House Of Flying Daggers (Shi mian mai fu) (aka Lovers)
(2004) 120 min
När jag skriver detta har jag precis sett House of Flying Daggers för första gången, och jag är tagen. Jag satt och såg igenom alla eftertexterna, lyssnade till musiken och lät filmens slutgiltiga emotionella knytnäve träffa mig rätt i magen.
Teamet bakom Crouching Tiger och Hero har gjort det igen. Denna gång är dock temat lite annorlunda. Medan Crouching Tiger var ett existentiellt äventyr och Hero var ett ideologiskt messiasdrama så är detta rätt och slätt en kärlekshistoria. Men precis som i sina båda föregångare så utmärker sig filmen genom det otroligt vackra och storslagna fotot.
Det här är konst.
Det är slutet av 900 talet e.kr. och efter 250 år börjar Tang-dynastin att tappa greppet om makten. Kejsaren är inkompetent och regeringen korrupt. Genom landet sprids en gerillarörelse som kallas för “The House of Flying Daggers”. De är lite av en Robbin Hood organisation som stjäl från de rika och ger till de fattiga.
Jin och Leo är regionskaptener med uppdraget att finna “Flying Daggers” ledare och döda honom/henne. De misstänker att glädjeflickan Mei, på en närbelägen Paviljong, har kontakter med gerillan. Enligt en uppgjord plan arresteras Mei av Leo och strax därpå fritar Jin henne i förhoppningen att hon ska leda honom till ledaren. Tillsammans reser Jin och Mei norrut, och trots att Jin vet att han egentligen bara ska låtsas vara intresserad av henne så växer attraktionen mellan dem.
Filmens första hälft går i ett ganska lugnt temp, nästan lite för lugnt. Men efter ungefär halva filmen börjar intrigerna utvecklas och allt som man trodde att man visste vänds upp och ned. Plötsligt blir filmen väldigt intressant. Spänningen stegras mot slutet i ett våldsamt och blodigt kresendo.
Hela filmen genomsyras av symoliska naturbilder, och fightingscenerna är helt lysande, utan att ta över från den superba storyn. I slutändan är House of Flying Daggers en film om kärlek, om uppoffring, om äkthet och om att följa sitt hjärta.
Mitt betyg: 9/10
