Välkommen till andra avsnittet av Onsdagsretro. En serie där jag tar upp spel från min uppväxt som berörde mig och som jag än idag kan tänka tillbaka på med värme. Detta var spel som lämnade spår, som precis som en riktigt bra bok, blev en del av mig.
Idag tänker jag ta upp ett underbart litet strategispel som heter Warlords. Det kom ut 1989 och var ett av de första spelen jag körde på vår nya fina 386:a. Det är ett turbaserat strategispel som utspelar sig i fantasylandet Illuria.
Man börjar med en stad och en hjälte. Sedan gäller det att snabbt ge sig ut och erövra fler städer för att kunna producera fler enheter. Hjälten var dessutom en oväntat kraftfull karaktär. Han kunde själv besegra ett stort antal fiender, men om han väl dog så var det slut på honom. Inga andra chanser.
Spridda över världen fanns det dessutom ett stort antal grottor och hemliga kistor. Dessa gällde det att komma till först och utforska. Ibland mötte man monster, men lika ofta kunde man få några drakar som allierade eller hitta magiska svärd.
Spelet krävde att man snabbt lärde sig att väga sina begränsade resurser. Man var tvungen att försöka räkna ut vilka städer som man snabbt kunde ta, och sedan hålla mot fienden.
Man var tvungen att göra avgörande val. Skulle man gå för den där fiendestaden, eller satsa på den mystiska grottan i bergen. Skulle man försöka blockera bron i öst mot stormjättarna, eller bevaka bergspasset mot Lord Bane. Olika enheter hade olika styrkor och kunde förflytta sig olika långt i terrängen. Vilken sort skulle man satsa på? Mot slutet blev det en ganska avancerad övning i logistik och stegräkning när man i stora fältslag gjorde upp om makten.
Med dagens mått är det ett ganska simpelt spel. Men i min barndoms minne kommer det alltid att vara en lysande stjärna.
Kan inte låta bli att skratta, för jag är verkligen lastgammal. För mig är grafiken helt ok. Det är en bra föregångare till Settlers eller Civ-liknande spel.
Hehe.. Men det är för att grafiken ÄR helt ok. 🙂
Det är bara vi som blivit bortskämda av alla dessa miljoner polygoner och häftiga skuggeffekter. Det är visserligen gott med ögongodis. Men grafiken gör inte alltid spelet. Warlords är ett bra exempel på det. Civ 1 och Settlers med för den delen.
Ojoj, jag spelade Warlords II i mängder på farsans Mac.
Så det fanns på Mac också! 🙂
Där ser man.
Warlords 2 var, som jag skrev ovan, egentligen det klart bättre spelet. Men det var ändå ettan som tog mitt hjärta.
Det var något visst, att leva sig in i fantasin, så man nästan själv gick där bland bergen, på jakt efter en grotta, full med skatter, eller drakar.. 🙂
Det var tider det.