Under hösten har jag läst en kurs i kreativt skrivande. Vi fick i uppdrag att läsa och diskutera en barn eller ungdomsbok. I vår studiegrupp valde vi ”Ursäkta att man vill bli lite älskad” av Johanna Thydell. Som det ofta är med kurser så var det lite bråttom, så jag la mig en kväll och sträckläste hela boken.
Till en början tycker jag att det var en bra bok. Jag läser i vanliga fall inte den här typen av litteratur. Av någon orsak så har ”relations-litteratur” nästan alltid tråkat ut mig. Missförstå mig rätt. Relationer och karaktärsutveckling är hjärtat i varje historia. Utan intressanta karaktärer dör boken. Men samtidigt föredrar jag en balans mellan relationer, aktion och gärna lite provocerande idéer och perspektivförändrande tankar. Antagligen är det därför jag älskar Science Fiction.
Men trots att jag knappast är i målgruppen lyckades den faktiskt fånga mitt intresse. Det berodde antagligen mycket på det intressanta berättarperspektivet. Det var nämligen ett extremt nära förstapersonsperspektiv. Det var nästan som att följa ett medvetandeflöde. Alltså en slags ”Stream of consciousness”. Det innebär att allt man får följa allt som det narrativa medvetandet upplever. Man får höra huvudpersonens alla tankar, veta alla känslor, och följa alla hopp genom minnen, tankar, reflektioner, m.m.
En kul detalj är att Nora visar sig vara en opålitlig berättare. En bit in i boken så blir Nora osams med sin bästa vän Lina. Det hela börjar på en fest. Lina lämnar sin pojkvän Jack ensam på en balkong och smiter ut med en annan kille på ”promenad”. Under tiden tar Nora tillfället i akt och förbarmar sig över Jack som verkar allt mer deppad över att Lisas beteende. I den första versionen som Nora berättar så går hon bara ut på balkongen och pratar lite med Jack, för att muntra upp honom. De pratar lite fotboll. Lite annat. Och sedan, efter kanske en timme, så går de in. Dagen därpå så dumpas Lisa av Jack. Han säger till henne att Nora var mycket intressantare att umgås med. Lisa känner att hennes bästa vän försöker sno hennes pojkvän och ber henne dra åt helvete.
Saken är den att Nora hela tiden försöker deklarera sin oskuld. Att hon inte alls flörtade med Jack. Utan att det hela bara är ett enda stort missförstånd. Men Lisa säger bara ”Det är inte vad jag har hört.” Efter ett tag så minns plötsligt Nora nya detaljer, som att hon gav Jack en kram, att de delade en cigg… Och mot slutet av boken erkänner hon motvilligt, att okey då, de kanske faktiskt stod där ute och hånglade i mörkret, bara en stund
Så man kan inte lita helt på Nora. Och det är väldigt intressant för mig som läsare. Allt som berättas filtreras genom hennes subjektiva medvetande, med hennes begränsade förståelse för sina egna minnen samt mänskliga benägenhet till självbedrägeri. På så sätt blir det extrema förstapersonsperspektivet plötsligt spännande, och inte bara en gimmick.
Nora är en ganska vanlig, lite smått hysterisk och överanalyserande fjortis. Hon ser sig själv som ganska liten, tråkig och allmänt oälskbar. Detta är intressant. För man förstår av historien att andra inte ser henne på det sättet. Här finns en tydlig diskrepans. Men hon söker sin bekräftelse. Och historien ställer egentligen frågan: Hur långt är man beredd att gå för bekräftelse? Vilket pris kan man tvingas betala? I slutändan är det en berättelse om personlig frigörelse. Inte så mycket från en förtryckande omgivning, som från sig själv och de ramar hon tror att hon måste passa in i för att vara lycklig.
Jag skrev ovan att Nora är en överanalyserande fjortis. Och så känns det verkligen när man läser. Detta är lite problematiskt då hon ska föreställa sjutton år gammal. Men i vissa passager är hon plötsligt äldre i sitt beteende. Sedan är hon fjortis igen. Detta är bokens stora problem och det är kopplat, inte bara till Nora som karaktär utan även till själva språket.
Thydell försöker verkligen skriva på ett ungdomligt sätt. Nora har massor av egna uttryck och mycket talspråk som är tänkt att kännas ungt och annorlunda. Problemet är att Thydell försöker så hårt att det nästan blir pinsamt. Jag har arbetat med ungdomar på ett eller annat sätt i 13 år. Det finns inte många sjuttonåringar som pratar så där. Jag lovar! De flesta är mycket mognare än Nora och hennes kompisar.
Språket låter som en överdriven variant av något jag kan höra fjortonåringarna prata. Det är alltså ett högstadiespråk, och även stundvis högstadiementalitet hos huvudpersonerna. Detta är problematiskt, för de ska föreställa gymnasieelever. De gör saker som mer kan relateras till gymnasiet. De skaffar pojkvänner (på riktigt) och går på stora fester, dricker vin, har sexuell debut, etc…
Om jag satte boken i händerna på en av ”mina” sjuttonåringar så skulle hon garanterat tycka att Nora var ganska barnslig , även om där också skulle finnas beröringspunkter och saker att känna igen sig i.
Boken har ett intressant slut, som är ganska öppet och därmed också öppet för tolkning. Det är något som jag personligen gillar. Men flera i min studiegrupp gillade det inte och jag förstår varför.
En vanlig narrativ struktur innehåller en Början, en Mitt och ett Slut. I Början är det något som går snett och slår Status Quo ur led. Där inleds konflikten. Denna trissas så upp under Mitten, för att vid Slutet nå sitt klimax, i vanliga fall med försoning och återgång till Status Quo.
I denna bok är finalen annorlunda. VARNING FÖR SPOILERS! SLUTET AVSLÖJAS. När boken avslutas så har Nora och Lisa inte försonats. De har försökt. Eller deras vänner har i alla fall försökt att få ihop dem igen. Men det har inte gått.
Om berättelsen har någon sensmoral så är den väl ganska krass, typ: ”Livet går inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir man inte vänner på slutet. Tragiskt, men sant. Om man inte vill möta sanningen om vad man faktiskt gjort, eller om man inte vill förlåta så kan man inte heller finna försoning. Däremot kan man förhoppningsvis lära sig att finna en inre styrka så att man kan gå vidare genom livet utan att hela tiden söka andras bekräftelse.”
