Så har jag varit och sett den sista Harry Potter filmen. Det var en bra final! Jag måste börja med att säga det. Filmen känns som en värdig avslutning på filmsviten, och det var inte allt för mycket jag irriterade mig på. Tvärt om fanns det flera ögonblick som kändes ända in i kroppen, och det är inte så ofta en film lyckas med det.
*spoilers* – Varning. Texten innehåller spoilers för den som inte läst boken eller sett filmen.
Jag kommer ihåg redan när jag läste boken att jag förundrades över J K Rowlings mod. Här hade hon kunnat välja att skriva värsta aktioneposet, men istället spenderade hon över halva boken med huvudkaraktärerna på flykt ute i skogen. Harry, Hermione och Ron är frustrerade, deprimerade, helt utan vägledning, ja utan ens en idé om vad de ska ta sig till. Det är mycket modigt att våga skriva något sådant, och det ger intressanta möjligheter till karaktärsutveckling. Men risken är att det blir lite för tråkigt i längden. Då denna stillsamma del av boken var fokus för förra filmen så blev den ganska långsam.
Men i andra delen så lossnar alla fördämningar. Det är nu de beger sig ner i Gringotts bankvalv på jakt efter ännu en av Voldemorts horrocruxer. Det är nu som självaste Hogwarts blir belägrat av Voldemorts trupper och det sista slaget står på skolans mark. Det är nu som Harry upptäcker sanningen om sig själv och frivilligt överlämnar sig i fiendens händer. Allting når sitt klimax.
Så jag sitter där i biosalongen och är så där skönt nöjd. Flykten från Gringotts är maffig och striderna lika häftiga som jag hade föreställt mig. Dessutom tycker jag att skådespelarna, som ju växt upp med det här projektet, faktiskt har blivit riktigt duktiga. Det är med stor glädje som jag ser Neville Longbottom hugga huvudet av den där vidriga ormen. Han har alltid varit en av mina favoriter, och det är så kul att se hur skådespelaren växt och mognat. Det känns som att även Neville har fått göra sin resa.
Filmen är väldigt vacker. Trots att det mesta går i svart, svartare och svartast, så lyckas den frambringa både skratt och tårar. I alla fall i raden bland fjortisar bakom mig. Flera av dem gråter hejdlöst när några favoritkaraktärer dör. Det är faktiskt också modigt av en författare, att våga ta kål på sina älsklingar. Bra gjort.
Dock har jag några irritationsmoment, små som de kanske är, men ändå … Ibland upplevde jag att Voldemort spelade över. Han kändes inte lika kuslig som i de tidigare filmerna, utan snarare allmänt nedrig, som en busunge på lekplatsen. Ibland var han dessutom lite väl frustrerad för att vara mörkrets härskare. En aningen coolare och läskigare Voldemort hade varit uppskattat. Jag kunde lika så störa mig på att de inte visade mer av krigets fasor. Visst fick vi se hur de överlevande samlade de döda och la lakan över kropparna. Men den emotionella reaktionen uteblev, i alla fall för mig. Kanske vågar de inte gå riktigt hela vägen, då det är en ”barnfilm.” Men jag tror att de kunde ha gjort mer.
Det fanns vissa bitar i boken som jag saknade. Framför allt var det en del av dialogen mellan Harry och den döde Dumbledoor, på Kings Cross Station, som saknades. I boken så berättar Harry om hur han gav sitt liv för sina vänner. När Dumbledoor undrar varför, så kommer Harry fram till att det var för att han älskar dem. Då säger Dumbledoor att ”Det kanske gjorde hela skillnaden.” Det var antagligen därför han överlevde Voldemorts avada kadavra och kan återvända till jordelivet. Detta stämmer väl in i det tema som funnits genom hela serien. Det var genom kärlekens kraft som Lily Potter skyddade sin bebis, och Voldemort besegrades första gången. Det är genom kärlekens kraft som Harry överlever en andra gång, och Voldemort åter besegras. Att då inte ha med de raderna av dialog är att ge upp en vacker symmetri som vävts genom hela bokserien.
Och vad i hela världen skulle epilogen föreställa? Om de nu inte kunde sminka Harry, Ron och Hermione ordentligt, så att de faktiskt såg ut att vara 20 år äldre, kunde de väl ha hittat några 40åriga skådespelare! Nu blev det bara pinsamt och hela biosalongen brast ut i skratt vid åsynen av Rons lilla mustasch. Extremt korkat att sätta något så patetiskt som avslutning på en annars bra filmsvit.
Bra skrivet! Jag tyckte som du att filmen var relativt välgjord efter böckerna, men det var vissa små detaljer dom störde mig.
Epilogen var däremot skrattretande. Det såg ut som ett par barn som lekte mamma, pappa barn, och jag skrattade högt åt speciellt Malfoys skägg. De har sådana avancerade tekniker till sitt förfogande idag att det kändes löjligt att de bara klädde upp skådespelarna i “vuxen”kläder och dessutom satte barn bredvid dem.
Det handlade ju inte om 2 år in i framtiden utan 20! år. Man förändras massor från 17 till 36, jag har förändrats massor sedan jag var 17 och det är ändå “bara” 12 år. Förutom den biten, så saknade jag inte så mycket från boken i filmen.
Kärleken som genomgående tema håller jag med om att de borde ha fokuserat lite mer på. Speciellt att Voldemort i slutet inte kunde döda någon av de kvarvarande på Hogwarts pga att Harrys offer till dem av kärlek. Det är kanske bara en fotnot, men det fick i alla fall mina ögon att tåras när jag läste det.
Skönt att jag inte var den enda som hade lite negativa åsikter om sista filmen i alla fall.
Ja allt förändras på 20 år. Kroppsbyggnad, hållning, grovhet, behåring m.m. Det finns filmer där de varit riktigt duktiga att med hjälp av fatsuits och smink föråldra skådespelarna rejält. Jag förstår inte varför Harry Potter med sin extremt höga budget inte lyckades med det.
Och kärleken anser jag inte är en fotnot. Det är ett av de stora genomgående temana genom alla böckerna. Trist att de missade få med det.
Men annars var det en bra film 🙂