Jag satt hemma hos min kompis och spelade på hans Amiga 500. Så plockade han fram en diskett med ett nytt spel han ville visa mig. Han laddade upp startskärmen, och en ny värld öppnades inför mina ögon. Aldrig hade jag förut sett så verklighetstrogna rörelser, så märkliga miljöer, så ekande ensam musik och spännande eldstrider. Det var Another World.
Det var som en film, fast som ett spel, fast ännu bättre. När vi väl hade börjat kunde vi inte sluta. Många timmar senare, när jag egentligen skulle ha gått hem för länge sedan, så klarade vi det. Det var en bitterljuv känsla. När jag väl vandrade ut i den kyliga nattluften så var huvudet fullt av allt jag fått vara med om. Det blev ett äventyr, starkare än någon av barndomens matinéfilmer, som kom att stanna med mig för livet.
Egentligen är berättelsen om Another Worlds tillkommelse lika spännande som spelet i sig. Det är berättelsen om den folkskygge nörden Eric Chahi, som med sina programmeringskonster och visuella vision skapade ett spel olikt allt vi tidigare sett. Han gjorde allt själv och han var en sann pionjär. När alla andra körde med bitmappar använde han vektorer och rotoskoping. Egentligen är det onödigt att jag skriver om hela tillblivelsen här. Titta istället på dokumentären (del 1 och 2) nedan. Grymt intressant, och en del av vårt kulturarv som gamers.
Magiskt spel, verkligen. Spelade det nyligen när Spelradions spelklubb körde det och jag blir aldeles till mig över hur mycket som antyds genom spelets sparsmakade grafik och ljud. Less is more!
Ett av mina absolut favoritspel. Det var ett av de första spelen som jag klarade på kort tid. Förut hade jag bara spelat som inte hade så tydliga slut (när har man varvat schack) eller som var så svåra att det kändes omöjligt att klara utan fusk.
Hade läst en recensionen om det i Datormagazin och kände att jag måste spela det. Köpte det (inga av mina vänner “kunde fixa”) när jag var i stan på en lördag, satt och spelade tills jag klarade av det på kvällen. Jag var helt upprymd i spelet och hade aldrig spelat ett spel med sån skön story. Samtidigt var jag besviken på att spelet var så kort. Så jag ägnade hela söndagen åt att speedrunna. Tror jag kom ned under en halvtimme till slut. 🙂
Det var en fin helg.
@Micke: Helt sant. Less is more.
Det finns saker som man gjorde förr, som jag ibland undrar om det fortfarande går att göra. Ibland känns det som att de enorma tekniska landvinningar vi gjort, också riskerar att stympa kreativiteten. För det är enbart när man har tydliga gränser för vad som är möjligt, som man spränger gränserna. När allt är möjligt finns det inget motstånd att pressa sig mot.
Men det är klart. Sen dyker det upp spel som Limbo och bevisar att det fortfarande går.
@Jon Åslund: Tack för din berättelse. Det är så kul att höra andra som haft liknande upplevelser.
Men du fick alltså ner det till 30 min!?! Wow. Du måste ha memorerat varenda sekvens till muskelminnet. 🙂
Men är det inte så att LIMBO är så fantastiskt just eftersom det inte använder sig av exakt alla de nyaste fräckaste teknologiska framstegen?
Precis. De skapar sina egna begränsningar, och ger sedan järnet för att utnyttja potentialen till max inom dessa begränsningar. Och de gör det med stil. 🙂
Man lär sig alla rum ganska snabbt. Det finns ofta en väldigt tydlig “snabbaste vägen”. Sedan gäller det öva på alla skjutscener. Finns framförallt en i mitten av spelete med en snubbe som sitter på knä helt still och lägger dubbla sköldar hela tiden som är jobbig. Spelet bedömmer rummet som “omöjligt” och egentligen ska man gå någon annan stans och orsaka stenras så att alla vakter dör och det är bara att springa förbi. Jag fattade dock aldrig det första gången jag spelade och bruteforcade mig igenom det efter väldigt lång tid och blev sedan väldigt bra på att tajma attacker. 🙂
Måste spela igenom igen och se hur det går nu.
Haha.. vad kul! Nu blir jag också riktigt sugen på att spela det igen. Men jag lär inte komma ner under 30 min. 🙂
Nu finns det ju ett twitterkonto som heter @munintrollet… snacka med micke så får du nog reda på mer 😉
Hahaha… tänker ni släpa mig ner i twitterträsket!? 😉