Det var sent en onsdagskväll. Jag sov över hemma hos min bästa kompis Jocke. Vi var båda datornördar, något som inte var riktigt lika coolt 1991 som det är idag. Så plockade Jocke fram ett nytt spel han ville visa mig. Det hette Wing Commander 2 – Vengeance of the Kilrathi och var en rymdsimulator. Jag hade testat Elite några år tidigare, men inte fastnat. Med WC2 var jag hopplöst fast från första ögonblicket.
Man fick strida som rymdpilot i ett galaktisk krig. Det var en brutal och stundtals hopplös kamp mot de brutala, kattlika Kilrathi. Något jag fascinerades av var att man faktiskt kunde misslyckas med ett uppdrag, men ändå fortsätta med spelet. Man kunde komma tillbaka till sitt moderskepp, sönderskjuten och blodig, men ändå få landa utan att få Game Over.
Det kunde till och med gå så illa att man fick skjuta ut sig. Om man hade tur var det Confederationen som plockade upp dig, och inte Kilrathi. Var det ConFed så var det bara att fortsätta. Men de misslyckade uppdragen påverkade i sin tur vad som hände med historien och kunde ta en som spelare in i andra grenar av uppdragsträdet där man fick allt svårare att överleva.
Mellan varje uppdrag fick man följa med i en rymdsåpa. Ibland pratade man med vissa personer, andra gånger visades bara mellanspel. Man fick lära känna ett stort antal karaktärer och följa deras öden. Faktum är att detta är kusligt likt den spelmekanik som man fortfarande kan se i moderna spel som t.ex. Mass Effect. Men det visar väl bara att WC-serien var långt före sin tid, både med den sociala aspekten, och med att ens handlingar kunde ha långtgående konsekvenser.
Jag minns hur vi satt där och försökte komma underfund med kontrollerna. Han hade ingen joystick, utan vi styrde med musen. Det var svårt, men efter ett tag fick man in känslan och vi sköt kilrathiskepp åt höger och vänster. Uppdragen var varierande, och man flög många olika skepp. Ibland var det spaningsuppdrag, med små lätta Ferrets, ibland var det bombningar av fiendens modersskepp, då flög man tunga torpedlastade Broadswords.
Men Jocke hade en överraskning. Plötsligt plockade han fram några disketter med ett speechpack. Vi installerade, och plötsligt pratade karaktärerna, både över radion i cockpiten, och i vissa mellansekvenser. Vi var helt hänförda över hur häftigt det var! Kom ihåg, detta var 1991, många, långa år innan mp3. Enda ljudet på datorer då var i Wav-format, och den enda musik som fanns var MOD-filer.
Något år senare fick jag tag i WC1. Även det var ett riktigt bra spel, men det var WC2 som först vann mitt hjärta. Tills dess WC3 kom några år senare och fullständigt golvade mig. Men det är en annan historia.
Härlig beskrivning, så skönt med retro! 🙂
Rymd eller flygsimulatorer har aldrig varit en favoritgenre för min del så jag har inte spelat det här. Men jag kan ändå se tjusningen i det.
Det här påminner mig om att jag borde ta tag mig i kragen och styra upp ett nytt “retro i fokus”-inlägg på Onlajn.se 😀
Ser fram emot nästa onsdagsretro!
Det där lät som ett sjukt häftigt spel. När släpps det? Om det kommer redan nu i höst så exploderar jag av hype.
Seriöst. Hade det varit beskrivningen på ett kommande spel hade man varit riktigt hypad. Nu, vad jag minns, så tyckte jag inte själva striderna i WC2 var så mycket att hurra för. Iaf inte jämfört med Tie Fighter.
@: Tack så mycket. Ja visst är retro underbart. Om inte annat bara för att man får gosa ner sig lite i nostalgin.
@: Hehe.. Du har helt rätt i att Tie-fighter är den överlägset bättre rymdsimualtorn. Det hade ett mycket större djup, mer utmanande uppdrag och grafiken var helt fantastisk. Där WC2 körde med bitmappade skepp som skulle simulera en 3D-rymd, så hade Tie-fighter verkligen vektorbaserad 3D på riktigt.
Saken är bara den att Tie-fighter kom 1994, alltså tre år senare.
Så när jag upplevde WC2 första gången fanns det inget annat spel som var i närheten. Och jag vill påstå, att även om Tie-fighter var helt underbart, så var historien i WC2 klart mycket bättre.
Jo jag vet att TF kom senare, men jag spelade WC2 efter jag spelat WC4 och sedan WC3. Snacka om fel ordning!
Fel ordning ja! 😉 Det är svårt att gå tillbaka till WC2 efter WC3 och 4.
Jag har försökt, och det är visserligen roligt stundtals, men frustrationsmomenten som man då gärna hade överseende med, är nu aningen för stora. Bara en sån sak som att man inte kan få bort cockpiten.
Trean och fyran håller dock fortfarande. Lirade dem förra sommaren. Riktigt sköna.
Som Spel-Malmer skrev så blev jag sjukt hypad, när släpper de detta spel?
Jag minns denna tid, åh jag minns den i ett rosa skimmer. Förändringarna och utvecklingen under dessa år var så stor att för varje spel kände man en ENORM skillnad. Just PC-spelen blev kraftfulla så snabbt att man helt plötsligt spelade spel på ett helt annat sätt än förut och ett enda år kunde göra jättestor skillnad. Det var viktigt att uppgradera PCn ofta dessa år för annars kunde du inte spela de senaste spelen.
Nu för tiden orkar jag inte bry mig om eventuella pyttesmå utvecklingar. Ett “nyare” spel klarar en gammal dator av om man drar ner allt till minimum och inte sjutton märker jag någon skillnad för det… OK, det kanske är bättre nu, men det var så mycket mer ****.:WOW:.**** då!
Frances: Du var annorlunda då också. Yngre och inte lika förstörd av dåliga actionrullar med Van Damme.
@Frances: Ja visst var det en gyllene tid. Ta bara WC-serien som exempel. WC2 kom ut 1991 med bitmapgrafik i rymdstriderna och tecknade mellanspel. WC3 kom ut tre år senare, 1994, med en äkta polygonbaserad 3Dmotor och med riktig livefilm mellan uppdragen! Fatta utvecklingskurvan! WC2 gick bra att spela på en 286:a men medan WC3 gick på en 386:a var ändå en 486:a att rekommendera.
Det känns också som att det fanns en kreativitet på den tiden som inte alltid är närvarande idag. Spelmakeriet har blivit big business och allt för många satsar på säkra kort.
@Spel-Malmer: 😉