Jag är en stor älskare av science fictionböcker. Egentligen gillar jag science fiction bättre än fantasy, för som genre har ofta scifi lättare att finna nya vägar och berätta nya historier än fantasy, som lättare faller i gamla standardiserade mönster. Dock tycker jag att fantasy har en annan allegorisk kraft och det är lättare att leka med symboler och arketyper. Så båda genrerna har sina styrkor och svagheter… 🙂 Men det var inte det jag skulle skriva om… 😉
Jag har i dagarna läst ut ”Old Mans War” av John Scalzi. Den är från 2004 och var Scalzis debutroman och början på hans författarkarriär. Nu har han publicerat fem böcker till, varav tre uppföljare till ”Old Mans War.”
Man får följa John Perry, en 75 årig gammal man från ett framtida USA. På sin 75 års dag gjorde han två saker, besökte sin döda frus grav, och gick med i armén. Jorden och alla hennes kolonier skyddas av CDF (=Colonial Defense Forces). De rekryterar inga unga till sin militär, de vill ha gamla människor, som levt några decennier och samlat på sig lite erfarenhet och emotionell mognad. Det ryktas att CDF, som har teknologi långt överlägsen jordens, har förmågan att göra sina rekryter unga igen. För även om de vill ha gamla sinnen, så är ju gamla skröpliga kroppar totalt värdelösa i de fruktansvärda strider som väntar.
Det kryllar av liv i galaxen. Det mesta är fientligt. Flera raser anser dessutom att människokött är en sällsynt fin delikatess. Det finns knappt inga beboliga planeter som inte redan är koloniserade av intelligenta varelser, och väldigt få raser är intresserade av diplomati eller samexistens. Så kampen är igång, att försvara det man har, och att erövra det man vill ha.
På framsidan av boken fanns det en liten reklamtext som löd: ”Though a lot of SF writers are more or less efficiently continuing the tradition of Robert A Heinlein, Scalzi’s astonishingly proficient first novel reads like en original work by the late grand master.” Det är helt sant. Under mina tidiga tonår fanns det tre scifi författare där jag läste allt jag kunde komma över: Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein. En av de starkaste upplevelserna kom från Heinleins ”Starship Troopers” eller ”Stjärnsoldat” som den hette i svensk översättning.
|
|
 |
Scalzi lånar sannerligen mycket av Heinlein. Här har vi ett myller av rymdvarelser, stora rymdslag och brutala strider utförd med avancerad teknologi. Här finns rolig och rapp dialog, en hel del sex, en stark förbrödring bland soldaterna då de kämpar för mänskligheten mot universums olika monster, och en känsla, både av vemod inför krigens oändligt höga pris, betalat i blod, och av triumf när man vinner seger. Allt är väldigt Heinleinskt, speciellt sexet och triumfalismen.
Scalzi gör också ett bra jobb med den spekulativa teknologin, och de olika raserna. Men tyvärr ställs aldrig de stora frågorna. För här finns utrymme att diskutera vad det egentligen är att vara människa, och vad människan blir för en varelse i extrema situationer, Men det tas inte vara på ordentligt. På samma sätt är de flesta av karaktärerna ganska platta och lite intetsägande. Men fokus för berättelsen ligger inte där, utan i militärlivet. Det är en kul bok för lite avslappnad underhållning, men saknar några större djup. Men vem vet, detta var ju Scalzis första bok. Djupen kanske kommer i uppföljarna. Och jag är sugen på att läsa dem för att ta reda på vad som händer, och det är väl ett gott betyg.
