Tvåan är mycket mer intressant. Och som vanligt är det för att de tagit sig i kragen och gjort en riktigt intressant story. (Tydligen tog de hjälp av en kille som heter Joshua Ortega, som i vanliga fall skriver manus till serietidningar.) För det första så avslöjas väldigt mycket mer om den värld man befinner sig i, dess historia och bakgrunden till mänsklighetens bittra fiende, Locust. Dock gör de inte misstaget att avslöja för mycket, så att mysteriet försvinner, utan tar det i lagom takt och lägger ut tillräckligt mycket motstridig information, så att man inte riktigt vet vad man ska tro. Lysande!
Sedan känns det som om karaktärerna fått mer… just det… karaktär. I ettan var de bara ett gäng standardiserade stridsnissar. Men i tvåan så utgår de visserligen från standardfigurerna men de får chansen att bryta lite grann med sina ursprungsmallar. Ta Marcus Fenix till exempel. I ettan var en typisk (amerikansk) stridsnisse, stor, brutal och med tuffa one-liners. I tvåan har han plötsligt fått ett känsloliv, han är eftertänksam, förstående och stundtals ganska sorgsen, som att kriget har slitit på hans själ. Vi har hans (latino) kompis Dom Santiago som desperat söker efter sin försvunna fru Maria, och fruktar det värsta. Och killarna är inte osårbara. En i gänget, den store (asiatiske) krigaren Tai Kaliso blir fångad och torterad så illa av Locusts att han han begår självmord, till sina vänners sorg och förfäran.
Allt detta gör att karaktärerna plötsligt är mänskliga. De har krypt ur sina standardskal och blivit något mycket intressantare.
Något jag la märke till som jag inte tänkte på i ettan var det att EPIC har gjort allt de kunnat för att få in karaktärer med så många olika etniska bakgrunder som möjligt. Ur ett nutida amerikanskt perspektiv! 
Det blir lite löjligt med tanke på att detta ska utspela sig i en obestämd framtid på en planet hundratals ljusår bort. Som ni antagligen redan sett så har jag markerat Dom som latino och Tai som asiat. Sedan har vi Augustus Cole, som är en standardiserad afro-amerikansk footballspelare. Han är stor, svart, muskulös och talar helt rätt ”lingo”. 
Så har vi Damon Baird, som är en typisk blond överintelligent tysk. Det är alltid han som reparerar maskinerna, bygger bomber, och fixar med datorerna. Jag vet inte om det är ett arv från andra världskriget, eller vad det är, att så fort vi ska ha en intelligent teknolog i populärkulturen så ska det vara en tysk. Läste någonstans att ärkebilden av den galne vetenskapsmannen med vit rock, kommer från de tyska raketforskare som USA la beslag på efter andra världskriget och lät bygga NASAs raketer under kalla krigets kapplöpning mot månen. Slutligen så har vi så klart huvudpersonen Marcus Fenix, som är en typisk tuff, vit. amerikansk man, med no nonsense attityd.
Men tro inte för en sekund att det bara har blivit så av en slump. Det är genomtänkt strategi från EPICs sida. När de skapade spelet ville de ha en huvudperson som majoriteten av deras målgrupp kunde identifiera sig med. Men med hjälp av Dom, Cole, Baird och Tai så är de dessutom smarta nog att skapa ett team där det i alla fall finns minst en karaktär som även de stora minoriteterna i USA kan identifiera sig med.
Egentligen är det lite tråkigt att det alltid är den vite mannen som är identifikationsobjektet. Det hade verkligen brutit mot normen och på sätt och vis varit myckte intressantare om de t.ex. hade haft Cole som huvudkaraktär. Men hur ofta är svarta män identifikationsobjektet i dataspel? Ibland klagar man på hur sällan dataspel har vettiga kvinnliga huvudpersoner, men det är ännu värre när man börjar tänka kring “ras”. Men detta ämne är egentligen värt en egen artikel.
Annars så märker man också att EPIC har hämtat en hel del inspiration från Halo 3. Man får köra tank! 
Släpa med sig bärbara turrets och sno fiendens riddjur. Just detta att få flyga en Reaver, eller som i den bombastiska slutscenen, att få rida en gigantisk Brumak, är en fantastisk känsla! 
Det känns som om de tagit mycket av det som fanns redan i första spelet, men skruvat det ett eller några varv till! De har dessutom verkligen lyckats med att göra en mycket bättre bandesign. Där ettan bitvis kunde kännas repetitiv, så sker det alltid något nytt i 2:an, och det verkar som om de fått släppa loss sin kreativitet mycket mer i designen av miljöerna. Totalt ger detta en väldigt rolig spelupplevelse!
Sedan är spelet mycket våldsamt, blodigt och brutalt. Det är ingenting för barn. Knappt ens för tonåringar. Det är också därför det har en 18 års gräns.
Nu ser jag fram mot 3:an som ryktas släppas i April 2011.
