Mass Effect 1 – den slutgiltiga domen

Nu har jag spelat igenom Mass Effect 1. Inte bara en, utan två gånger. Bara det säger väl att det var ett riktigt bra spel. Brukar annars aldrig spela igenom ett spel mer än en gång. Men med ME var det roligt att köra en gång till och experimentera med andra valmöjligheter och andra stridstekniker.

Rent narrativt följer spelet en klassisk struktur.

• Först en dramatisk händelse som slår sönder status quo och introducerar konflikten. – Eden Prime.
• Sedan en period där man samlar ihop sitt gäng av äventyrare innan man ger sig av ut i universum. – Citadellet.
• Man går igenom ett stort antal äventyr tillsammans, slåss mot nästan oövervinnerliga odds, i det ena desperata försöket efter det andra att komma ikapp fienden. – Feros, Noveria och Virmire.
• Slutligen är det dags för den bombastiska och lite tragiska finalen där hjälten till slut återvänder till början för att ställa allt till rätta. – Ilos och Citadellet.

Historien som berättas är dock väldigt välgjord och detaljerad. De har ett väldigt fiffigt dialogsystem där man själv kan välja hur mycket man vill gröta ner sig i alla detaljer. Själv njöt jag av att lära mig så mycket som möjligt om galaxens historia, de olika raserna, och den tragiska historien om föregångarna.

Jag spelar som female shepard. Kan bara säga att Jennifer Hale är min nya idol när det kommer till röstskådespeleri. Hon är helt enkelt fantastisk. Hon ger femshep karaktär och personlighet. Hon blir aldrig platt, tvärt om kan man ana hennes inre styrka och överlåtelse. En fantastisk bedrift. Över lag är röstskådisarna mycket duktiga och förlänar en känsla av realism till hela detta fantastiska universum.

Men det finns dåliga aspekter av ME också. Det absolut sämsta är faktiskt de planetära sidouppdragen. Vid första genomspelningen gjorde jag så många sidouppdrag jag kunde komma åt. Det skulle jag inte ha gjort. De var ofta mördande tråkiga. Man släpptes ner, om och om igen, i sin terrängbil (Mako) på en generisk autogenererad värld. Körde lite. Tittade kanske till en gammal satellit och plockade lite vapenmoddar från den (och hur ologiskt är inte det att hitta vapen gömda i en kraschad satellit?) Körde fram till en generisk standardbyggnad. Sköt alla inuti. Uppdrag klart.

Detta fick man göra om och om och om och om igen. Otroligt tråkigt. Några få sidouppdrag var bättre designade med en aning story och lite egen känsla. T.ex. var det kul när man stängdes inne med en atombomb längst ner i en nedlagd gruva. Men de flesta sidouppdragen var allmänt menlösa. Faktum är att det var så tråkigt att jag nästan la av spelet.

Även striderna var ganska tråkiga. Fienderna sprang omkring som galna höns, utan strategi eller någon större känsla. Det var bara att stå bakom sin pelare och skjuta dem när de kom springande. Så testade jag att höja svårighetsgraden. Plötsligt lyfte hela spelet. Fienderna blev slugare. De tog skydd. De använde sina speciella förmågor. Om de stormade fram så kom de inte ensamma eller på led, utan i grupp. Plötsligt var de farliga. ME är inte tänkt att spelas på normal. Höj svårigheten ett hack, och njut.

Jag vande mig faktiskt vid Makon. Den har ett helt vansinnigt kontrollschema men efter ett tag kryssade jag faktiskt omkring bland flygande raketer och sprängde fiendetorn med välplacerade artilleriskott. Jag har hört att Makon är borttagen i ME2. Jag tror inte att jag kommer att sakna den, men lite surt att den är borta nu när jag blivit en baddare på att köra. 😉

När jag klarat spelet så körde jag om det en gång till. Denna gång struntade jag i alla sidouppdrag och gjorde bara huvuduppdragen. Första spelomgången gick på 26 h, andra på knappt 10 h. ME var ett helt annat spel när man körde det mer koncentrerat. Mer nerv, spänning och bättre disposition på tempot. Helt enkelt grymt kul!

Då jag har hållit på och redigerat min bok Drakhornet en hel del de senaste månaderna har jag börjat tänka en hel del i berättartempo och narrativ struktur. Om jag hade varit ”författaren” till ME1 så hade jag gjort kraftfulla redigeringar i sidouppdragen. Jag testade att ta ner extrauppdraget ”Bring down the sky.” Det ångrar jag inte. Det var ett typexempel på vad alla sidouppdrag borde vara. Det var fyllt med bra röstskådisar, många spännande vändningar och ett intressant moraliskt dilemma på slutet. Kartan man körde Makon på kändes inte bara som en autogenererad värld, utan faktiskt designad med lite tanke bakom. Om alla sidouppdrag hade hållit den kvalitén hade jag inte klagat. Om jag varit författaren till ME så skulle jag ha fixat alla sidouppdrag, så att de höll högre kvalité. Eller så hade jag raderat dem. Jag skulle aldrig lämnat dem som de var nu. Less is more.

Nu ser jag fram emot att ta mig an ME2. Hittade det begagnat för en spottstyver. Jag har hört att de gjort en hel del förändringar. Ska bli spännande att se huruvida de är till de bättre.