När Dune 2 landade i min PC erbjöd det något helt nytt. Jag hade redan spelat ett antal strategispel men de var alla turbaserade. Först gjorde jag mitt drag, sedan var det motståndarens tur. I Dune 2 gick allt i realtid vilket var en fullständig revolution.
Dune 2 var mitt första realtidsstrategispel, eller RTS som de senare blev kallade. Tydligen var Dune 2 inte den första RTSen, men den var först med att använda musen för att flytta enheter och först med att skapa den spelmekanik som senare kom att bli standard inom RTS-genren.
Spelet var löst baserat på boken Dune, av Frank Herbert. Då den använde namn och scenografi från hans verk. Jag hade redan läst boken, ung scifinörd som jag var, och kände väl igen mig. Storyn är att kejsare Fredrik IV behöver tjäna snabba pengar för att betala av sina skulder efter ett galaktiskt inbördeskrig. På planeten Dune finns kryddan Melange, som gör en art av muterade människor, så kallade navigatörer, makten att förflytta rymdskepp genom hyperrymden. Kryddan är därför oerhört värdefull och kejsaren vill öka produktionen.
Kejsaren erbjuder kontroll av planeten till tre olika hus. Det är de ädla Atreides, de lömska Ordos och de onda Harkonnen. De har alla olika synvinklar på konflikten, olika enheter (även om de ibland var lite väl lika) och olika slut på berättelsen.
Man började varje bana med enbart en konstruktionsbas. Från denna byggde man vindkraftverk, fabriker för att bygga krigsenheter, hus för att forska fram nya vapen och enheter m.m. Sedan låg kryddfälten där ute och väntade på att bli skördade, så ut skickade man sina skördetröskor. Man fick se upp bara. Där fanns enorma sandmaskar som lätt kunde äta upp dina enheter. De var nästan oförstörbara, så det var bara att fly. Det gällde att bygga upp ett starkt försvar, innan fienden kom. När man väl var stark nog förstörde man istället fiendens bas Allt detta låter kanske som väldigt klassisk RTS-mat. Men man måste komma ihåg att Dune 2 var FÖRST med detta.
Men det som fick mig att återkomma, gång på gång var den fantastiska stämningen. Jag minns fortfarande den ensliga, lite sorgliga musiken. Jag minns tanks som exploderade, hur sanden färgades röd av blod. Den ensliga vinden som sakta malde ner allt motstånd och tvingade mig att konstant reparera mina byggnader. Denna ensliga, sorgsna sandvärld. Den stal mitt hjärta.
Dune 2 fick många efterkommande. Command & Conquer-, Warcraft-, Starcraftserierna, alla har de ett arv från Dune 2. De tog det bästa och byggde vidare. Jag vill till och med påstå att mästerverk som Starcraft 2 inte hade existerat om det inte vore för Dune 2.
Vad hände med Dune 1, kanske någon undrar? Det var inte ett RTS, utan ett rollspel som mer slaviskt följde bokens storyline. Idag kanske man hade valt ett helt annat namn, men då, back in 1992, var det helt logiskt att sätta en 2:a efter namnet, trots att det inte ens var samma sorts spel.
Ah, Dune 2 var verkligen helt fantastiskt när det begav sig. Jag vet inte om spelet egentligen var så bra som jag vill tro. Jag kommer ihåg att uppdragen mot slutet kunde ta timmar, och det var verkligen väldigt lite variation. Men jag spelade verkligen Dune 2 slaviskt under en period.
Det var nog mycket att det bröt så mycket ny mark och som du nämner, den fantastiska stämningen.
(Väldigt trevlig artikelserie f.ö. Du tar upp en del gamla PC-spel som jag kommer ihåg väl.)
Jag tror helt klart det är bättre i våra minnen än vad det är i verkligheten.
Om man jämför med ett modernt RTS så är Dune 2 direkt dåligt. och oändligt repetetivt. Alla banor hade exakt samma mål. Förstör motståndarens bas. Ända skillnaden är lite nya enheter. Men samtidigt är det ju tveksamt om t.ex. Starcraft 2 alls hade existerat utan Dune 2.
Och stämningen är ju helt fantastisk! Och det är inte bara minnenas rosa skimmer. Stämningen är svårslagen än idag. 😉
Tack för uppmuntran. Jag har många spel kvar att skriva om. Allt som krävs nu är lite tid…