Det är alltid roligt att lyssna på Peter Molyneux och hans fabulerande inför ett nytt spelsläpp. Han är verkligen en visionernas man och förmår att överföra sin egen entusiasm till sin publik. Detta för mitt första Fablespel. Jag har inte lirat ettan eller trean. Men jag har sett reklamen. Molyneux talar sig varm om hur man kan skapa sin egen unika karaktär och förändra ödet för det lilla fantasylandet man bor i. Nåja… Det var i alla fall roliga strider.
Fable 2 är ett bra spel. Jag hade kul när jag spelade. Men allt det där pratet om att skapa unika karaktärer och forma öden är bara tomt babbel. Det roligaste med spelet, tyckte jag, var striderna, berättelsen och att bli rik som ett troll. Striderna har ett ganska underfundigt men samtidigt enkelt system för att kombinera svärd, pistol och magi. Berättelsen är en ganska standardiserad fantasysoppa, men den är ofta humoristiskt porträtterad och gör sitt jobb. Och jag måste erkänna att det var roligt att systematiskt köpa upp varenda hus i hela spelet och bara se hur hyrorna ramlade in. Och ond eller god? Tja, det var mest en markör på en mätare inne i menyerna.
Spelet är dock inte alls det där öppna äventyret som det utger sig för att vara. Tvärt om är det ganska hårt skriptat och man kan visserligen välja i vilken ordning man ska ta olika äventyr, men det finns ofta bara en väg fram. Vill man ha något som är öppet på riktigt så ska man istället spela något av Elder Scrollsspelen.
Sammanfattningsvis så kan jag ändå rekommendera Fable 2. Det finns nog med knäppheter och roliga saker att göra för att man ska känna sig både glad och nöjd när väl äventyret är över. Jag skaffade faktiskt 3:an och har testat det lite, men än så länge har jag inte fastnat. Tvåan känns faktiskt än så länge som det bättre av de två.
