Igår kom jag tillbaka efter en vecka i Kina. Hela familjen var och hälsade på svägerskan som bor och pluggar i Beijing. Jag brukar alltid ha med en bok när jag reser, för flygplanstimmarna och för sena kvällar. Denna gång föll lotten på den sista delen i The Sharing Knife, betitlad Horizon.
Lois McMaster Bujold är en av mina favoritförfattare. Hon är hon något så intressant som en 60 årig tant som skriver scifi och fantasy. Hon är mest känd för den underbara serien om Miles Vorkosigan. För mig personligen är hon en stor inspiration. Hon förstår verkligen författandets hantverk. Jag har lärt mig mycket av att studera hennes teknik. Hon är en mästare på att skapa karaktärer man bryr sig om, placerade i storslagna och märkliga, men ändå trovärdiga universum. Sedan strukturerar hon alltid texten på ett fantastiskt sätt, med bra balans mellan aktion, humor och karaktärsutveckling.
Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig en känsla av besvikelse efter att ha avslutat Horizon. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att de två första böckerna var så otroligt bra, med ett högt tempo och sköna karaktärer, och Horizon når inte riktigt upp till deras nivå…
The Sharing Knife består av fyra böcker: Beguilement, Legacy, Passage och Horizon. Man får följa Fawn Bluefield en ung bondflicka som rymmer hemifrån då hon blivit olovligt gravid, och nu flyr hon problemen för att försöka skapa sig en ny framtid i stan. Men på vägen möter hon en patrull av Lakewalkers. De är ökända bland vanligt bondefolk som farliga och opålitliga nekromantiker, men egentligen är de soldater i ett hemligt mångtusenårigt krig mot en näst intill ostoppbar ras. Malice. En Malice är odödlig. De kan suga själva livskraften ur allt omkring dem och förslava sinnet hos människor. De förvränger djur till fruktansvärda monster. De går inte att förhandla eller resonera med, när de väl har vaknat ur jordens dunkel för de ett konstant krig mot allt levande. De måste dödas tidigt, helst innan de hinner vakna i mörkret. Det räcker med att en enda undkommer, för att allt ska vara förlorat, allt liv förintat.
Fawn blir kidnappad av en ung Malice och tagen till dess grotta för att den ska kunna tillgodogöra sig livskraften i hennes ofödda barn. Det är Dag, en gammal sliten Lakewalker, som kommer till hennes räddning, och de överlever, men får betala ett fruktansvärt pris. Helt oväntat är det också detta som binder dem samman, i en historia om fara, glädje, fördomar, samarbete och i slutändan kärlek så stark att den kan förflytta världar.
De två första böckerna är helt suveräna. Man gillar verkligen både den näpna, men väldigt pragmatiska och intelligenta Fawn och den äldre, råbarkade, men ändå gentlemannamässiga Dag. McMaster Bujold väver en hjärtevärmande kärlekshistoria i en fascinerande fantasyvärld. Det starkaste temat genom serien är detsamma som i Vorkosiganserien, nämligen det obönhörliga behovet av förändring för att möta framtidens utmaningar och det pris som förändring kräver hos människorna i dess mitt. På sätt och vis handlar alla hennes böcker om förändringens psykologi och dess sociologiska effekter.
Men förutom intressanta karaktärer, en hjärtevärmande kärlekshistoria och en otroligt cool odödlig ras av fiender så fastnade jag också för magisystemet. McMaster Bujold har nämligen lyckats med konststycket att uppfinna något så fräscht som ett nytt slags magisystem! Det är inte det lättaste inom fantasygenren. Visst har jag stött på varianter med liknande drag, men det är ändå mycket som skiljer och hon har så pass många unika idéer att jag gillar det från första stund.
Men varför då denna känsla av besvikelse? Efter de två första böckerna, som ju var helt suveräna, så slog hon plötsligt av på takten. De två sista är inte på något sett dåliga. De är bara lite långsamma. Det är för mycket prat, relationer, mer prat, diskussioner, mer prat, grubbel och funderingar, mer prat och till slut, efter kanske halva boken, lite handling. Hon tappar helt enkelt tempot. Och de sista Malicarna som de stöter på i Horizon plockas lite för enkelt för min smak. De känns inte lika livsfarliga längre. En ombalansering av den boken, där man minskade den första delens dialoger och utökade konflikten på slutet, gjorde den mycket mer desperat, skulle ge slutet en större känslomässig laddning. Nu blir det istället lite av antiklimax.
Ändå vill jag starkt rekommendera serien! Speciellt de två första böckerna, de är ju så underbart bra! Och antagligen kommer ni, precis som jag, att vilja veta hur det går, och läsa de två sista av bara farten.
Nu ser jag fram mot nästa bok i serien om Miles Vorkosigan.
