Jag har nu kommit lite mer än halvvägs genom Castlevania – Lords of Shadows. Tror jag i alla fall. Jag har bytt till andra DVDn (Xbox360) och har precis besegrat den onde kocken. 🙂 Det är ett riktigt bra spel. Inget snack om saken. Men jag kan ändå inte låta bli att känna hur något saknas.
Jag har försökte att reda ut mina känslor, men det är inte lätt. Det positiva är lätt att se:
- Fantastiskt vackra miljöer
- Ett genomgripande väldesignat land, som faktiskt hänger ihop estetiskt.
- Ett bra stridssystem med många intressanta combos att svänga sig med.
- Roliga och varierande fiender.
- Sköna bossfighter.
Det som stör mig:
- Ibland missar de små enkla saker. Som att ibland har man ingen aning om vart man ska ta vägen. Kanske ska man ut och balansera på något räcke? Kanske ska man bara trycka på hoppknappen på rätt ställe? Kanske ska man dra ner en vägg? Men där finns ibland inga som helst ledtrådar. Sedan finns där nästan rena kontrollbuggar. Som att han ibland inte vill hoppa från en fasad till en annan när man drar och trycker på hoppknappen. Tills man kommer på att man “bara” ska trycka på hoppknappen, så hittar han rätt själv. Irriterande. Eller att den där eländiga trädgrenen ibland inte vill passa in i den där snurran man ska dra runt. Det finns många sådana där irriterande småsaker som hindrar spelets tempo och som de borde fångat upp i betatestningen.
- Stridssystemet är som sagt bra. Men Gabriel känns egentligen väldigt bräcklig. Man måste hela tiden ducka och slå, ducka och slå. Då belönas man dessutom med extra magiorber som ger en hälsa och mer styrka. Men till slut tröttnar man faktiskt på att hela tiden vara undglidande och aldrig kunna gå rejält på offensiven. Jag har ju spelat en hel del God of War, och det sköna där är att ibland kan man ta fram storsläggan och bara jämna fienderna med marken. Man känner sig helt enkelt mer bad ass.
- Det tredje är också något som jag tycker faller platt jämfört med God of War. Man kan tycka vad man vill om den brutale Kratos. Personligen gillar jag honom inte speciellt mycket. Men han är en väldigt färgstark karaktär. I jämförelse är Gabriel en liten mesig pojkspoling med personlighetsbrist.
Jag tror mycket av detta handlar om tycke och smak. Men än så länge måste jag säga att Castlevania är ett underbart spel, men det har vissa problem.
Handlar nog som du säger i slutet väldigt mycket om tycke och smak, hade själv inga problem med de två sista negativa punkterna, men kan nog hålla med lite om den första även om det inte hände mer en någon enstaka gång. Sedan kan det bara vara jag som förvillade mig själv av någon anledning, men ändå. Hur som helst ett underbart spel och en av mina favoriter från det gångna spelåret. 🙂
Säger bara en sak…om du är något som jag smälter du helt för slutet. Sen tycker jag de senare delarna av spelet är riktigt bra också. Svagast är det lite i mitten tycker jag där det blir lite tradigt.
Att man måste spela defensivt tycker jag dock är en av spelets största styrkor.
@André Lundahl: Visst handlar det mycket om tycke och smak. Så det är helt sant att det är en rent subjektiv inställning, inget annat. Vissa älskar att spela defensivt. Och det gör jag också, till en viss gräns. Vad gäller små hoppbuggar och irrfärder på kartor där man inte hittar ut, har jag förstått att jag inte direkt är ensam. Är många som klagat över det på internet. Men kanske är man egentligen bara bortskämd och lite lat. Om jag spelat det här när jag var 13 så hade jag inte brytt mig, utan bara sett det som ytterligare en utmaning. Men nu är jag 33 och bekväm. 😉
@Spel-Malmer: Jag ser fram mot slutet! Det är många som talat så högt om det, så det ska bli spännande att se vad de kokat ihop. 🙂
Visst har det defensiva sin charm. Men problemet jag upplever är att man sällan kan använda alla dessa sköna combos hela vägen ut. Man får nästan alltid avbryta halvvägs genom och ducka, annars blir man pucklad på, och förlorar chansen till mer magiorber. Där önskar jag att Gabriel inte var riktigt så känslig.
Ska jag vara ärlig önskar jag att det fanns två sätt att vinna magiorber. Ett defensivt, och ett offensivt. Kanske skulle man ha två mätare. En som fylls, precis som nu, när man lyckas undvika att ta skada. En annan som fylls av att man mäter ut råmycket stryk per sekund. På så sätt skulle man verkligen kunna gå på offensiven i vissa delar av spelet och använda olika taktiker beroende på fiender och bandesign.
[…] Så har jag till slut klarat Castlevania – Lords of Shadow. Spelet släpptes i höstas och fick kritik på sina håll för att det inte hade några större likheter med de gamla Castlevaniaspelen, utan snarare verkade vara ytterligare en God of War klon. Jag tillhör själv inte de som håller de gamla Castlevaniaspelen vid min barm, så jag har inga problem med den nya inriktningen. Däremot har jag spelat fyra God of Warspel, vilket innebär att jag också är ganska kräsen när det kommer till den sortens spelupplägg. Här kan du läsa mina reflektioner halvvägs genom. […]