Detta utspelade sig under äventyrsspelens gyllene era, det tidiga nittiotalet. Sierra Online var kungar i genren även om Lukas Arts hade börjat göra riktigt vassa uppstickare. Sierra hade ett flertal serier på gång som var riktigt bra, men en personlig favorit var Space Quest. De hade knäpp humor, sci-fi tropes och en hel del riktigt kluriga pussel. Så självklart var jag eld och lågor när den fjärde delen, Space Quest IV: Roger Wilco and The Time Rippers, anlände.
Med darrande händer installerade jag floppydiskarna. Jag konfigurerade mitt soundblaster så att ljudet skulle fungera perfekt, och startade. Jag minns fortfarande intron. Roger sitter i en Star Wars liknande bar och dricker öl, och skryter om sina äventyr för några rymdvarelser. Då dyker robotiska rymdpoliser upp för att arrestera honom. Men han får hjälp att fly av rebeller beväpnade med jättelika hårfönar, kastas genom ett tidshåll och landar i Space Quest XII. Låter det knäppt? Det är bara början.
Jag minns hur vackert allt var. Satt vid datorn och var helt hänförd över den mjuka sköna grafiken. Jag vet inte om SQ4 var det första av Sierras spel som fick VGAgrafik, men det var det första av dem jag spelade. Med grafiken kom också ett helt nytt användargränssnitt. Tidigare hade man fått förlita sig till textkommandon, nu var allt det borta. Istället hade man ikoner för att, gå, titta, använda, osv.
Intressant nog saknade jag texttolken. Man hade liksom vant sig vid hur det fungerade, och det var väldigt direkt och effektivt. Ikonerna föreföll mig först som ganska bökiga, men efter ett tag vande man sig vid det också.
Jag minns inte allt som hände i spelet. Men jag minns att jag hade roligt. Det var tidshopp åt höger och vänster, knäppa karaktärer, elaka cyborgs, feministiska latexbrudar och slemmiga vattenmonster. Det var lätt att dö, och det var lätt att fastna. Detta var långt innan internet, så det fanns ingen walkthrough att tillgå. Men när man väl klarade spelet så var också tillfredsställelsen enorm.
Idag ligger väl SQ4 tillsammans med alla andra peka-klicka-äventyr på samlarhyllan. De står där och vördas i minnet, men jag skulle nog aldrig få för mig att ta ner det och spela igen. Vissa saker springer helt enkelt utvecklingen ifrån. Äventyrsspelen verkar tyvärr vara en sådan genre. Men vem vet. Det finns ju de som försöker vara nyskapande. Telltale Games är ju t.ex. ett företag som faktiskt tagit sig an genren med bravur. Kanske finns där ändå en framtid.
Åh! Space Quest var ju helt fantastiskt! jag älskade alla de gamla klassiska Sierra-spelen till Amiga. Spelade dock aldrig SQ IV utan bara föregångarna. Space Quest & Police Quest var helt klart de bästa serierna men Kings Quest var roligt också, men lite flummigt och svårt 🙂
Känner nästan att man måste försöka få tag på något gammalt Space- eller Police Quest till PC:n och prova dem igen 🙂
Kul med retroinlägg,fortsätt med dem! 🙂
Du körde inte fyran? Du borde nästan testa det, om inte bara för känslans skull. Funkar utmärkt i DosBox.
Tror dessutom att det finns någon samlings-cd med alla SQspelen med egna emulatorer, så det fungerar i modern windowsmiljö.
Lovar fortsätta med retroinläggen! Har hela 90-talet och säkert 20 spel att gå igenom. 🙂
Nej det blev nog aldrig av att jag spelade fyran. Varför vet jag inte riktigt. Jag får ta och kolla upp det där med samlings-cd:en, men det får bli senare 🙂
Jag ska ta tag i mitt eget retroprojekt också på onlajn.se fast där är det ju meningen att jag ska spela spelen också och sedan skriva lite intryck, sånt tar tid! Alldeles för mycket bra spel nu och för lite tid. Det ständiga lyxproblemet.
Jag förstår precis vad du menar. Har så mycket att göra, med boken, podcasten, debutantbloggen, och dessutom ett familjeliv och ett fåtal moderna spel som jag vill hinna spela.
Finns inte en chans att jag skulle hinna spela retrospelen också. 🙂
Men jag tycker det finns en poäng att skriva om spelen, inte hur man skulle uppfatta dem nu, utan hur man uppfattade dem då. De hör ändå hemma i en viss tid och det är utifrån den tiden man får bedöma dem.
Vissa spel var fantastiska då, men skulle inte klara konkurrensen idag, (medan vissa faktiskt fortfarande står sig). Därför skriver jag hellre om dem ur minnenas rosa moln. 🙂